Läppar som de älskat kysser ingen

Gabriela Mistrals dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg var den andra månadsboken från juni 2014. Här ryms dikter såväl som prosa och förstås ingår också de välkända Mödrarnas sånger i samlingen.

Jag föredrar Mistrals lite mer avskalade verk framför prosastyckena. Barnvisorna från Ternura är enkla och naiva men har en lekfullhet som gör dem svåra att motstå. Decolación som betyder förtvivlan kan tyckas som något av en motpol till dessa. Mistral har själv beskrivit den som en bitter bok, och muntert är det inte, men det är förtvivlan och mörker skildrat med lätt hand, och vissa av dikterna är inte helt olika barnvisorna till formen. Dikten Våra dödas ben och knotor är en ramsa med makabert innehåll: Våra dödas ben och knotor/ kan beredas till ett fint extrakt./ Läppar som de älskat kysser ingen,/ om på dessa läppar det blir lagt. Och älskarens svek skildras i folkvisestil:

Ballad

Han följde hem en annan;
jag såg dem gå förbi.
Som vanligt sjöng på vägen
blott vindens melodi.
Och dessa usla ögon
såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan
på jordens blomsteräng.
Ett rosenblad har taggar;
en sång har slutrefräng.
Men honom får en annan
på jordens blomsteräng.

Nu kysser han en annan
på stranden till vårt hav;
citrongul är den måne,
som böljan glittrar av.
Mitt blod skall ej mer svalla
av brus från detta hav!

För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring.
De två ser himlen öppen.
(Gud säger ingenting!)
För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring!

Däremot har jag svårare för hennes mest kända verk, Mödrarnas sånger, kanske för att jag inte tycker att det allra största i en kvinnas liv är att bli mor. Jag får inte ut särskilt mycket av dessa prosadikter och jag har svårt för den idealiserade bilden av moderskapet.

Av dikterna på detta tema föredrar jag i så fall den mer nedtonade Vaggsång.

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

Desperationen från de tidigare dikterna saknas. Här finns en stillhet och ett lugn, som när man känner till bakgrunden också måste rymma en oerhörd sorg, som jag tycker berör långt mer än de ordrika desperata modersdikterna.

Således en samling som rymmer både det makabra och det finstämda. Tyvärr också det bitvis sövande, men sammantaget ändå en rätt fin ny bekantskap.

Stina

Oh gränslösa ångest, ovissa väg!

Då var äntligen Pablo Neruda och hans tjugo kärleksdikter avbockade från Att läsa-listan. Den var en av månadsböckerna i Sofias Nobelpristagartema från juni 2014, men blev alltså utläst först i år. Med tanke på min uppladdning på en sisådär två och ett halvt år kan jag inte påstå att den levde upp till förväntningarna.

Det finns några stycken här och där som blixtrar till, där orden glöder och man måste stanna upp och läsa om, men de är för få. Oftare finner jag hans formuleringar högtravande och trista. Bitvis tycker jag nästan att det blir lite parodiskt med allt Åh!-ande och O-ande. Det är så dramatisk att man inte vet vart man ska ta vägen.

Åh bröstens bägare! Åh dina frånvarande ögon!
Åh ditt skötes rosor! Åh stilla och sorgsna röst!

Åh, kom igen! (Obs, min kommentar, ej Nerudas).

Och är det bara jag, eller blir ni också lite fnissiga av nästa stycke? Jag tänker främst då på ångesten och den ovissa vägen...

Du min kvinnokropp, jag håller fast vid din skönhet.
Min törst, min gränslösa ångest, min ovissa väg!
Mörka flodbäddar där den eviga törsten flyter,
där tröttheten och den ändlösa smärtan flyter.

Det enda jag på allvar gillade i det här verket var den sista förtvivlade sången. Jag gillar rytmen , de många fina formuleringarna och den ödesmättade stämningen. Den är visserligen högtravande, men här gör det ingenting för Neruda får det att lyfta. Bara formuleringen Allt i dig var skeppsbrott! gör den här diktsamlingen värd att äga.

I dig samlades strid och flykt.
Från dig flydde sångfåglarnas vingslag.

Allt slukade du, som avstånd.
Som havet, som tiden. Allt i dig var skeppsbrott!

Det var anfallets och kyssens glada stund.
Häpnadens ögonblick, brinnande som en fyrbåk.

Lotsens oro, den förblindade dykarens raseri,
kärlekens dunkla berusning, allt i dig var skeppsbrott!

Tyvärr krävs mer än en förtvivlad sång, hur superb den än må vara, för att betyget ska bli annat än medelmåttigt.

Stina

Tvillingarna: Den magiska pennan av Francine Pascal

När jag äntligen fick tag på en ny tvillingbok, förra året blev ju inte en endast utläst, var det ju lite otur att jag fick tag på en så fånig som just denna. Huvudintrigen är att det är sommarlov och de uttråkade tvillingarna efter att ha varit hemma och haft tråkigt får åka på sommarläger.

Elisabeth är förfärligt lillgammal och har planer på att krysta ur sig en deckare under sommarlägrets skrivkurs, synd bara att inspiration tryter. Hon är dock inte lika irriterande som lägerkamraten som inte kan låta bli att strö Shakespeare-citat omkring sig hela tiden – tala om att ta sig själv på för stort allvar....

Fånigast av allt är dock intrigen – Elisabeth hittar en märklig penna i en grotta, en penna som med Elisabeth som hjälp spottar ur sig en deckarhistoria som får Elisabeth att tro att hennes systers liv är i fara....

Med andra ord, gör inte om mitt misstag och läs denna röra till bok, utan läs något annat. Typ vad som helt (utom de Sade, det enda jag kan komma på som faktiskt är värre....)

// Sofia

Snöstormen av Vladimir Sorokin

Det här var månadsboken i december 2016, och den har legat som ett lite dåligt samvete här hemma ända tills jag för några veckor sedan läste ut den lite stressad av det faktum att jag var inne på sista omlånet och att den var tvungen att lämnas tillbaka om jag inte vill betala böter för den (och så bra var den verkligen inte!).

I alla fall så handlar den om läkaren Platon Iljitj som desperat måste komma fram till en liten by för att vaccinera byborna mot vad som verkar vara ett zombieutbrott. Tyvärr går det hela inte hans väg då vädrets makter inte är på hans sida. Men tillsammans med en brödkusk (ryskt påfund?) kommer han sent omsider ut på vägarna, även om det ena hindret efter det andra kommer i deras väg....

Jag kan säga så mycket som att det här inte liknar något jag läst tidigare. Den känns delvis som en gammal rysk klassiker genom sin ålderdomliga miljö och delvis som en skruvad framtidsvision genom ingredienser som hästar, och människor, små som höns respektive jättelika meterhöga. Men framför allt känns den väldigt, väldigt rysk och jag känner att det nog till och med kan sägas ha blivit en överdos Ryssland för min smak. Härnäst ska jag ge mig i kast med en hederlig gammal amerikansk dystopi där man mer vet vad man har att vänta och definitivt inte behöver läsa om slädar som åker in i näsan på fallna jättar.....
// Sofia

American Hotel av Sara Stridsberg

Årets sista utlästa bok var ingen bok i sig, utan faktiskt en novell av favoriten Sara Stridsberg. Det var en present från min kära syster som hade boken som en lucka i min trevliga Bok-julkalender, en bok om dagen ändra fram till julafton – me like! Så nu har mitt bok-berg ökat på igen med diverse trevlig läsning. För tillfället ”The alphabet of birds” som verkar kunna bli en av årets bästa böcker. Endast en novell är utläst så det återstår att se, men har stora förhoppningar.

Men får att återgå till denna novell så är den, liksom allt jag läst av Stridsberg, välskriven, intressant och annorlunda. I centrum för handlingen står Carter och Vladimir som har något slags vridet förhållande. Redan i de inledande meningarna får vi reda på att han vill dö, men då han inte klarar av att göra det själv ber han Carter om hjälp. Det verkar vara en konversation som pågått i en evighet och liksom alltid undanber hon sig ansvaret. Allt som historien framskrider får vi veta att Vladimirs bror Jack spelar en stor roll i handlingen, och i deras liv, och man vet egentligen redan från början att det här är en historia som kommer att bli jobbig att ta del av – en historia där ingen är  vinnare utan alla är mer eller mindre förlorare.

Språket är som i allt jag har läst av Stridsberg vackert och flytande. Smaka bara på stycken som detta: ”Sylvia hade alltid sagt att döden skulle komma tidigt. Hon hade sett alla krig som skulle komma. Hon sade att det är kärleken som sliter sönder en människa. Hon sade att två torn skulle brinna i fjärran, att människor skulle falla som aska från himlen...”.

Är det något jag ska invända mot är det nog att dess handling känns något konstruerad och gör att den inte riktigt når upp till Stridsberg allra bästa nivå – men bra är det!
//Sofia

Den magiska leksaksbutiken av Angela Carter

Det här kan vara årets bok tror jag, ”Den magiska leksaksbutiken” av Angela Carter.

Bara inledningen gjorde mig lite förälskad i boken;

”Den sommaren då Melanie fyllde 15 år upptäckte hon att hon var gjord av kött och blod. O, mitt Amerika, mitt nyupptäckta land”.

Och därefter var det en njutning att ta del av hennes och de två yngre syskonens, Victoria och Jonathons, vedermödor. För det är ingen vardagsidyll som skildras, utan det en mörk saga där de goda inte nödvändigtvis vinner.

Jag tror inte att jag sedan jag läste ”Vårt hem är vårt slott” har hittat en bok lika fylld av magi, berättarglädje och originalitet för det är inte bara leksaksbutiken i boken som känns magisk utan hela boken i sig. På ett alldeles självklart sätt lyckas Carter gestalta det där magiska som finns i barndomen, där fantasi och verklighet inte alltid är så lätt att skilja på.

Vår unga hjältinna Melanie längtar efter att bli vuxen, efter att bli gift och att få sin första kyss – men samtidigt är hon fortfarande fast i barndomsvärlden och får på den hårda vägen lära sig att det där med att bli vuxen kanske inte alltid är så särdeles roligt. För när de tre syskonen helt plötsligt finner sig tvungna att söka tillflykt hos sin morbror som de aldrig har träffat får de lära känna en värld där det inte är givet att få tvätta sig ren varje dag, få klä sig hur man vill eller ens ha tillåtelse att prata. Deras morbror är med andra ord ingen lätt man att tas med. Som tur är finns hans stumma fru Margaret och hennes två bröder Francis och Finn, som i alla fall i jämförelse känns betydligt lättare att tas med.

Dessa tre är dock också kuvade under morbrodern och den stumma moster Margaret förlorade talförmågan under bröllopsnatten, vilket morbrodern ser som bra då han gillar tysta kvinnor, Han verkar också gilla att plåga sin omgivning och vid de traditionella söndagsmiddagarna då alla klär upp sig har han gjort ett vackert halsband till henne att ha på sig som sitter så tätt att hon knappt kan äta. Kort sagt har morbrodern inte mycket till över för människorna i sin omgivning. Istället brinner han för leksakstillverkandet och speciellt för sin dockteater. Alla i huset måste hjälpa till med denna hans passion och snart står Melanie i leksaksaffärens disk dagligen. Men det är när morbrodern kräver att hon ska vara skådespelare tillsammans med hans älskade dockor som saker och ting sakta men säkert går helt överstyr.....

Jag vill egentligen inte spoila någonting om handlingen, för jag tror att det här är en berättelse som man ska låta sig överraskas av. Som slutkläm kan jag väl bara konstatera att det är ganska tunga ämnen som förs fram på ett ändå väldigt lätt sätt, mycket tack vara författarens underbara, flytande och magiska språk. Läs den!

//Sofia

Suggestioner av Marie Darrieussecq

Jag kommer närmast att tänka på Elfriede Jelinek när jag läser ”Suggestioner” och ni som kommer ihåg mitt Nobelpristagar-tema för några år sedan när vi hade (o)turen att få läsa en av hennes romaner vet att det inte direkt kan sägas vara ett bra betyg. Och nej, jag gillade inte alls den här märkliga romanen. Korsa Jelinek med lite skruvad diskbänksrelation och jag skulle säga att det är en ganska bra beskrivning av romanen. Ytterligare en annan Nobelpristagar-favorit (sooooo not) som kan knytas till romanen är faktiskt den siste vi läste, Knut Hamsun, som med ett citat om slakt inleder romanen.

Jag borde ha förstått redan efter att sett detta att det här inte skulle bli en särskilt trevlig läsupplevelse. I alla fall så handlar denna debutroman om en kvinna som för fram en märklig historia – nämligen historien om hur hon blir förvandlad från människa till gris.

Man kan ju tycka att jag redan efter att ha läst huvuddragen för historien kanske skulle ha kommit fram till att detta möjligtvis var något jag skulle ha svårt för, men ha ha, nej, jag tyckte att det lät ganska lovande faktiskt. Den villfarelsen försvann dock tidigt, typ redan på sida 9, där vår huvudperson under en anställningsintervju blir tafsad på av chefen och i efterföljande delar av boken börjar jobba vid parfymdisken på en stor kedja kombinerat med lite prostitution. Därefter behandlas hon mer eller mindre illa av typ samtliga män hon möter och i takt med detta blir hon allt mindre människa och allt mer gris. Och man kan väl samtidigt konstatera att jag i takt med detta blir allt mindre intresserad av läsningen och allt mer intresserad av att slutet ska komma någon j-a gång. Dock tar jag mig till sist igenom boken, men kan bara konstatera att det här var något av det minst bra jag läste typ någonsin. Det återstår att se om den till och med lyckas kvalificera sig på botten-listan. Jag gissar på ja!

// Sofia

Triffiderna av John Wyndham

Det här är en riktig klassiker till dystopi, skriven 1951, som handlar om en värld där större delen av befolkningen har blivit blind. En dag vaknar nämligen världens befolkning upp, efter att ha iakttagit märkliga fenomen på himlen, och kan inte se. De enda som har klarat sig är de som av olika anledningar missat hela himlafenomenet – liksom vår huvudperson som legat på sjukhus med förbundna ögon efter att ha blivit attackerad av en triffid.

Om ni inte vet vad en triffid är kan jag tala om att de är en köttätande växt (resultatet av rysk militär-forskning?) som dödar med hjälp av sina långa växtrankor som blixtsnabbt snärtar till sitt offer. Som om de inte vore dödliga nog genom detta kan de även gå och verkar på något mystiskt sätt kunna kommunicera med varandra. De kan dock lätt oskadliggöras genom att med jämna mellanrum beskäras och de är vanliga inslag som prydnadsväxter i folks trädgårdar liksom en populär växt att odla (säkert fastkedjade dock) för att framställa olja. Kort sagt – de finns lite överallt och ingenstans i människans vardag.

Så medan samhället kollapsar efter den plötsliga blindheten upptäcker triffiderna snart att de kan utnyttja detta till sin egen fördel och attackerar snabbt de nu ganska hjälplösa människorna.

Denna klassiker, med skulle jag vilja säga, ganska tydliga kioskdeckardrag – jag menar, växter som kan gå (!) - är ganska underhållande för stunden, men det märks att den är skriven 1951 och på många ställen känns den väldigt föråldrad. Speciellt i relationerna mellan människorna där kvinnoskildringarna tack och lov känns väldigt passé. De flesta framställs som ”typiskt” kvinnligt hysteriska och deras främsta syfte är att avla seende barn så att samhället inte ska dö ut (!). Det pratas till och med om att införa månggifte, att en man tar sig flera kvinnor, allt för samhällets bästa. Sen att det är ryssarna som är the big bads som framställt växterna känns också väldigt dåtida, men utifall rysk invasion på Gotland kan jag tänkas ta tillbaka just detta, he he.

För originalitet får den dock pluspoäng då jag gissar på att den var väldigt nyskapande när den kom ut på 1950-talet och i efterordet nämns den ha gett inspiration till  tv-serier som ”Docktor Who” och ”The Walking Dead”.

Dock blir jag inte direkt sugen på att ge mig i kast med något annat av Jon Wyndham utan föredrar någon klassiker som motstått tidens tand lite bättre. Några förslag?

// Sofia

Snabbrecension; Ja jag har mens, hurså?

Nu haglar recensionerna in, snabbrecensionerna i alla fall. Som ni märker försöker jag undvika att lägga upp månadstemat, för jag har än ingen idé ens på månadsbok...

Förra året läste jag ut ca 79 böcker, förmodligen några fler eftersom jag inte la upp alla på goodreads. Återigen rekommenderar jag att ni funderar på att skaffa ett konto där, det är en nästan fantastisk sajt. 

Hur som helst, en av de utlästa böckerna var Ja jag har mens, hurså? av youtube-personligheten Clara Henry. Eftersom jag fann stort nöje i hennes sommarprat 2015 tyckte jag det kunde vara roligt att läsa något hon skrivit. Vilken tur då att denna bok, som jag dessutom tänkte köpa, fanns på Storytel.

Clara Henry har gjort sig känd för att våga prata om ämnen som feminism, mens och andra obekväma ämnen, som inte borde vara obekväma, men tyvärr är det i dagens samhälle. 

Som titeln på boken lyder handlar den om mens, Clara Henry själv ser det som en handbok för alla mensare och blivande mensare därute. 

Jag förstår hennes syfte och gillar det, jag gillar boken, vilka ord hon väljer och att hon valt att skriva den. Dock känner jag mig lite gammal för den men det är också som det ska vara, boken riktar sig nämligen till största delen åt folk i tonåren eller innan tonåren. Jag fick mens när jag var tio år och även om jag hade lite koll på ämnet sedan tidigare önskar jag att den här boken funnits tillhands. Som ett äldre syskon eller en kompis som på ett enkelt och underhållande sätt förklarar allt från skydd till pms, utan att döma eller idiotförklara. Lite pratig emellanåt, men bra ingång till ämnet men på en nivå som jag tror att boken målgrupp uppskattar.

Som sagt, underhållande och viktig läsning, som jag önskar att alla ungdomar fick tilldelade i skolan och som jag kommer att ge som present till all barn jag känner när de kommer upp i åldern. 

 

Snabbrecession; Mind = Blown

För att få ut det mesta av de 169 kronor jag varje månad betalar till Storytel försöker jag ha så öppet sinne som möjligt när det kommer till läsning. Tack vare det tankesättet kunde jag bland annat fördjupa mig i Ann Cleeves författarskap, så yay för att upptäcka nya saker.
Nu senast gav jag mig på deras kategori; Youtubers, alltså böcker skrivna av folk aktiva på youtube. Förvånansvärt många youtubers har publicerat böcker, Storytel har förvånansvärt få av dem. Eftersom jag kände för något harmlöst och lättvindigt valde jag Mind = Blown, av Matt Santoro. Han är mest känd för att göra videor med listor och så är även boken utformad. I början berättat Matt lite om sig själv men sedan är det listor och fakta för hela slanten, både fakta som Matt själv funnit och sånt han fått skickat till sig.
Trevlig och harmlös läsning som dock blev tröttsam ibland då jag läste den som ljudbok vilket innebar att Matt Santoro bara läste upp fakta i ca 3 timmar. Dock måste jag ställa mig frågande till sanningshalten i vissa fakta han presenterar, men han har väl gjort ordentliga efterforskningar få en hoppas....

Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan

Det här var alltså den tredje och sista månadsboken i oktober och den enda jag läste i rätt turordning, he he. Green borde ju, kan man tycka, bara bli bättre och bättre ju fler romaner han skriver, men denna den senaste av de tre vi läste var helt klart min minsta favorit. Det är ju ett samarbete med David Levithan och kanske är det därför? Jag gissar dock på att författarna skrivit vartannat kapitel och varit ansvarig för varsin Will Grayson och jag tycker inte riktigt att någon av Graysornas historier riktigt lyfter.

Precis som de förra romanerna är det tonårskärleken som är i centrum, men en kärlek som sällan är lätt utan oftast svår och komplicerad och båda våra Will Grayson har sina problem att brottas med i livet.   Men jag fastnar aldrig riktigt för historien och inte heller för deras problem utan förblir ganska likgiltig inför deras problem. Det, eller snarare den, som når ut i berättelsen är Tiny Cooper, ”the worlds gayest person” som är härligt livsbejakande, säker på sig själv och ständigt kär. Jag önskar att våra Will Graysons hade haft lite mer av hans livslust så kanske historien hade gett mig mer, som det är nu känns det mest som att umgås med en kompis som suger musten ur en utan att ge så mycket tillbaka.

//Sofia

Looking for Alaska av John Green

Det här är alltså Greens debutroman och jag är inte förvånad då denna, liksom den förra jag läste och recenserade, behandlar ”lättviktiga” tonårsförälskelser tillsammans med tyngre ämnen som utanförskap, döden och det svåra med att växa upp.

Huvudperson i boken är Miles Halter som efter att ha varit utanför i skolan och knappt haft en enda vän hoppas att livet ska ta en bättre vändning i och med att han börjar på internatskolan Culver Creek, eller som han själv uttrycker det för att söka efter sitt ”Great Perhaps”.

Om han finner det? Jo, då det gör han och det stavas ”Alaska”, som i ”the hottest girl in all of human history”. Tillsammans med Chip (but call me ”The Colonel” ) blir Alaska en av Miles bästa vänner och det är främst dessa tre vänners relation vi får ta del av i boken.

På något sätt tycker jag att det känns att det här är författarens romandebut, både eftersom den på något sätt har mer nerv än då båda andra jag läst av honom och för att det  (tyvärr) är en roman som det  i mer än de andra går att förutspå vad som ska hända. Den känns alltså kanske lite mer ungdomsbok-klyshig än de övriga, fast på samma sätt kompenserar den ju detta genom att som sagt ha mer nerv.

Och det är en bok som berör. Av de tre månadsböckerna var det helt klart den jag blev mest tagen av  och i slutändan är det väl kanske ändå det som är något av det mest viktiga när man läser en bok, för till skillnad från Hazel Grey och Will Grayson(arna) kommer Alaska nog att stanna kvar i minnet ett bra tag framöver precis som en karaktär i en bra bok ska göra.

// Sofia

The fault in our stars av John Green

Nu var jag lite av en fuskare och började inte i månadsböckerna i oktober enligt den givna ordningen – nej jag började med Greens storsäljare först, alltså ”The fault in our stars”.

Jag har otippat nog sett filmen och med tanke på hur lite tid jag spenderat framför tv:n sedan de små monstren gjorde inträde i mitt liv är det något av en bedrift. Det första jag tänkte på var hur lik filmen var boken, eller ja kanske snarare tvärtom då. Ganska ofta tycker jag att filmerna brukar vara så mycket sämre än boken, men just här så har man sett filmen (eller läst boken) så vet man vad man har att vänta sig. Varken mer eller mindre. Små delar av boken hade självklart strukits, men oväntat mycket fanns kvar och presenterades på samma sätt.

Det är en riktigt bra ungdomsbok och som de flesta säkert vet handlar den om två ungdomar med cancer som möts och blir kära. Men den är så mycket mer än bara en flicka möter pojke-bok, och det skulle jag vilja säga att alla tre av månadens böcker hade gemensamt. Alla handlar de om kärlek, om att växa upp och finna sig själv, men i samtliga finns det en allvarlig underton. I denna är det självklart döden som är närvarande. Döden både i konkret form och som funderingar om vad som händer efter döden, men kanske framför allt vad man ska göra av sitt liv när man vet att man inte har så mycket tid på sig. Hur vill man leva och hur vill man vill man bli ihågkommen efter sin död?

Ändå är det en relativt lättsam bok att läsa, men den saknar, i mitt tycke, det där lilla, lilla extra som en riktig klassiker har – det där som gör den till en bok man läser och läser igen eller bara läser en gång men sedan aldrig släpper.

//Sofia

Ronja recencerar

Ja jag vet att det här är en bokblogg, men min yngsta avkomma verkar ha missuppfattat konceptet och väljer därför detta forum för att tillkännage för världen att hon vid den späda åldern av ett år har avslutat sitt första jobb.

Vilket jobb undrar ni nu självklart. Pampers nya ansikte utåt? Envåldshärskare över Gotland? Eller kanske den yngsta vinnaren någonsin i korvätar-tävling?

Hade ni gissat på det sistnämnda alternativet hade ni varit ganska nära för unga fröken har varit provtestare av en av Nestlés barngröter. Då lilltejejen ger tummen upp till det mesta och varken har bangat mögelost eller oliver borde testet ha gått galant, men hon visade sig svårflörtat och kan kanske ha tyckt att det var mycket jobb för lite (ja faktiskt ingen) betalning.

Ronjas omdöme kan nog bäst sammanfattas som en ganska rejäl tummen nedåt och om Nestle vill ha ytterligare testhjälp kräver hon betydligt bättre lön (och gärna mat som går att äta med händerna).

Over and out!

//Sofia (och Ronja)

Och ja, det här inlägget är gjort i samarbete med Nestlé ;-)

                                          #smartson #mingröt #nestle

Hon är ungefär lika pepp på gröten som hon ser ut.......

M-train av Patti Smith

Det här är en bok om ingenting enligt Patti Smith själv och jag skulle säga att hon har ganska rätt när hon säger det då boken inte följer någon egentlig historia utan gör lite nedsläpp här och där i hennes liv. Fast en slags biografi skulle jag ändå säga att det är som faktiskt kretsar kring olika caféer hon besöker. Liksom Alex verkar hon besitta en stark passion för såväl kaffe som ett riktigt bra fik och det är väl ganska givet att en kommande bokmiddag måste utspela sig på just ett fik och att huvudingrediensen borde vara en riktigt väl tillagad kopp kaffe. Du har inget tips, Alex, på ett fik i Visby som gör riktigt gott kaffe?

I alla fall så tycker jag att just bristen på röd tråd genom boken gör att den tappar lite gentemot den förra jag läste av henne. Det blir bitvis lite virrigt, lite svårt att hänga med i svängarna och jag saknar faktiskt något av en mer genomarbetat ramberättelse. Framförallt saknar jag dock den magi jag tyckte att ”Just kids” innehöll och det gör att jag helt enkelt inte fastnar för denna alls på samma sätt. Den känns mer som lite av en bagatell som jag pliktskyldigast tar mig igenom och det känns tråkigt när jag vet att Patti Smith kan mycket bättre än så. Dessutom känns denna bok så mycket tyngre och så mycket vemodigare än den förra vilket är lite konstigt då de båda berättar om ganska tunga saker. I den förra är det hennes vän som dör i aids och i denna är det saknaden efter hennes avlidna make som är central. Men där den förra trots det tunga ämnet behöll sin charm tycker jag inte alls att denna gör det lika bra och den stora behållningen är, kanske tragiskt nog, att följa hennes besatthet av olika kriminalserier på tv. Lite extra roligt då många av dem är svenska. Dock känns det som att en bättre uppbyggd roman hade fått mig att fastna för kanske något djupare än just detta.

// Sofia

Fantasy

Malte Persson är en ny och synnerligen trevlig bekantskap. Jag kan lova att det inte är sista gången ni får se hans namn här i Boktriangeln. Hans novell Fantasy, släppt på Novellix förlag, är smart, rolig och uppfriskande.

Huvudpersonen är dokumentärfilmare och hennes senaste projekt har havererat. Projektet rör sig kring en filminspelning som aldrig blev av och de skrönor som florerar på nätet om orsaken. Genren kategoriseras lätt föraktfullt som Stureplansfantasy och filmen skulle ha utspelat sig i ett fiktivt och mörkare Stockholm där en maktkamp pågår mellan dem med alvblod och dem med trollblod, men av någon anledning kom filmen aldrig längre än till idéstadiet. De inblandade har i allmänhet väldigt lite att säga om det hela, men vår huvudperson är inte den som ger upp i första taget, och kanske kommer hon sanningen lite väl nära trots att hon bara skrapat på ytan. Curiosity killed the cat som ni vet.

Man kan för övrigt inte låta bli att gilla den cyniska huvudpersonen som dissar alla, inklusive sig själv, och spottar ur sig tänkvärdheter som:

En av mina talanger har alltid varit att få andra att tro att det är de som utnyttjar mig och inte vice versa. Eller om det möjligen är min talang att intala mig själv att det är på det viset.

och

Eller för att vara uppriktig: jag kände som vanligt bara känslan av att jag borde ha känt mig en aning skyldig, men utan att göra det. Metaskuld är det närmaste jag kommer sån ånger.

Historien är skickligt uppbyggd från början till slut, och bit för bit faller saker på plats. Jag har läst den två gånger vilket jag kan rekommendera. Vid andra genomläsningen upptäcker man små detaljer som man lätt missar när man inte har hela historien klar för sig. Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med den här novellen och ändå var det med viss tveksamhet jag klickade hem den på årets bokrea. Baksidestexten gör den helt enkelt inte rättvisa, men så är det också svårt att fånga den här novellen i några få meningar.

Det är Perssons språk och stilistiska grepp som lyfter berättelsen. Språket är inte vackert på samma sätt som exempelvis Sara Stridsbergs, men det är så genomtänkt och välformulerat. Det är också helt logisk att det är just språket som får ta plats i den här berättelsen. För språk är vad den här berättelsen egentligen handlar om.

Vi stannar där tror jag, vissa saker ska man inte prata för mycket om.

Stina

Nattsidan

Nattsidan är en gotisk novell skriven av Joyce Carol Oates. Den har nu givits ut på svenska för första gången av Novellix förlag. Vi får följa Jarvis Williams, medlem i Sällskapet för Parapsykologisk forskning, i hans arbete med att uppsöka och avslöja falska medier. Det finns bara två sorters medier enligt vår huvudperson, de medvetna bedragarna och de som tror på sin egen förmåga.

I dagboksform får vi följa honom på hans senaste uppdrag hos en viss Fru A, ett medium med den påstådda förmågan att kunna kanalisera de dödas andar och låta dem tala via henne. Hon är till synes ingen medveten bedragare, och vägrar konsekvent att ta emot ersättning eller gåvor för sina tjänster. Hon låter dessutom välvilligt Jarvis och hans kollega medverka vid och dokumentera hennes seanser. Trots detta är Jarvis professionella åsikt att hon bara är ännu en i raden av bedragare, må så vara att hon inte inser det själv. Snart ska han dock få anledning att ompröva allt han hittills trott på. Kanske finns det mer därute än ögat kan se och vetenskapen förklara.

Att Oates behärskar den gotiska genren vet vi sedan tidigare, inte minst har hon bevisat med den ypperliga romanen Belle Fleur. Det här verket är dock inte på samma nivå i mitt tycke. Det är atmosfäriskt förstås, med flackande ljus och dunkla rum, men jag kommer aldrig riktigt in i berättelsen. Den griper inte tag och är bitvis lite tjajtig. Som bäst skulle jag beskriva den som en trevligt bagatell. Särskilt som man vet hur bra Oates kan vara.

Stina

Pappa Gormig på nerverna

Hurra för mig!!! Jag har läst ut månadsboken från helvetet. Månadsboken som aldrig, aldriiiiiig ville ta slut. Jag talar om Honoré de Balzacs Pappa Goriot, månadens bok så långt tillbaka i tiden som i maj 2012. Jag skäms Alex, men bättre sent än aldrig som dom säger. Man kan inte heller anklaga mig för att inte ha försökt. Jag vet inte hur många gånger jag lånat om den här boken, och jag vill inte tänka på vilka summor den kostat mig i böter. Bibliotekarierna har säkert skrattat hela vägen till banken (för det är väl så det går till i biblioteksvärlden Alex?). Den ligger faktiskt och bygger på min skuld as we speak, men inte länge till!

I början av romanen slår Balzac fast att detta är ett drama, inte för att berättelsen är dramatisk i ordets egentliga mening, utan därför att man vid berättelsens slut kanske har fällt några tårar intra muros et extra. Jag tänker att han minsann har en poäng där, för det har kostat på att läsa den här skiten. Frånsett biblioteksböterna har det kostat både blod, svett och tårar (ja, blod kanske var en överdrift). Nu var det ju ett tag sedan jag förkovrade mig i franska, men visst betyder intra muros et extra ”på grund av extrem tristess”?

Handlingen utspelar sig på ett sunkigt pensionat som drivs av den gnidiga fru Vauquer, och de första typ sexton sidorna går åt till att beskriva sagda pensionat i detalj, ner till minsta smutsfläck på bordsduken. Snark. Det är alltså en synnerligen tröttsam inledning, men också en synnerligen passande. För det här är ett i mitt tycke riktigt tröttsamt verk, som verkligen inte har åldrats med behag. Jag irriterar mig något enormt på hans predikande och överlägsna ton. Enligt författaren själv kommer berättelsen inte att förstås utanför Paris. Bara mellan Montmartres kullar och Montrouges höjder kommer man att förstå och uppskatta detaljerna i detta skådespel. Nu tror jag dock att detta mest är önsketänkande från författarens sida, för jag tror inte att man har så dålig smak där heller (men kanske uppskattas verket i Skövde).

Förutom Pappa Goriot är det en mängd olika karaktärer som figuerar i berättelsen och jag har från början till slut problem med att skilja alla karaktärer åt. Inte minst som Balzac omväxlande kallar dem vid förnamn och efternamn. Detta gjorde förstås inget för att förhöja min läsupplevelse. Inte heller det faktum att jag ogillar samtliga inblandade som är själviska, fåfänga, inbilska och som i princip saknar några som helst försonande drag. Det här ska vara en tragedi, men jag tycker att flertalet inblandade får exakt vad de förtjänar, inte minst pappa Goriot själv.

Har du en bekant eller släkting du ogillar men ändå av konvenansskäl känner dig tvingad att ge en julklapp är Pappa Goriot ett hett tips.

Stina

Märkliga dagar av Michael Cunningham

Det här är en roman, eller snarare tre romaner i en, som alla utspelar sig i New York. Den första delen utspelar sig under industrialismen, den andra i en något sånär nutid och den tredje i framtiden. Förutom skådeplatsen, New York, är en gemensam nämnare för alla tre historierna att Walt Whitman och hans ord är en central del av handlingen. I den första delen är det den 12-åriga Luke som inte kan sluta citera poeten, i den andra delen får huvudpersonen Cat som jobbar i polisens jourtelefon kontakt med en terrorliga barn som citerar poeten (och spränger sig själva och annat folk i luften) och i den tredje är det roboten Simon som verkar ha programmerats med att då och så slänga ur sig fraser av just Whitman.

Dessa våra olika huvudpersoner figurerar faktiskt i samtliga historier, trots att det skiljer så många hundratals år mellan dem. I alla finns det en Simon, en Luke och en Catherine (eller Cat), som även om det kanske inte är exakt samma person delar gemensamma drag genom alla historier.

Jag tycker att det är en rolig idé, även om jag hade väldigt svårt för just den första historien. Faktiskt så svårt att jag var inne på bokens sista omlån innan den äntligen blev utläst. Därefter gick det dock undan för de andra två berättelserna var svårt att lägga ifrån sig, och speciellt den andra delen som handlar om terrorligan av barn. Alla historierna var hemska på sina sätt, men just denna med unga barn som frivilliga självmordsbombare var svår att värja sig ifrån. Och jag tycker att historien knöts ihop på ett väldigt smart, passande och hemskt vis.

Vore det inte för den första berättelsen skulle det här ha kunnat vara en av årets höjdpunkter i bokväg, men domen blir ändå en tummen upp.

// Sofia

Stone mattress av Margareth Atwood

Den här samlingen av noveller av en av mina favoritförfattare hade jag riktigt höga förväntningar på och speciellt då novellerna visst skulle ha Atwoods geniala drag av högkvalitativ pulp fiction-novell. Tyvärr måste jag säga att jag blev väldigt besviken på samtliga nio noveller i boken. Ingen av dem kändes så där Atwoodskt bra och tyvärr inte heller direkt nyskapande eller ens särskilt minnesvärda.

Roligast, och även mest originell, var den sista novellen, ”Torching the Dusties” som utspelar sig i vad som som skulle kunna vara en nära framtid, i alla fall om vi levde en dystopi. Handlingen utspelar sig på ett äldreboende där de intagna med allt mer nervös oro följer nyhetssändningarna runt om i landet där en sektliknande rörelse börjat attackera just äldreboenden som slås i brand och bränner inne de äldre, tourchin the dusties så att säga......

Men en ganska bra novell räcker inte för att väga upp det andra föga minnesvärda och nästa gång jag ger mig i kast med något nytt av Atwood hoppas jag på något betydligt bättre.

Det blev en kort recension som ni märker, men mer har jag faktiskt inte att säga om dessa ganska trista noveller.

// Sofia