To be or not to be, who you were meant to be.

Hej.

Som ni vet håller jag på att byta namn till Alex-Xavian. Tar bort Sandra helt. Byter även pronomen, från Hon till Hen.
Innan namnbytet är officiellt kommer jag att byta ut taggarna, etiketterna på bloggen. Vilket gör att det under en period kommer att bli dubbla taggar.
När bytet är klart kommer jag att radera ´Sandra´ taggen. Samt det här meddelendet.
Därför kommer bloggen förmodligen att se lite lustig ut ett tag.

Kram

Alex

Vems är historian?

Vi har alla tre läst Lolita, så jag tänkte att vi kunde ha en liten diskussion om den. Mestadels för att jag verkligen avskyr Humbert Humbert. Men även de kritiker som gillar att spy galla över Lolita, bland annat för att hon är barnslig, en åsikt som de grundar enbart på pedofilens poetiska ord.

Mina funderingar är:

Vem har rätt till historien?

Vems är historien?

Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?

Postverket - boktriangelsn sämsta bok?

Envis som jag är när det gäller helt fel saker, har jag svårt att ge upp böcker.
Jag brukar till och med sätta ära i att läsa ut böcker hur tråkiga eller förnederande de är.
I Charles Bukowskis debutroman har jag dock funnit den idens baneman. Boken, som handlar om Bukowskis alteregos anställning på posten är inte ens värd pappret den är tryckt på. Redan i bokens början förklarar huvudpersonen att han började som brevbärare av två anledningar; för att jobbet var lätt och för att han skulle få knulla mycket.sedan fortsätter boken i samma stil. Tror jag, mitt tålamod med Henry Chinaskis äventyr tog slut efter47 sidor, då den försupne grotesken samvetslöst våldtar en kvinna.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför Bukowski blivit så hyllad, ej heller varför Postverket kallas för en Amerikansk klassiker.

Nä, nu måste jag sanera både händer och hjärna efter att återigen tagit i boken.

You clicked your heels and wished for me. SPOILERS!

I och med helgens dataproblem var jag tvungen att låta min älskade elektroniska teddybjörn och tillika snuttefilt vila. Förhopningsvis går Hens liv att rädda men tillståndet är i skrivandets stund ovisst. Då mobilens internet gjorde föga för att tillfredställa min törst efter det skrivna ordet började jag sakterligen återgå till det älskade medium den här bloggen är tillägnad.
Likt en bonde på en åker började jag plöja, och resultatet var gott. Istället för näring åt kroppen resulterade dock mitt plöjande i näring för den ack så omtvistade själen. Kunskapen från tre vitt skilda litterära verk blev min belöning.

Den första var en av Augusti månads böcker; The Wonderful Wizard Of Oz av L. Frank Baum.
Berättelsen handlar som bekant om barnet Dorothy som under en tornado blir förflyttad från den karga prärien till det blomstrande Paradiset OZ. Där möter hon och hennes hund Toto de tre för oss välkända karaktärer; Fågelskrämman, Plåtmannen och Det fega Lejonet. Historien är klassisk och har agerat inspiration till så skilda ting som musikalen med Judy Garland i huvudrollen, till kvicka repliker i moderna TV-serier. Den har fått både prologer och uppföljare, varav L. Frank Baum själv skrev tolv stycken.

Tyvärr visade sig 'The Wonderful Wiard Of Oz' lida av samma brister som de flesta klassiker och hyllade ting vi omger oss av idag. De har blivit en så stor del av vår mytologi att effekten av urkällan är blek. Inte urvattnad, men hyllad så högt att läsingen resulterar i en besviken reflektion; var den inte bättre än såhär? Tyvärr är det svårt för mig att ge en rättvis bedömning av 'The Wonderful Wizard Of Oz' då jag inte kan se texten utifrån dess egna förutsättningar.

Ses boken utifrån ett historiskt perspektiv är det lätt att se varför den tilltalade dåtidens amerikanska pubilk. Dorothy; Hur blek och mesig hon än må vara fungerar mer som den ideala amerikanen. Trots sin ringa ålder arbetar hon hårt för att nå sitt mål, tänker praktiskt hon klagar sällan. Trots det paradis som erbjuds henne vill hon hem till sina släktingar. Trots de hinder sällskapet stöter på förbilr hon naiv och vänligt sinnad. Som jag skrev tidigare upplever jag hennes porträtt som blekt, ibland rent av genomskinligt. Har förfataren med flit låtit bli att utrusta sin hjältinna med tydliga karaktärsdrag? Om så är fallet, kan hans avsikt vara att låta Dorothy fungera både som en katalysator vars blotta närvaro men framförallt uppdykande startar ett flertal reaktioner? Eller kanske Dorpthy ska fungera som en spegel där de andra, mer utvecklade karaktärernas handling och personligheter speglas?
Analyserar jag det närmare framträder Dorothy mer som åskådare än deltagare. Visserigen är hon bokens huvudfigur, men i sällskap av andra bidrar hon sällan till något. Inte för att hon är oförmögen till handling, hon dödade trots allt två häxor, utan för att de andra karaktärerna skall få spelutrymme. För att läsaren ska få författarens moral upptryckt i ansiktet? Att de saker Dorothys tre kamrater önskade sig mest av allt fanns inom dem hela tiden. Kanske för att läsaren redan innan trollkarlen gör entré ska vara avogt inställd mot Dorothys Anti. Tillskillnad från den blygsamma Dorothy, som använder häxans metallskor av praktisk skäl snarare än fåfänga, är Trollkarlen en feg psykopat och diktator som manipulerat ett helt land att se honom som trollkarl och sina undersåtar att bygga honom ett palats. Han är felbar men vet sina svagheter; han tvingar Smaragdstadens invånare och besökare att bära glasögon med färgat glas, och gömmer sig själv bakom en skärm. Allt för att hans hemlighet ska vara säker. Staden är ej gjord av smaragder, trollkarlens trick är icke mer än illusioner arrangerade av en simpel människa. I sann revolutinär anda får dock den forne diktatorn sitt straff då det är osäkert om hans luftballong någonsin nådde hemstaden han önskade återse.

Jäklar vilket långt och överanalyserande inlägg! Inte kom jag fram till mycket heller. Förutom kanske att Fågelskrämman och Plåtmannen var bokens intressantaste karaktärer. Och att det som hände utanför ramberättelsen och innan Dorothy kom förmodligen var intressantare än Dorothys resa.

Månadens tema; Eskapism

Temat för Juli månad var ursprungligen Amerikans diskbänksrealism, med bland annat 'To Kill a Mockingbird' på listan. Då både jag och Sofia redan läst den insåg jag dock att det var dags att tänka om. Dessutom inser även en inbiten realist som jag att det kan bli för mycket av det goda. Istället för att påminna oss om misären i Revolutionary Road kommer här ett tema som förhoppningsvis kan fungera som ett anti till
Den senaste månaden har varit händelserik. För att inte tala om allt som kommer att hända i Juli. Vi flyttar och jobbar och beter oss för det mesta som de vuxna vi är. Men även vuxna kan behöva en paus från verkligheten.

Därför är månadens tema Eskapism.

Månadens bok:

Peter Pan av J.M Barrie.

Vidare läsning:

Trollkarlen från OZ av Frank M Baum.

Alice i Underlandet och Alice I spegelvärlden av Lewis Carroll.

The Amazing Advantures of Kavalier and Clay av Michael Chabon

Dexter - boken som aldrig ville ta slut.

Få böcker har tagit lika lång tid att läsa ut. Helt oskuldsfull stod den på en ställning på bibblan. Som svaret på en av mina mer patetiska böner; en bok att läsa, som faktiskt varit med i boktriangeln. Visserligen för flera månader sedan men ändå.
Precis som de flesta andra har jag sett TV-serien, som jag i ärlighetens namn inte gav så mycket för. Inte min typ av serie helt enkelt, blev mest frustrerad över hur mycket tid Dexter har. INGEN har så mycket tid! Efter att läst det härke som förlagan utgjorde har jag dock nyfunnen respekt för TV-serien, som inte tjatar öronen av publiken. Först satt jag och småfnissade åt ordlekarna, men någon borde sagt åt Jeff Lindsy att det blir för mycket av det goda. Tyvärr bli recensionen inte bättre än så här, jag har tid att ta igen. Håller med om allting Stina skrivit i sin recension.

Dödssynden, eller Huckelberry Finn del 2

Då kan bloggens minst aktiva medlemm äntligen bidra till något igen. Av någon underlig anledning är jag inne i en period då det antagligen är svårt att läsa ut böcker eller så finns de inte att få tag på. Vilket också gör dem svåra att läsa ut.
En bok har jag dock lyckats knapra mig igenom. To Kill A Mockingbird. Eller Dödssynden som den heter på svenska. En bok jag velat läsa i några år, det som gjorde att jag tack och lov fick arlset ur var den fina framsidan. Måste säga att Albert Bonnier klassiker verkligen lyckats med nyutgåvornas framsidor. Kanske läste jag och Sofia samma utgåva. Visst var det framsidan som lockade dig också?

Dödssynden, är som ni säkert vet ett stycke barndomsskildring berättade av Jean Louise Finch, aka Scout. Hon och hennes bror växer upp i Maycomb, urtypen för sömniga Amerikanska hålor. Hennes pappa, Atticus Finch är advokat och har ett för tiden väldigt liberalt sätt att uppfostra sina barn. Scout och hennes storebror är väl som de flesta barn. De hittar på hyss, går i skolan och om sommaren umgås de med Dill, ett sommarbarn från Norra USA. Det enda jag visste innan jag började läsa Dödssynden var att den handlade om en orädd vit advokat som försvarar en svart man. Sanningen å säga är jag lite besviken då förstadiet till sagda rättegång knappt nämns. Bokens röda tråd blir istället familjen Radley och deras hus. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig om att det var ett barns berättelse, när boken utspelar sig är Scout 7-9 år, så det är naturligt att den är berättelsen upplevs som hoppig och pratig. Scout gör även klart vid flera tillfällen att Atticus normalt sett knappt pratar om sina fall. För Scout är det mer naturligt att fokusera på äventyren kring familjen Radleys hus. De utgör till en början en större del av hennes värld än rättegången. Under läsningen tog jag fasta på invånarnas tankar och beteende. Och på sina håll hur annorlunda Dill som kom från storstan agerade. Hur främmande deras språkbruk var om man jämför med idag. Hur de tyckte att det var naturligt att behandla människor olika beroende på deras hudfärg. Att även Atticus som ohämmat beskrivs som bokens hjälte gör likadant. Fast hans tankar och agerande antar jag kan kallas för positiv särbehandling. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig själv att berättelsen inte utspelade sig på 1800-talet, trots att allt från barnens lekar till Maycomb befolkningens tankar känns som hämtade ur Huckelberry Finn. Därför blev det en shock för mig när bokens sista del börjar diskutera Hitler. Jag håller med om att berättelsen var seg, men tankeställaren jag fick när jag läste den var värd det. Trots att jag vetat det sedan länge var den insikten ändå en shock för mig. Jag tror inte att människorna i Maycombvar mer rasistiska än de övriga städerna i södra Amerika under den tiden. Det var depression och alla såg ner på de Svarta, även de svarta själva. Samtidigt som stridsvagnarna rullade i Europa och folk skickades till läger. Skeenden i en inte allt för avlägsen tid. Socut och hennes familj lämnar jag därhän, mina tankar efter Dödssynden kretsar kring minne och tid.

Månadens tema; Japan.

Tiden flyger iväg, som Sofia konstaterade i sitt senaste inlägg. Imorgon är det första April och förutom de obligatoriska skämten är det även dags för ett nytt tema.
Förutsägbart nog, då det snart är Cherry Blossom day, är månadens tema Japanska författare.


Månadens böcker:
Grotesque - Natsuo Kirino.
Kafka På Stranden - Haruki Murakami.
Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami.
Never Let Me Go - Kazu Ishiguro.

Som ni säkert kommer ihåg är Grotesgue en av mina absoluta favoritböcker. Så det ska bli roligt att se vad ni tycker. Ska även bli intressant att se om den håller en omläsning. resten av böckerna är nya, för mig åtminstone. Men som jag förstått av samanfattningarna är alla lite underliga.

Trevlig läsning!

Galenskapen är smittsam. En resa i mörkrets hjärta.

Mörkrest hjärta är en svår bok. Samtidigt som jag fann den smaklös, rasistisk och förnedrande för alla utom vita män, blev jag mot min vilja intresserad. Ska jag börja med att konstatera det uppenbara, så handlar boken om galenskap. Mörker och ljus spelar ständigt mot varandra och Marlowes resa på jakt efter den mystiske Kurtz speglar den vita mannens jakt på Afrikas själ. Inte heller den här boken är särskilt lätt att läsa, inte bara för all dynga som serveras utan även för att berättar perspektiv, tid och plats ständigt förändras. Som jag ser det finns det tre berättelser, den i början om männen på Temsen. Där vi får lära känna Marlowe som i sin tur tar vid och berättar om sin resa i Afrika. Jag gillar boken av flera anledningar, dels för sättet den är skriven på, för dess många bottnar och olika sätt den kan läsas. Men framför allt måste jag erkänna att det är Kurtz som lockar. Vem är han och var kommer han ifrån? Eftersom allt berättas ur första perspektiv får vi som läsare aldrig reda på mer än berättaren själv vet. Och vad sanningshalten i hans berättelse går att debattera. Ett obestridligt faktum är dock att Kurtz, i likhet med alla andra vita män i Afrika under den tiden, är galen. Skillnaden verkar dock vara att han inte försöker tämja sin omgivning. Visserligen försöker han härska över den, men han har gjort det på sådant sätt att han uppnått gudastatus.

Berättelsen, oavsett ur vems perspektiv är alltid i jag form och läsaren får aldrig veta mer än berättaren själv. Berättelsen bryter ständigt mot den fjärde väggen. Men inte den fjärde väggen mot läsaren, utan den fjärde väggen riktad mot lyssnarna på Themsen.

Ljus – Mörker – Ljus. Först i den vita staden på sjöfartskontoret. Sedan på resa i Afrika, allt mörkare och galnare. Sedan tillbaka till den vita staden, för att ett år senare sluta med ett besök hos Kurtz fästmö, även hon i ljuset. Hon står dock utanför själva berättelsen, hennes roll verkar mer vara en Coda eller ett sätt för läsaren att kritisera den alltid ärlige berättaren som under mötet med henne uttalar en lögn. Förvisso är lögnen vit till för att skydda den arma kvinnan, men i det stora hela gör dess färg föga skillnad. Med den lätthet lögnen berättas måste läsarens ögon öppnas. Om den ärlige Marlow så enkelt låter en lögn slinka förbi läpparna, hur vet läsaren att den inte är en i raden av kryddor i hans historia?

Skönhetsråd alá 1908

Den här söta skriften, utgiven av Studentföreningen Verdanis hittade jag i en hög i fikarummet på Folkrörelsernas arkiv. Som ni ser handlar den om skönhet och är skrien av Ellen Keyes. Känner igen namnet...var inte hon en berömdhet under tidiga 1900-talet? Tyvärr hann jag bara bläddra i den men det jag läste i inledningen verkade vettigt. Bland annat behandlar skriften inredning, och till min förvåning propsas det på både funktion och personlighet i möblemanget.

På tal om något helt annat, det är stört omöjligt att få tag på månadens böcker! Börjar fan ana konspiration när både februari och mars månads böcker antagligen är borta eller utlånade.

When the thrope becomes reality - or why Stepford wives works better as a movie

We have all heard the term Stepford, of Stepford wife. Probably even used the term our self sometimes. I've never seen the movie, but I still know the basics. A perfect town were you just have to scratch the surface to see the ugly truth. A town or situation were you know that's something is wrong, that something is lurking behind that perfectly trimmed hence. I never saw the movie. But after reading a fantastic SPN fic on the theme I decided to have a go at the book. After reading it I wished I settled for the movie. The story, as you all know it; a young couple moves into a small community were everything seems perfect. The men hang out at the men's club and the women are addicted to their vaccumcleaners. Semi-bad writing aside it's not a bad book. The theme is interesting. How far would men go for a perfect society? The pace is slow, to build a suspense I guess. Too bad it's a moot when the story is already so well known. But the book can't be held responsible for that. I just wished the book was better. The writing is pretty uninteresting, bland even. and the characters, even the ones you are suppose to root for lack sympathy. I guess the creepy feeling works better in a movie than a book, even through the author manges to preserve the mystery itself, feeding the reader just the necessary amount of information. My conclusion; interesting and frightening idea, presented in a frighteningly uninteresting book. I'm sad to say that the hype got to me and that I'm disapointed by the book.

Date a girl who reads.

"Date a girl who reads. Date a girl who spends her money on books instead of clothes. She has problems with closet space because she has too many books. Date a girl who has a list of books she wants to read, who has had a library card since she was twelve.

Find a girl who reads. You’ll know that she does because she will always have an unread book in her bag.She’s the one lovingly looking over the shelves in the bookstore, the one who quietly cries out when she finds the book she wants. You see the weird chick sniffing the pages of an old book in a second hand book shop? That’s the reader. They can never resist smelling the pages, especially when they are yellow.

She’s the girl reading while waiting in that coffee shop down the street. If you take a peek at her mug, the non-dairy creamer is floating on top because she’s kind of engrossed already. Lost in a world of the author’s making. Sit down. She might give you a glare, as most girls who read do not like to be interrupted. Ask her if she likes the book.

Buy her another cup of coffee.

Let her know what you really think of Murakami. See if she got through the first chapter of Fellowship. Understand that if she says she understood James Joyce’s Ulysses she’s just saying that to sound intelligent. Ask her if she loves Alice or she would like to be Alice.

It’s easy to date a girl who reads. Give her books for her birthday, for Christmas and for anniversaries. Give her the gift of words, in poetry, in song. Give her Neruda, Pound, Sexton, Cummings. Let her know that you understand that words are love. Understand that she knows the difference between books and reality but by god, she’s going to try to make her life a little like her favorite book. It will never be your fault if she does.

She has to give it a shot somehow.

Lie to her. If she understands syntax, she will understand your need to lie. Behind words are other things: motivation, value, nuance, dialogue. It will not be the end of the world.

Fail her. Because a girl who reads knows that failure always leads up to the climax. Because girls who understand that all things will come to end. That you can always write a sequel. That you can begin again and again and still be the hero. That life is meant to have a villain or two.

Why be frightened of everything that you are not? Girls who read understand that people, like characters, develop. Except in the Twilightseries.

If you find a girl who reads, keep her close. When you find her up at 2 AM clutching a book to her chest and weeping, make her a cup of tea and hold her. You may lose her for a couple of hours but she will always come back to you. She’ll talk as if the characters in the book are real, because for a while, they always are.

You will propose on a hot air balloon. Or during a rock concert. Or very casually next time she’s sick. Over Skype.

You will smile so hard you will wonder why your heart hasn’t burst and bled out all over your chest yet. You will write the story of your lives, have kids with strange names and even stranger tastes. She will introduce your children to the Cat in the Hat and Aslan, maybe in the same day. You will walk the winters of your old age together and she will recite Keats under her breath while you shake the snow off your boots.

Date a girl who reads because you deserve it. You deserve a girl who can give you the most colorful life imaginable. If you can only give her monotony, and stale hours and half-baked proposals, then you’re better off alone. If you want the world and the worlds beyond it, date a girl who reads.

Or better yet, date a girl who writes."

Themonicabird.com

Årets inköp?

Hittade den här boken på Adlibris bokrea. Kan den vara något?

Thornfield, i all hast.

Titta vad jag hittade på Myrorna för några dagar sedan. Charlotte Brontes 'klassiker' Jane Eyre, i serietidnings format! Perfekt om man har bråttom eller föga intresse för Jane Eye. Eller om man som mig tycker att det räcker med Jasper Ffordes bakom kulisserna repotage. Undrar om den håller som tentalitteratur också?

Dålig humor.

Tänkte skriva annat inlägg men så såg jag att vi modiga själar nått inlägg 300.
Detta måste väl firas? Den akademiska sidan av mig tycker att vi ska fira det med att läsa Kriget Mellan Spara Och Aten.
Den lata studenten som har en tenta att kämpa mot tycker dock att detta räcker:

En sorts skräck

Då var äntligen Begrav mig stående utläst. Egentligen borde jag ha ägnat veckan åt Carmilla, men Isabel Fonsecas bok drog mig till sig som en magnet.
Boken är en redogörelse över Zigenarnas liv, särskilt på Balkan där författarinnan tillbringade fyra år med olika familjer. Vissa delar i boken, där man får inblick i familjernas liv tycker jag är fantastiska, medan andra går mig helt förbi eller till och med känns lite nedlåtande. Vilket jag antar inte alls var hennes mening. Hon ägnar även ett kapitel åt förintelsen, som romerna kallar Uppslukandet, hur Zigenarna av olika myndigheter har blivit lurade då få vill känna till att även Zigenare blev skickade att utrotas. Och hur romerna genom historien dragit det kortaste strået.
Boken är lättläst, jag önskar dock ett utförligt notsystem eller en källförteckning. Det hade varit i författarens eget intresse att på sådant sätt kunna backa upp sina påståenden. Men å andra sidan verkar Begrav mig stående vara en populärkulturell bok. Hon hade dock kunnat lära av journalisten och författaren Heather Pringle och boken mumiekongressen.
Boken ger inga svar vilket är frustrerande. Jag kan inte påstå att jag efter läsningen vet vilka som betecknas som Zigenare. Däremot vet jag mer om olika Zigenska kulturer, vilket var väldigt intressant. Vad jag dock funderar på är författarinnans eget ständiga bruk av ordet Zigenare, som ibland känns gammalmodigt. Begrav mig stående är skriven 1994, det hade varit intressant med en uppdatering om vad som hänt sedan dess. En okej början till inblick i Zigenarnas historia och kultur. Eller så kan man göra som jag, och läsa den mestadels på grund av den underbara titeln.
Boken känns extra aktuell idag då nyheterna berättar om två romska barn som omkommit i en anlagd brand.

Bronsåldersmordet.

Vad tror ni om den här boken? Jag hittade den på bokbörsen.se. Den har ju funnits ute i handeln ett tag. Tänkte att den kunde passa månadens tema, med vålnader och annat läskigt. Annars är det ju alltid trevligt med bilder på skelett och spännbucklor.

Skräcksoundtrack pt:II

Här kommer introt till Noir. Av någon anledning får jag alltid gåshud när jag hör det, kanske beror det på att författaen och kompositören är Yoko Kanno. Och ni vet ju hur mycket hennes musik betyder för mig.
Passar den som soundtrack till Februari?

Tweet tweet.

Istället för att sitta med hemtentan och försöka analysera maktstrukturer och härskartekniker i kurslitteraturen leker jag med Twitter.
Eller lekar och leker...stalkar är väl närmare sanningen.
Tänkte att Margaret Atwoods twitter kunde vara av intresse:
http://twitter.com/#!/MargaretAtwood
Eller vad sägs om Björn Ranelids:
http://twitter.com/#!/bjornranelid
Eller påstår sig vara Björn Ranelid i alla fall. Vad tror ni?

Slumpen är ingen tillfällighet?

När jag ändå var tvungen att vara på universitetet från 8-17 tyckte jag det var lika bra att få biblioteket överstökat. Min plan var som bekant att ta med två damer vid namn Carmilla och Lolita till Indien. Så, glad i hågen över att äntligen få lånandet överstökat börjar jag leta efter sagda böcker, bara för att få veta att de precis blivit utlånade! uppenbarligen behövde någon två böcker som inte blivit utlånade på flera månader, som inte heller står som kurslitteratur. Tro det eller ej, men till och med referens exen var borta.
Vad som är än konstigare är att böckerna lånades ut bara några timmar innan jag kom till biblioteket.

Vad sägs om några konspirationsteorier? Let's go wild!

Som plåster på såren rafsade jag ihop en hög med vampyrrelaterade böcker.