En sorts skräck

Då var äntligen Begrav mig stående utläst. Egentligen borde jag ha ägnat veckan åt Carmilla, men Isabel Fonsecas bok drog mig till sig som en magnet.
Boken är en redogörelse över Zigenarnas liv, särskilt på Balkan där författarinnan tillbringade fyra år med olika familjer. Vissa delar i boken, där man får inblick i familjernas liv tycker jag är fantastiska, medan andra går mig helt förbi eller till och med känns lite nedlåtande. Vilket jag antar inte alls var hennes mening. Hon ägnar även ett kapitel åt förintelsen, som romerna kallar Uppslukandet, hur Zigenarna av olika myndigheter har blivit lurade då få vill känna till att även Zigenare blev skickade att utrotas. Och hur romerna genom historien dragit det kortaste strået.
Boken är lättläst, jag önskar dock ett utförligt notsystem eller en källförteckning. Det hade varit i författarens eget intresse att på sådant sätt kunna backa upp sina påståenden. Men å andra sidan verkar Begrav mig stående vara en populärkulturell bok. Hon hade dock kunnat lära av journalisten och författaren Heather Pringle och boken mumiekongressen.
Boken ger inga svar vilket är frustrerande. Jag kan inte påstå att jag efter läsningen vet vilka som betecknas som Zigenare. Däremot vet jag mer om olika Zigenska kulturer, vilket var väldigt intressant. Vad jag dock funderar på är författarinnans eget ständiga bruk av ordet Zigenare, som ibland känns gammalmodigt. Begrav mig stående är skriven 1994, det hade varit intressant med en uppdatering om vad som hänt sedan dess. En okej början till inblick i Zigenarnas historia och kultur. Eller så kan man göra som jag, och läsa den mestadels på grund av den underbara titeln.
Boken känns extra aktuell idag då nyheterna berättar om två romska barn som omkommit i en anlagd brand.