Who´s bored by Virginia Wolf? I am!

Jag måste säga att medlemskapet i den här exklusiva föreningen (dvs vår bokklubb) gör under för min allmänbildning och min strävan att bli en bättre människa. Jag har fått ta del av ett flertal pulitzerprisvinnares verk, nått andliga insikter samt nu även läst min första Virginia Wolf. Allt detta främst tack vare Sandra. Det sistnämna är dock Sofias förtjänst. Tack Sofia! (eller nåt).

En milstolpe alltså. Min första Virginia Wolf. Kanske också min sista, för den här romanen ger ingen mersmak direkt. Orlando känns lite som en jobbig bekant man inte vill träffa men som man inte riktigt blir av med. En självupptagen, tråkig, talanglös gnällspik som lyckas nästla sig in i ens liv om och om igen, i flera hundra år. Man kan bli galen för mindre.

Virginias språk är dessutom så utbroderat och överdekorerat att det blir en plåga att läsa. På grund av det hade jag svårt att läsa mer än korta stycken i taget. Det fanns inget där som höll mitt intresse uppe. Det var boring, snoring and oh so smoddering för att ta till en gammal klysha. Man eller kvinna, det spelade ingen roll. För min del hade Orlando lika gärna kunnat förvandlas till en åsna, till ett bord, you name it, det hade inte blivit mer spännande för det.

Den enda person jag tyckte var intressant överhuvudtaget var Sasha, som Orlando förälskar sig i och blir bedragen av som ung man i bokens början. Medan Orlando var trist och obegåvad var Sasha livlig och intelligent. Hade hon inte försvunnit så snabbt kanske jag hade fått någon slags behållning av romanen. Jag förstår dock hennes hastiga avresa, om jag varit hon hade jag också stuckit så snabbt som bara möjligt. Jag är förvånad att hon orkade stanna kvar i mer än ett par sidor. Själv hade jag dragit i inledningen.

Om jag aldrig mer skulle behöva umgås med Orlando igen så är det ändå för kort tid.

Stina