Frankie och Johnny

Avsnitt tjugoåtta
– Damerna först, säger Jonas med en chevalersk gest, Charlies får det bli. Och inga tricks nu damen, för det kommer du att få ångra.
Det här kanske inte blir helt fel ändå, tänker Jonas. Några små drinkar är precis vad han behöver efter den här pärsen. Inte för många bara, det är Frankenstein som ska bli packad och inte han själv. Men med Jonas ölsinne kan det förstås inte gå fel. Jonas Bond skulle helt enkelt inte tillåta sig ett sådant misstag. För nu har Jonas på allvar kommit in i hjälterollen han alltid vetat var som gjord för honom. Kalla honom Bond eller Mr Castell, Jonas känner sig som en ny människa. Det är nästan så att allt han gått igenom under kvällen varit värt det om det får honom att känna sig så här bra. Kanske är det inbillning, men som i ett slag är tröttheten som bortblåst. Får han bara fräscha upp sig lite på en toalett kommer han att vara redo för vad som än väntar. Det är vad Jonas tror vill säga. Vi vet ju bättre. Vissa saker kan man inte förbereda sig för.

– Frankie lilla, säger Jonas skälmskt. Dina handleder ser lite spända ut. Ska vi ta av repen och se om det känns lite bättre?
Kvinnan ser lättad ut och nickar energiskt med huvudet.
– Tack snälla Castell, tack så mycket. Du ska inte behöva ångra dig den här gången. Jag ska göra allt rätt, det svär jag på.
Helt självmant, knappt utan att Jonas förstått vad som hänt, har hon lyft upp hans hand och kysst ringen en tredje gång. Hå hå ja ja, tänker Jonas för sig själv. Kvinnan måste bergis tro att den här Mr Castell är lite koko. Att han får nåt slags kick av att tvinga sina undersåtar att gång på gång kyssa den satans ringen. Han har svårt att hålla sig för skratt. Ingen skulle tro honom om han berättade det här där hemma.

Jonas ordnar till anletsdragen bäst han kan och klappar kvinnan på axeln.
– Bra så Frankie, du börjar lära dig.
Om kvinnan reagerar på sitt nya smeknamn Frankie visar hon det inte. Men hon kanske börjar vänja sig vid Mr Castells små nycker och finner det bäst att inte ifrågasätta.
– Så Frankie, säger Jonas. Du har väl inget emot att jag kallar dig det vad. Jag tycker bara att det namnet är som gjort för dig.
Han ler förbindligt mot henne, och nickar uppmuntrande för att få henne att svara.
– Jo, hm, det är fint, börjar kvinnan osäkert. Frankie och Johnny va, är det så du menar? Ska vi göra jobbet ihop?
Vad babblar hon om undrar Jonas. Varför drar hon upp Johnny igen? Har hon någon djupt liggande dödslängtan?
– Du ska få träffa Johnny tids nog, säger Jonas lugnande. Men det här jobbet är väl mer av ett enmansjobb, tycker du inte?
– Jo, jag trodde bara… Frankie och Johnny du vet, med Michelle Pfeiffer…, stammar kvinnan fram. Men det är klart att jag fixar det själv, tillägger hon snabbt. En till chans är allt jag ber om.

Nu kämpar kvinnan med gråten igen ser Jonas belåtet. Hon är visst inte alls säker på att Mr Castell ska låta henne slippa undan så lätt. Vad kan hon ha hittat på för att väcka en sådan vrede? Visserligen har hon lyckats väcka Jonas vrede utan någon större ansträngning. Men ändå, inte skulle någon vilja döda henne bara för att hon beter sig som en ragata. Vad hon än gjort fel måste det vara något i hästväg. Kanske snortade hon upp allt knark själv istället för att sälja det vidare. Å andra sidan, skulle väl inte ens en cp-störd åsna vara så dum. Det skulle ju vara självmord om man hade en boss som Mr Castell. Det kanske räckte med hennes vanliga charmfulla sätt och avskräckande yttre för att få honom att tända till. Jonas har aldrig mött någon lika irriterande människa förut. Hon verkar ha talang för det, som någon slags naturlig begåvning. Vissa människor är helt enkelt födda till att irritera sina medmänniskor, suckar Jonas inombords.