Who is the doctor?

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg visade sig trots min skeptisism vara en riktigt glad överraskning som jag gillade skarpt. Den är så respektlös, så omoralisk och så provocerande att jag faktiskt är förvånad över att den alls fick ges ut år 1905. För inte nog med att det är ett triangeldrama (eller kanske snarare ett kvadrupeldrama) som Söderberg bjuder på, det slutar dessutom i mord utan att författaren på något sätt moraliserar över detta, snarare tvärtom. För att inte tala om de kängor kristendomen får av honom. Och som om det inte vore nog med detta passar Söderberg dessutom på att delge oss fler av sina sanningar: som att en kvinna i grosses är något förskräckligt och att ett nyfött barn är vedervärdigt.

And I love it!

Den här romanen har banne mig allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att både självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener i boken med både sex och hångel utom äktenskapet.

Ytterligare något som känns intressant är scenen där läkarens första kärlek dör, som påminner så mycket om Humberts känslor inför sin Lolita. Så blir man inte pedofil av en sådan händelse, blir man i alla fall en hänsynslös mördare?

Lysande inledningar

Inledningar som har något visst har diskuterats vid några tillfällen här på bloggen, och vi har fått ta del av flera lysande inledningar under våra månadsteman. De som jag först kommer att tänka på är (förstås) Nabokovs Lolita, Shirley Jacksons Vårt hem är vårt slott och den underbara inledningen av Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Sedan måste väl även Isherwoods klassiska inledning till Farväl till Berlin nämnas, där han jämför sig själv med en kamera även om den inte tillhör en av mina personliga favoriter.

Här kommer några av mina favoritinledningar från vår boktriangeltid

BONJOUR TRISTESSE - Francoise Sagan
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg. Det är en känsla så hel och så egoistisk att jag nästan blygs över den, fastän sorgen alltid tyckts mig vördnadsvärd. Den hade jag inte upplevt förr, men väl leda och saknad och, om än mera sällan, samvetskval. Idag är det något som sveper sig om mig som en vävnad av silke, ljuvt och eggande, och det skiljer mig från de andra.

LOLITA - Vladimir Nabokov
Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta- tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li.Ta.
Hon var Lo, helt enkelt Lo, när hon stod om morgnarna i strumplästen, hundrafemtio centimeter lång. Hon var Lola i slacks. Hon var Dolly i skolan. Hon var Dolores i kyrkböckerna. Men i mina armar var hon alltid Lolita.

VÅRT HEM ÄR VÅRT SLOTT - Shirley Jackson
Jag heter Mary Katherine Blackwood. Jag är 18 år gammal och jag bor tillsammans med min syster Constance. Jag har ofta tänkt att jag med en gnutta tur kunde ha blivit född till varulv, för mitt ringfinger är lika långt som långfingret på bägge händerna, men jag har fått nöja mig med det jag har. jag tycker illa om att tvätta mig, och hundar, och oväsen. Jag tycker om min syster Constance, och Richard Plantagenet, och Amanita phalloido, lömsk flugsvamp. Alla andra i min familj är döda.

THE MEMBER OF THE WEDDING - Carson McCullers
"It happened that green and crazy summer when Frankie was twelve years old. This was the summer when for a long time she had not been a member. She belonged to no club and was a member of nothing in the world. Frankie had become an unjoined person who hung around in doorways, and she was afraid."

ÄLSKAREN - Marguerite Duras
"Very early in my life it was too late. At eighteen it was already too late. I aged. This aging was brutal. It spread over my features, one by one. I saw this aging of my face with the same sort of interest I might have taken, for example, in the reading of a book. That new face, I kept it. It's kept the same contours, but it's like it is destroyed. I have a destroyed face."

I lördagens DN finns en artikel som behandlar just romaners inledningar, men mer med betoning på den allra första meningen. I Sverige har vi tydligen en tradition att prata väder även här. Ganska kul artikel även om jag inte tyckte att någon av förstameningarna som tas upp var direkt lysande. Kommer ni på några bättre kanske?

Jag tycker att flera av de ovan nämnda inledningarna fungerar även om man bara ser till första meningen. ”Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld”, ”Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg” och "Very early in my life it was too late" får i alla fall mig att vilja läsa vidare.

En annan förstamening som lätt platsar är den från Lustans lagar av Bret Easton Ellis, och ja, det är bara en mening alltså: ”...and it's a story that might bore you but you don't have to listen, she told me, because she always knew it was going to be like that, and it was, she thinks, her first year, or actually weekend, really a Friday, in September, at Camden, and this was three or four years ago, and she got so drunk that she ended up in bed, lost her virginity (late, she was eighteen) in Lorna Slavin's room, because she was a Freshman and had a roommate and Lorna was, she remembers, a Senior or Junior and usually somestimes at her boyfriend's place off-campus, to who she thought was a Sophomore Ceramics major but who was actually either some guy from N.Y.U., a film student, and up in New Hampshire just for The Dressed to Get Screwed party, or a townie.”

Stina

She speaks at last!

Vanligtvis är jag lite emot författare som ”lånar” (läs stjäl) andra författares karaktärer. Oftast verkar det bero på en blandning av brist på fantasi, lathet och pengahunger. Den här historien har jag dock sett fram emot att läsa eftersom Sara Stridsberg har något att säga, något eget. Hennes Darling River är ingen egentlig fortsättning av Nabokovs Lolita utan är en slags variation på temat, en Doloresvariation som författaren själv döpt det till. Här är det inte fråga om att stjäla Lolitakaraktären. Stridsberg ger henne istället den röst hon förvägrades av Humbert Humbert, och som man saknat att höra den!

För om vi återgår till Sandras inlägg om vems historien är så är det ju otvivelaktigt Humberts egen som återges på sida efter sida. Lolita får man bara möta genom Humberts sjukligt besatta blick, en besatthet som han felaktigt väljer att benämna kärlek. Vem hon var intresserade honom aldrig och således får man som läsare heller aldrig chansen att lära känna henne och ta del av hennes tankar, ett brott minst lika stort som hans övriga. Jag har längtat efter att få möta Lolita och nu har jag fått göra det i Darling River.

Det är en stark, störande berättelse vi delges. Stridberg skapar överjordiskt vackra bakgrundsbilder till smärtsamma och fruktansvärda scener. Diskrepansen som skapas mellan det vackra och det fula bidrar än mer till den otäcka känsla som förföljer en i läsningen av boken. Den vackra inramningen går liksom inte ihop med det övriga som sker. Man befinner sig i en vacker mardrömstillvaro, där yttre skönhet döljer ett ruttet och maskätet inre. Som Dolores uttrycker det är naturen alltid som underskönast när det går dåligt för henne. ”Gud ger henne all denna skönhet, men han ger henne ingenting annat, försvarar henne aldrig, står aldrig på hennes sida, låter mor försvinna ner i graven utan att hon får säga adjö, prackar på henne det där naiva svärmiska hopplöst framtidslösa draget.”

Alla karaktärer, alla Doloresvariationer, är starka, sårbara och orubbliga men utsatta och ofria. De har ingen framtid. De är alla instängda, bokstavligt eller bildligt talat och kanske är det bara döden som kan ge dem friheten åter.

Det här är det bästa jag läst i år, och efter att ha läst den grämer jag mig än mer över att ha missat årets Bergmanvecka på Fårö. Sara Stridesberg var en av deltagarna och höll ett samtal om starka, galna, utsatta och frihetslängtande kvinnor hos Bergman och hos henne själv. Syster Alma och fru Vogler fick där möta Happy Sally och Valerie Solanas om det säger er någonting, och kanske fick de möta Lolita också.

Jag vill bara avsluta med ett stycke jag verkligen fastnade för i boken, ett av de många vackra och drabbande som fanns att välja mellan:

”Den ensamma fotografen. Det finns fotografer som fortsätter att fotografera ett landskap där en älskad har rört sig tidigare. Vid varje tagning hoppas hon på att den förlorade ska träda fram ur bilden eller att hon själv ska dyka upp som en annan. En vit indianska utan hemkontinent. I månader kan hon röra sig i närheten av det hem hon lämnat bakom sig för att fotografera en övergiven skogsdunge.”

Stina

När jag har rätt har jag rätt :)

Hittade, faktiskt av en slump, under mitt senaste besök till bibblan två böcker jag inte läst av två av mina favoritförfattare, nämligen Margareth Atwood och Joyce Carol Oates. Lycka! Tyvärr visade sig ingen av dem vara någon ny favorit, även om det var kul att äntligen få tag på Atwoods genombrottsroman "Upp till ytan" (vilken Boktipset tippade att jag skulle ge en femma.... den fick dock
en trea).

"Upp till ytan" var som sagt den roman som Atwood slog igenom med och exemplaret jag fick tag på är en nyutgivning med Norstedtsklassiker, där varje bok presenteras i ett förord av en annan författare, i detta fall Hanna Nordenhök.

Romanen handlar om en (namnlös) kvinna i 20-årsåldern som tillsammans med sin pojkvän och ett annat par återvänder till sitt barndomshem där fadern är mystiskt försvunnen. Eftersom boken fått så bra kritik förväntade jag mig ännu ett mästerverk av Atwood, men den här nådde inte i mina ögon alls upp till senare böcker av henne som jag läst och älskat. Däremot är det kul att i denna, en av hennes tidigare böcker, se hur teman och händelser återkommer i böcker av senare format, men mera finslipade.

Huvudpersonen i denna roman skulle till exempel kunna vara en ung huvudperson i "Kattöga", då hon är precis lika clueless i hur man umgås med flickor som denna, en kvinna som känner sig mer hemma i naturen med att campa och rensa fisk och som inte lärt sig att kvinnor ska vara rädda för insekter och låta männen få sin vilja igenom. Just detta är ett tema i samtliga av Atwoods böcker; det om kvinnan som inte längre vill anpassa sig till samhällets normer för hur en kvinna ska vara, utan gör uppror för att till sist ändå inse att hon kanske måste anpassa sig. Se bara på Marianne i "Den ätbara kvinnan" eller Iris i "Den blinda mördaren". Dessutom skildrar Atwood dessa utbrott mot normaliteten med både humor och värme, och liksom Marianne som gömmer sig under soffan bara för att hon känner för och vägrar att komma fram gör också hjältinnan i denna roman uppror när hon slutligen får nog och lämnar vännerna och pojkvännerna bakom sig när hon som en vilde gömmer sig i skogen. För om hjältinnan i denna roman står för att göra revolt mot samhället som det ser ut skildras både vännerna och pojkvännen som exempel på människor med den sorgliga människosyn som faktiskt är den rådande, aningen tillspetsat förstås men samtidgt med ett allvar som gör konflikterna dem emellan både underhållande och skrämmande. Det är främst vänninans tysta kapitulering på allt pojkvännen hittar på som lämnar en dålig smak i munnen. Men då är det ändå främst hennes motsats, huvudpersonen, och hennes ovilja mot all slags kapitulering som är utbytet med boken, hennes okuvliga vilja att själv välja vem hon ska vara oavsett kön.

Ni behöver för övrigt inte ta mina ord för Atwoods författarskap och vad boken handlar om, men hör och häpna så delar professor Marion Wynne-Davis mina eminenta åsikter (och det hör inte till vanligheterna i boksammanhang så många klassiker och prisbelönta böcker som jag dissat i mina dagar...)



"En fager mö" av Oates däremot gav mig inte så mycket alls faktiskt. Jag har velat läsa den ett bra tag och haft stora förhoppningar på den, inte minst för att den jämförts med Nabokovs "Lolita". Själv skulle jag dock inte alls hålla med om sistnämnda. Förutom temat med den äldre gentlemannen som intresserar sig för den 16-åriga barnflickan Katya är romanerna helt olika varandra- till Oates nackdel tyvärr. För där Nabokov drar in läsaren i berättelsen, får oss att sympatisera med Humbert och att tro på historien saknar "En fager mö" samtliga dessa komponenter. Jag kan helt enkelt inte tro på karaktärernas handlingar och står helt kallsinnig till det mesta som händer ända till det, faktiskt, krystade slutet. Det sämsta jag läst av Oates, det minst engagerande och det minst trovärdiga.

Humbert och den frånvarande Lolita

Vilken bra idé Sandra, det var ju därför vi startade Boktriangeln: för att läsa böcker, recensera dem och diskutera dem med varandra. Här kommer alltså mina synpunkter på dina frågor. Ska bli kul att se vad ni andra tycker!

Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.

Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!

Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.

Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.

Vems är historian?

Vi har alla tre läst Lolita, så jag tänkte att vi kunde ha en liten diskussion om den. Mestadels för att jag verkligen avskyr Humbert Humbert. Men även de kritiker som gillar att spy galla över Lolita, bland annat för att hon är barnslig, en åsikt som de grundar enbart på pedofilens poetiska ord.

Mina funderingar är:

Vem har rätt till historien?

Vems är historien?

Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?

Slumpen är ingen tillfällighet?

När jag ändå var tvungen att vara på universitetet från 8-17 tyckte jag det var lika bra att få biblioteket överstökat. Min plan var som bekant att ta med två damer vid namn Carmilla och Lolita till Indien. Så, glad i hågen över att äntligen få lånandet överstökat börjar jag leta efter sagda böcker, bara för att få veta att de precis blivit utlånade! uppenbarligen behövde någon två böcker som inte blivit utlånade på flera månader, som inte heller står som kurslitteratur. Tro det eller ej, men till och med referens exen var borta.
Vad som är än konstigare är att böckerna lånades ut bara några timmar innan jag kom till biblioteket.

Vad sägs om några konspirationsteorier? Let's go wild!

Som plåster på såren rafsade jag ihop en hög med vampyrrelaterade böcker.

Lolita the sequel?

OBS! Läs inte denna recension om du vill läsa "Lolita". Spoilervarning!!!

Fick för några månader sedan Sara Stridsbergs "Happy Sally" av Sandra i present (recensionen kan hittas här: http://boktriangeln.blogspot.com/2010/08/min-isbjornsunge.html), en bok jag verkligen gillade och som troligtvis kommer att hamna högt upp på min lista över de bästa böckerna jag läst i år. När Stina sedan berättade att samma författarinna gett ut en bok som kunde ses som en fortsättning av "Lolita" av Vladimir Nabokov gick jag genast till biblioteket och lånade den.

Och den visade sig vara en underbar, underbar bok med undertiteln "Doloresvariationer", där flera olika teman knyter an till Nabokovs "Lolita". Lolita själv möter man under sin graviditet, innan hon dör barnsängsdöden, vi möter hennes namne med liknande livsöde, liksom en frånvarande namnlös mor och en fångad aphona som ska lära sig teckna. Alla dessa berättelser framställda med samma poetiska prosaspråk vars ordvrängerier inte så lite påminner om just Nabokovs. Och temat, ja temat är givetvis det av den förtryckta kvinnan, ung eller gammal, djur eller människa- eller som det står på baksidan av boken, "en roman om barnet utan barndom och kvinnan utan framtid". Och detta är givetvis ett tema som omfamnas av feministen inom mig.

Ska ni hinna klämma in ytterligare en bok detta år rekommenderar jag verkligen denna! Och jag tänker avsluta recensionen med ett litet smakprov av Stridsbergs poetsisk språk:

"Jag lade märke till att sanningsrosen hade snott sig om de andra rosorna och hindrade den pendlande hypnotiska rörelsen och jag tänkte att jag alltid skulle vara densamma, att ingenting någonsin skulle komma att hända mig förutom detta".

Yej nu kan jag läsa Lolita igen!

Var ju tyvärr tvungen att lämna tillbaka den till bibblan innan den var helt utläst. Med tanke på att det är något av det bästa jag läst i år kändes det lite bittert att behöva lämna den ifrån mig. Men nu är den tillbaka igen, där den hör hemma på mitt nattduksbord!

Jag firar detta genom att publicera, Edgar Allan Poes dikt Annbel Lee igen, fast denna gång i svensk översättning av Nino Runeberg.

Vad säger ni? Hur tycker ni att den står sig mot originalet? Själv tycker jag att det är en oväntad bra översättning, trodde inte att den skulle göra sig så pass bra på svenska. Så enjoy!

Annabel Lee
I ett rike, som slutes i hafvets famn,
i en bygd som böljan fri,
fans en jungfru, hvars fagra och älskade namn
I mån nämna Annabel Lee, –
och ingen på hela den vida jord
har älskat och älskats som vi.

Jag var ett barn, och hon var ett barn,
och vår bygd var solig och fri,
men vi älskat, som älskog ej älska förmår,
jag och min Annabel Lee, –
med en kärlek, som afund hos änglarna väckt
mot två människobarn som vi.

Och därför drog åskbyn upp en dag
kring vår bygd, som var solig och fri,
och ur skyarna bröt den isande fläkt,
som dräpte min Annabel Lee;
och därför kom hennes högborna släkt,
– som var mera mäktig än vi, –
och slöt henne in i en graf så stark,
min älskade Annabel Lee.

Ty de vredgades, himmelens änglar i skyn,
att de ej voro sälla som vi:
se därför, – och folket vet det förval
i vår bygd, som var stolt och fri, –
kom den isande ilen från himlens bryn
att skörda, att mörda min Annabel Lee.

Men vår kärlek var mer än den kärlek, som brann
hos många långt äldre än vi,
– som veta långt mera än vi, –
och trots himmel och afgrund vi älska hvarann,
och vår kärlek är evigt fri,
och de kämpa förgäfves att slita min själ
från den själ, som var Annabel Lee.

Ty hvar måneljus kväll går jag ut ur mitt tjäll
för att möta min Annabel Lee,
och de stjärnor som gå i det nattliga blå,
se, de blicka som Annabel Lee,
och i vågornas ljud jag förnimmer ett bud
från min älskling, min älskling, mitt lif och min brud,
och min själ är hos Annabel Lee, –
i din graf vid det brusande haf, du min Annabel Lee.

Stina

Månadens tips: Lolita the sequel

Läste en krönika av kritikern Elise Karlsson i en gammal SvD (16 januari 2010) som berör två av de månadsteman vi nyligen haft här på bloggen: Sandras tema för september, metafiction, och Sofias bröllopstema i augusti där Vladimir Nabokovs Lolita ingick.

Hon skriver om hur romangestalter får ett förlängt liv när författare tar över andra författares berättelser. En av de som gjort detta är Sara Stridsberg som hämtat inspiration från just Nabokovs Lolita i sin bok Darling river.

Jag är egentligen lite tveksam till författare som tar över någon annans koncept och romanfigurer. Jag tycker att det skvallrar om bristande fantasi, men Stridsbergs fortsättning på Lolita verkar mycket lovande. Det är ju inte heller en direkt fortsättning utan hon har snarare hämtat inspiration och tagit avstamp i Nabokovs berättelse om Humbert och den förföriska Dolores Haze.

Jag blir i alla fall sugen på att läsa den, inte minst eftersom jag verkligen förtrollats av Nabokovs Lolita. Om Stridsbergs nymfett ens kommer i närheten av att vara lika fascinerande bådar det för en lovande om än illa berörande läsning.

Försökte hitta länken till krönikan i sin helhet men den verkar inte finnas kvar tyvärr.

Stina

It was many and many a years ago in a kingdom by the sea..

Efter att ha påbörjat läsningen av Vladimir Nabokovs Lolita känner jag mig manad att publicera en av mina favoritdikter här på bloggen, Edgar Allan Poe´s sista kompletta dikt Annabel Lee. Den skrevs 1849 och behandlar ett av hans favoritteman: en vacker kvinnas, eller i det här fallet flickas, död.

Den handlar om hur diktens berättare blir handlöst förälskad i en ung vacker flicka. Flickan dör snart men deras kärlek är så stark att den når bortom döden. Efter hennes död övergår hans kärlek i en slags besatthet där han snarast dyrkar henne. Varje natt drömmer han om sin Annabel Lee, precis som Humbert drömmer om sin Lolita. Det är en idealisk och ouppnåelig kärlek/besatthet som beskrivs i dikten så jag förstår mycket väl varför huvudkaraktären Humbert Humbert vid flera tillfällen hänsyftar till denna dikt.

Annabel Lee

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea;
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsman came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me
Yes! that was the reason
(as all men know, In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love was stronger by far than the love
Of those who were older than we
Of many far wiser than we
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee.

For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling, my darling, my life and my bride,
In the sepulcher there by the sea,
In her tomb by the sounding sea.

Stina

Lo-li-ta

Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta- tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li.Ta.
Hon var Lo, helt enkelt Lo, när hon stod om morgnarna i strumplästen, hundrafemtio centimeter lång. Hon var Lola i slacks. Hon var Dolly i skolan. Hon var Dolores i kyrkböckerna. Men i mina armar var hon alltid Lolita.

Så inleder Vladimir Nabokov sitt mästerverk Lolita. Och ärligt, har ni läst en bättre inledning i en bok? Om så är fallet posta den gärna i ett inlägg! Nu vet väl alla vad Lolita handlar om (om inte så skäms på er!) så någon redogörelse för handlingen behövs väl knappast. Dock kan jag påpeka att boken berättas av Humbert som en slags biografi.

Det är andra, eller kanske till och med tredje gången jag läser den, och ska jag någon gång läsa om den igen så får det bli på originalspråket. Nabokov verkar av den svenska översättningen att döma behärska det engelska språket till fulländning och roar sig boken igenom med att på ett lekfullt sätt infoga små ordvitsar i romanen. Jag kan inte fatta hur han kan göra detta på ett språk som ju inte ens är hans första språk, och boken är trots det hemska temat en ren njutning att läsa. Det fina poetiska och underbara språket i romanen är faktiskt det som trollbinder mig mest i läsandet av den.

Nabokov får dessutom läsaren, att tvärt emot mot sin vilja, känna sympati för den ju väldigt hemska Humbert, en pedofil. Samtidigt blir i alla fall jag illa berörd av vad Nabokov låter Hubert göra. På tal om detta kan jag heller inte fatta hur vissa kan tala om denna roman som en roman om passion eller att den ska vara en slags kärlekshistoria. För den är verkligen inte en roman om kärlek, utan snarare en om besatthet. Och trots sin titel är det här inte Lolitas berättelse utan Humberts. Lolita får man endast möta genom hans vridna betraktelser av henne, och även om han beskriver henne och hennes göranden noggrant är det nog så att allt detta är färgat av hans sjuka föreställning om nymfetten Lolita. Jag tycker därför att det skulle vara intressant att som Margareth Atwood gjorde i "Penelopiaden", där hon lät Penelope komma till tals och ge en helt annan bild av händelserna än sin make Odysseus, låta Lolita göra detsamma och komma med sin berättelse om händelserna (inte helt olikt Sandras tema för månaden!).

Har ni inte läst den, gör det! Och gör det på engelska. Och se filmen "Lolita" med Jeremy Irons i huvudrollen. Den fångar verkligen boken och är liksom den både vacker och hemsk.

Lolita - the soundtrack

Jag har hittat ett perfekt soundtrack till Lolita, som ju är en av månadens böcker i augusti. Det är fadern och dottern Serge och Charlotte Gainsbourg som hörs i båda låtarna, Charlotte forever och Lemon incest. Ni har säkert hört talat om Lemon incest förut, den blev ju (helt välförjänt) lite av en skandal när den släpptes i Frankrike 1985, då Charlotte bara var 12 år gammal.

Faktiskt är båda låtarna ganska fina, om man nu kan bortse från vad de handlar om, vilket man kanske inte kan.

http://www.youtube.com/watch?v=5zr_3wd0CEI
http://www.youtube.com/results?search_query=serge+charlotte+gainsbourg+lemon&aq=f

Stina