Månadens bibliotekarie; September

Som en Fenix fågel reser den sig ur askan som bildats under glömskans och inaktivitetens tidevarv. Nyväckt och full med livslust reser den sig och skakar på den ståtliga fjäderdräkten. Ur dess strupe frammanas ett rop, ett glädjetjut; Alex har fåttt arslet ur, nu vankas det bibliotekarier! 

Månadens bibliotekarie heter Irene Hussvig och är huvudpersonen i Sara Paborns roman Blybröllop.
Irene arbetar på ett litet bibliotek i en småstad någonstans i Sverige, hon är gift med kabeldragaren Horst och har två vuxna barn.
Ärligt talat verkar Horst vara ett riktigt prakt-arsel. En självgod pösmunk som alltid vet bäst och inte har något problem att köra över sin omgivning som en ångvält. Synnerligen öerkörd blir såklart hans fru som både får se sin läshörna på vinden ersatt av ett musikrum, enbart för Horsts nöje, samt få sin boksamling bortkastad utan förvarning.
Makens handling, i kombination med bibliotekschefens idé att ersätta bibliotekets lyriksamling med en kareokehörna gör att det äntligen rinner över för Irene och hon bestämmer sig för att mörda Horst. Till sin hjälp har hon sin mors gamla blytyngder och en samling gamla naturvetenskapsböcker. Så nog är hon driftig, månadens bibliotekarie.

Blybröllop av Sara Paborn

Månadstema juli: Cilla Naumann

Jag har inte orkat öppna en bok sedan i början av maj och hade helt glömt att jag hade temat för juli månad. Snart åker vi på semester för, förhoppningsvis, lite välförtjänt vila och avkoppling och därför känns det dags att lägga ut boktemat innan dess, för annars kommer det helt enkelt inte att bli av.

Det har varit något av en jobbig vår så jag hoppas på att hinna ladda batterierna lite och få lust till såväl bokläsning som bloggande under semestern. Det återstår dock att se hur det blir med det, men ni lär väl om inte annat märka av min aktivitet på bloggen hur går.

I alla fall så kör jag på ett säkert kort nu i juli månad och väljer två böcker av Cilla Naumann, som jag vet att både jag och Stina tidigare här läst både romaner, noveller och ungdomsböcker av tidigare under bloggens historia. Eftersom det är Almedalsvecka för tillfället och det känns passande med en bok som har ett tema som är högaktuellt i och med SD:s framgångar och diskussionerna kring flyktingpolitiken blir det hennes sjätte roman "Fly" som blir månadens bok.

Den utspelar sig på en icke namngiven flyktinganläggning som skapats för att lösa Europas flyktingproblem. Flyktingarna sorteras efter vilka som ska få tillträde till unionen och vilka som inte ska få det och vi får följa det hela genom ögonen på de tre huvudpersonerna.

Orkar man kan man även ta sig ann hennes "Vad ser du nu", som låter läsaren lära känna en kvinna genom ögonen på hennes väninna, make, mamma och dotter.

// Sofia

På en vacker men avlägsen halvö, en välbevakad enklav i unionen, inleds ett försök att lösa ett av Europas stora problem. Här har man låtit bygga ett litet mönstersamhälle där de nyanlända samlas upp innan de slussas vidare till medlemsländerna efter rigorösa kontroller; de som saknar giltiga papper skickas obönhörligen tillbaka.

Till denna plats anländer romanens tre huvudpersoner – Marianne, Willy och Leila – av olika skäl. Marianne, frånskild jurist som lockats av projektets lovvärda målsättning, har fått arbete som handläggare, ett arbete som hon blir djupt engagerad i. Willy, minister i sitt hemlands regering, har utsetts till högsta chef för anläggningen och insett att han för trovärdighetens skull måste bosätta sig på platsen. Leila, som behärskar tre språk, har anställts som tolk men är i själva verket där av helt andra skäl som bara några få känner till. Mellan Marianne och Leila uppstår en nära vänskap, och Mariannes förhållande till Willy utvecklas till en kärlekshistoria som måste döljas för omgivningen.

Dessa tre människors liv och röster flätas samman till en fängslande berättelse där det är uppenbart att varje ytterligare vittne omkullkastar handlingen och där frågan om hur det kunde hända återstår för omvärlden att söka svaret på.

Fly, som är Cilla Naumanns sjätte roman, kan ses som en kuslig framtidsvision eller en skrämmande beskrivning av det som redan är verklighet: ett spel mellan oss innanför gränserna och dem utanför. Ur denna skildring av rädsla och korrumperad makt växer också dramat om de tre huvudpersonernas vänskap, kärlek och lojalitet.

På en vacker men avlägsen halvö, en välbevakad enklav i unionen, inleds ett försök att lösa ett av Europas stora problem. Här har man låtit bygga ett litet mönstersamhälle där de nyanlända samlas upp innan de slussas vidare till medlemsländerna efter rigorösa kontroller; de som saknar giltiga papper skickas obönhörligen tillbaka.

Till denna plats anländer romanens tre huvudpersoner – Marianne, Willy och Leila – av olika skäl. Marianne, frånskild jurist som lockats av projektets lovvärda målsättning, har fått arbete som handläggare, ett arbete som hon blir djupt engagerad i. Willy, minister i sitt hemlands regering, har utsetts till högsta chef för anläggningen och insett att han för trovärdighetens skull måste bosätta sig på platsen. Leila, som behärskar tre språk, har anställts som tolk men är i själva verket där av helt andra skäl som bara några få känner till. Mellan Marianne och Leila uppstår en nära vänskap, och Mariannes förhållande till Willy utvecklas till en kärlekshistoria som måste döljas för omgivningen.

Dessa tre människors liv och röster flätas samman till en fängslande berättelse där det är uppenbart att varje ytterligare vittne omkullkastar handlingen och där frågan om hur det kunde hända återstår för omvärlden att söka svaret på.

Fly, som är Cilla Naumanns sjätte roman, kan ses som en kuslig framtidsvision eller en skrämmande beskrivning av det som redan är verklighet: ett spel mellan oss innanför gränserna och dem utanför. Ur denna skildring av rädsla och korrumperad makt växer också dramat om de tre huvudpersonernas vänskap, kärlek och lojalitet.

Novellfrossa

Här kommer min sedvanligt sena presentationen av månadstema: denna gång ett kombinerat för november/mars. Ber om ursäkt tjejer, men ni är ju luttrade vid det här laget. Eftersom jag är alldeles för sent ute väljer jag bara en bok per månad, så jag hoppas att ni har ork och lust att läsa båda. Om inte annat kanske ni åtminstone hinner läsa en novell per samling, för noveller är vad som bjuds denna gång. Det blir således triss i noveller, då jag sett att även Sofia fastnat för noveller i sitt månadstema för april. Vad ska man säga, great minds think alike.

Vi börjar med novembers månadsbok The Alphabet of Birds som är den sydafrikanske författaren S J Naudés debut. Samlingen består av sju fristående, men samtidigt sammankopplade, noveller som utforskar teman som död, sorg och längtan. 

Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner utspelar sig i ett nutida Berlin. Vi får träffa ett antal karaktärer som alla strävar efter sina egna fåfänga mål. Det verkar inte vara de mest sympatiska personerna vi får stifta bekantskap med. Jag har en känsla av att med vänner som dessa behövs nog inga fiender. De befolkar borden på de dyraste restaurangerna kväll efter kväll och ibland när allt stämmer ligger det ett speciellt daller i luften – om än kort.

Månadens böcker

November 2016: The Alphabet of Birds av S J Naudé, 2015.

Mars 2017: Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján, 2015.


Stina

Aprils månadstema: Svenska noveller

Det har varit mycket nu de första månaderna 2017 och det har tyvärr inte blivit mycket läst hittills i år. Hoppas på att ta igen det under kommande delen av året. Har ni några riktigt läsvärda tips får ni gärna hojta! Eftersom det varit så mycket nu på sistone har jag varit ute i senaste laget med att välja boktema för april, och eftersom jag känner att jag inte orkar ett riktigt mastodonttema just nu har jag valt tema svenska noveller.

Månadens bok är därför "Grand mal" (2011) av Linda Boström Knausgård. Författaren till boken har tidigare gett ut diktsamlingar och novellsamlingen är hennes första prosabok. Jag har förstått att själva inledningen av samlingen är något alldeles extra och eftersom jag ju är en sucker för riktigt bra inledningar få ju bara detta mig att vilja se om den lever upp till hypen.

Orkar man tänkte jag också att vi skulle ta oss ann Lina Wolffs novellsamling "Många människor dör som du" (2009). Det är hennes debut och ska handla om realistiska historier där plötsligt något skevt inträffar. Låter lovande!

// Sofia

Under all denna vinter. Eller konsten att baka perfekta lavendelskorpor.

Första gången jag stötte på Negar Naseh, författaren till Under all denna vinter  var för något år sedan på Bokcafé Pilgatan. Hon höll författarföreläsning och jag tyckte det kunde vara kul med en bok som utspelar sig i Västerbotten. Det är ju roligt att läsa böcker som utspelar sig i närmiljön. Dessutom verkade Under all denna vinter intressant. Ett slags kammarspel mellan en ung kvinna, hennes sambo och kvinnans mamma. Och ni vet hur förtjust jag är i kammarspel. Jag hade inte jättehöga förväntningar på boken när jag började läsa, annat än den skulle handla om det psykologiska spelet mellan mor och dotter. Tyvärr blev jag besviken, även med de låga förväntningarna. Vissa stycken var riktigt igenkännande och välskrivna, bokens huvudperson är besatt av att allt ska vara perfekt när modern kommer och hälsar på, en besatthet som bland annat tar sig i uttryck i maniskt bakande i jakten på de perfekta lavendelskorpor. Ett tankesätt jag känner igen från mig själv, inte att baka lavendelskorpor men att allt måste stämma när föräldrarna kommer på besök, fast de själva kanske inte uttryckt en önskan om denna falska fasad så innebär det alltid stress och lite ångest när de kommer på besök.
Tyvärr räcker inte stunderna av igenkänning till för att ge berättelsen någon tyngd och som vanligt när jag läser något den senaste tiden blir jag nyfiken på varför författaren valt att inkludera just de tillbakablickarna. Med tanke på att boken gör så stor grej av att handla om det psykologiska spelet och makten mellan de inblandade kunde jag önska att handlingen gick mer på djupet och visade fler bilder från personernas förflutna så vi vet vad som lett fram till bokens så kallade explosiva uppgörelse. Eller i mina ögon rätt fånigt slut. Ett slut som påminner om det lika fåniga slutet i Martina Haags bok Det är något som inte stämmer.
Boken är uppdelad i två delar, berättelsen och en blandning av en arbetsbok och författarens dagbok. Eftersom det är flera månader sedan jag läste boken har jag svår att minnas exakta stycken från arbetsboken, men jag kan dra mig till minnes att jag fann den intressant. 

Snabbrecension; Ja jag har mens, hurså?

Nu haglar recensionerna in, snabbrecensionerna i alla fall. Som ni märker försöker jag undvika att lägga upp månadstemat, för jag har än ingen idé ens på månadsbok...

Förra året läste jag ut ca 79 böcker, förmodligen några fler eftersom jag inte la upp alla på goodreads. Återigen rekommenderar jag att ni funderar på att skaffa ett konto där, det är en nästan fantastisk sajt. 

Hur som helst, en av de utlästa böckerna var Ja jag har mens, hurså? av youtube-personligheten Clara Henry. Eftersom jag fann stort nöje i hennes sommarprat 2015 tyckte jag det kunde vara roligt att läsa något hon skrivit. Vilken tur då att denna bok, som jag dessutom tänkte köpa, fanns på Storytel.

Clara Henry har gjort sig känd för att våga prata om ämnen som feminism, mens och andra obekväma ämnen, som inte borde vara obekväma, men tyvärr är det i dagens samhälle. 

Som titeln på boken lyder handlar den om mens, Clara Henry själv ser det som en handbok för alla mensare och blivande mensare därute. 

Jag förstår hennes syfte och gillar det, jag gillar boken, vilka ord hon väljer och att hon valt att skriva den. Dock känner jag mig lite gammal för den men det är också som det ska vara, boken riktar sig nämligen till största delen åt folk i tonåren eller innan tonåren. Jag fick mens när jag var tio år och även om jag hade lite koll på ämnet sedan tidigare önskar jag att den här boken funnits tillhands. Som ett äldre syskon eller en kompis som på ett enkelt och underhållande sätt förklarar allt från skydd till pms, utan att döma eller idiotförklara. Lite pratig emellanåt, men bra ingång till ämnet men på en nivå som jag tror att boken målgrupp uppskattar.

Som sagt, underhållande och viktig läsning, som jag önskar att alla ungdomar fick tilldelade i skolan och som jag kommer att ge som present till all barn jag känner när de kommer upp i åldern. 

 

Fantasy

Malte Persson är en ny och synnerligen trevlig bekantskap. Jag kan lova att det inte är sista gången ni får se hans namn här i Boktriangeln. Hans novell Fantasy, släppt på Novellix förlag, är smart, rolig och uppfriskande.

Huvudpersonen är dokumentärfilmare och hennes senaste projekt har havererat. Projektet rör sig kring en filminspelning som aldrig blev av och de skrönor som florerar på nätet om orsaken. Genren kategoriseras lätt föraktfullt som Stureplansfantasy och filmen skulle ha utspelat sig i ett fiktivt och mörkare Stockholm där en maktkamp pågår mellan dem med alvblod och dem med trollblod, men av någon anledning kom filmen aldrig längre än till idéstadiet. De inblandade har i allmänhet väldigt lite att säga om det hela, men vår huvudperson är inte den som ger upp i första taget, och kanske kommer hon sanningen lite väl nära trots att hon bara skrapat på ytan. Curiosity killed the cat som ni vet.

Man kan för övrigt inte låta bli att gilla den cyniska huvudpersonen som dissar alla, inklusive sig själv, och spottar ur sig tänkvärdheter som:

En av mina talanger har alltid varit att få andra att tro att det är de som utnyttjar mig och inte vice versa. Eller om det möjligen är min talang att intala mig själv att det är på det viset.

och

Eller för att vara uppriktig: jag kände som vanligt bara känslan av att jag borde ha känt mig en aning skyldig, men utan att göra det. Metaskuld är det närmaste jag kommer sån ånger.

Historien är skickligt uppbyggd från början till slut, och bit för bit faller saker på plats. Jag har läst den två gånger vilket jag kan rekommendera. Vid andra genomläsningen upptäcker man små detaljer som man lätt missar när man inte har hela historien klar för sig. Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med den här novellen och ändå var det med viss tveksamhet jag klickade hem den på årets bokrea. Baksidestexten gör den helt enkelt inte rättvisa, men så är det också svårt att fånga den här novellen i några få meningar.

Det är Perssons språk och stilistiska grepp som lyfter berättelsen. Språket är inte vackert på samma sätt som exempelvis Sara Stridsbergs, men det är så genomtänkt och välformulerat. Det är också helt logisk att det är just språket som får ta plats i den här berättelsen. För språk är vad den här berättelsen egentligen handlar om.

Vi stannar där tror jag, vissa saker ska man inte prata för mycket om.

Stina

(Kok)konsten att bryta mot normen.

Jag gillar Lotta Lundgren. Jag gillade henne i Landet Brunsås, Jag gillade henne i Historieätarna och hon gjorde en bra insats i julkalendern 2015.
2013 Gav hon ut kokboken Tio lektioner i Matlagning, inte en ren receptsamling, kokbok eller fackbok.
Boken inhandlades på förra årets bokrea och var tänkt att läsas i Stinas kokbokstema. Dock skulle läsningen dröja ända till i somras och då i form av ljudbok som avnjöts på tåget till Uppsala.
I och med att jag respekterar Lundgren och hennes gärning för folkbildning hade jag höga förväntningar. Kanske för höga till och med. Det blir lätt så för mig. Svårt att distansera verkat från skaparen. Kanske var inte ljudbok heller det bästa mediet för just Tio lektioner i matlagning men betalar en 169:- i månaden för Storytel måste det utnyttjas. Är Storytel värt 169:- i månaden? Vissa historier tycker jag tjänar på att vara ljudmedia, andra inte. Men det är en diskussion för ett kommande inlägg.

Långt i efterhand måste jag erkänna att jag inte minns mycket av verket och jag finner mig googlandes efter andra människors omdömen, för att fräscha upp mitt minne. Det som, dock, fastnat i minnet var författarens aktiva val att inte inkludera några bilder, varken författarporträtt eller bilder på maträtter. Ett medvetet och tydligt brott mot den rådande normen, kanske även en vinkning till tiden då kokböcker var instruktionsböcker och ordet måltidslitteratur fortfarande var okänt. Ett intressant stilgrepp som jag i teorin förstår och stöder. Och som ljudbok borde det inte spela roll om verket är illustrerat eller inte. Jag botaniserar bland länkar, officiella recensioner från tidningar och respekterade bloggar, samsas i jobbets webbläsare med Goodreads mer informella dito. Och omdömena är skiftande. Inte bara när det gäller plattform omdömet återfanns på, utan även recensentens könstillhörighet och identitet verkar spela in. Överlag hyllas verket av personer som verkar identifiera sig som kvinnor. Kanske inte så konstigt när författaren är uttalad feminist och verket är uttalat feministiskt.

Vissa partier är intressantare än andra. Lundgrens korrespondens med sin förläggare är exempelvis roligare att lyssna till än de tio recept som utgör provet i varje matlagningslektion och listan över smakkombinationer kommer gissningsvis till nytta när inspirationen tryter och byggandet av en måltid mer kan liknas vid en omgång Tetris. Av särskilt intresse finner jag kapitlet betitlat; Kön. Även det kapitel jag rekommenderar om ni själva väljer att läsa Tio Lektioner i Matlagning. Vidare finner jag nöje i författarens tankar kring könsroller, feminism, vardag och mat som politik.

Men något saknas. Verket är inte så bra som jag önskar och hur mycket jag än försöker kan jag inte uppskatta Lundgrens författarskap. Som jag tidigare konstaterat var nog ljudbok inte det optimala sättet att uppleva Lundgrens text , så kanske jag ger författaren en chans till men i skriftlig form. Sannolikheten för detta är dock liten då jag gav den fysiska texten tre försök innan jag gav upp, alltid på samma ställe.

//Alex

P.S
30min sömn FTW! :D

Malade Nouvelle

Bonne Nouvelle är en tidskrift i pocketformat. Målsättningen enligt Facebook-sidan har varit att skapa lättillgänglig kvalitetslitteratur och ge läsaren en chans att upptäcka nya författare. Varje nummer har olika teman där ungefär hälften av novellerna är kopplade till temat. Jag har läst det första numret med tema skräck.

Jag gillar noveller och tycker att idén är bra, men det här första numret lämnar en del övrigt att önska. Urvalet kan inte ha varit särskilt högt för vissa alster är pinsamt dåliga. Pinsamt på nivån Skövde folkhögskolas experimentella skrivövningar. Det är alltså inte bara dåligt utan riktigt uselt.

Det finns förstås en del ljuspunkter. Jag gillar bitar av Micke Lindquist bidrag, som inte är noveller utan prosadikter. Dör lite för formuleringen Hon viftade bort nattens vodkarök och höll händer som aldrig blivit hållna.

Frostnatt av Jan-Erik Ullström och Tracy Millers hus av Erica Josefsson tillhör några av de mer välskrivna bidragen som kanske inte är så originella men ändå mycket trevliga. I Jakten av Malin Bergman Gardskär får vi följa en vampyr på jakt efter offer i Stockholms tunnelbana. Kul med en vampyrhistoria på en plats man har en relation till, och skickligt utfört om än inte exceptionellt på något sätt.

Det finns en del ljuspunkter alltså men inte tillräckligt många för att jag skulle lockas till att bli prenumerant, så jag blir inte direkt jätteförvånad när det bara verkar ha släppts fyra nummer sedan starten 2013. Lite synd ändå, för hade alla novellerna hållit samma kvalitet som de bättre i samlingen hade detta kunna bli något riktigt bra.

Stina

Döden på en blek häst

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg är den andra fristående delen i serien om Maja Grå. Maja har precis blivit antagen till konstakademin i Oxford när hon får reda på att hennes mamma hittats brutalt mördad i kuststaden Brighton. De har inte setts sedan Maja var barn och modern valde att försvinna och lämna man och dotter bakom sig. Mammans frånvaro har präglat Majas liv och hon har aldrig slutat leta efter henne. Hennes undermedvetna sökande är så djupt rotat att hon fortarande ser moderns ansikte i passerande främlingars. Inte ens i sin ensamhet kan hon sluta söka. Hon letar spår efter henne i nackens kurva, i sina händer, i sin egen blick i badrumsspegeln.

Men det är först nu när det redan är för sent som modern ger sig till känna igen. För Maja har förmågan att se och känna det som ligger dolt för de flesta andra och nu lämnas hon ingen ro av sin mor som varnar att fienden kan finnas närmare än hon tror.

Det är en trevlig mix av deckare och spökhistoria där de lite rustika och ålderdomliga miljöerna i Oxford bildar den perfekta bakgrunden. I sina bästa stunder är det kusligt, stämningsfullt och nervpirrande. Får nästan lite Shining-vibbar. Det håller sig på rätt nivå också och blir aldrig fånigt. Det enda jag har reservation emot är upplösningen som känns något forcerad, men allt som allt var det en mycket trevlig läsupplevelse.

Stina

Sol genom aprilskyar

I Hjalmar Söderbergs Aprilviolerna får vi ta del av en kärlekshistoria som börjar, eller kanske den slutar, med en bukett violer och två biljetter till teatern. Barndomsvännerna Stefan och Lena råkas på en soaré. Lilla Lena, Lena, Lena, Lena Hillerström som han kurtiserar henne, kvinnan i hans liv. Visserligen är titeln numera Professorskan Grendel för hon är gift sedan flera år tillbaka, med trollet Grendel. Det hindrar dem förstås inte från att stämma möte i hemlighet. Platsen för träffen är vid de egyptiska samlingarna på Nationalmuseum, några små halvmörka rum djupt nere i källarvåningen, den perfekta platsen för hemliga kärleksmöten.

Det är Hjalmar Söderberg så förstås är det tekniskt fulländat och samtidigt vackert så det förslår. Vissa av formuleringarna vill jag bara spara någonstans och plocka fram vid behov. När jag behöver se solsken och månsken och stjärnljus på en och samma gång och när jag vill se sol genom aprilskyar då plockar jag fram den här lilla pärlan till novell igen.

Stina

En man som heter Ove av Fredrik Backman

Den här lånade jag efter att jag läst ut alla medhavda böcker under sommarsemestern i Karlskrona. Det är ju Fredrik Backman som är författaren så alla som har läst hans blogg vet nog på ett ungefär vad man har att vänta sig; alltså något ganska lättläst med Backmans speciella humor.

Jag älskar ju bloggen i fråga och gillade även hans ”föräldrabok” så jag hade nog ganska höga förhoppningar, som dock inte helt infriades. För visst var det en trevlig och lagom energikrävande bok att läsa under lata sommardagar, men jag hade nog väntat mig lite mer ifrån Backman. Precis som hans tidigare bok så tycker jag att det är i de partier som är lite mer känslosamma som han är som bäst och jag tycker definitivt att han håller sig på rätt sida av gränsen, utan att det blir för klyschigt och fånigt. Men allt som allt skulle jag säga att det var trevligt att stifta Oves bekantskap och jag blir faktiskt sugen på att se filmatiseringen.

//Sofia

Det är något som inte stämmer av Martina Haag

Efter att ha läst en recension av denna i en av bloggarna jag följer blev jag tvungen att låna den för att se om jag skulle tycka lika mycket om den som bloggaren ifråga, och visst var den läsvärd, i alla fall delarna som handlade om uppbrottet och tiden därefter. Har ni missat vad denna hypade bok handlar om kan jag bara kort säga att den handlar om att bli övergiven, ja om att bli dumpad efter att ha varit gift i tiotals år och ha flera barn ihop. Om hur den där känslan av att det är något som inte stämmer smyger sig på trots att partnern ihärdigt förnekar att något är fel.

Det är väl även få som har missat att boken kom ut bara några år efter skilsmässan från Erik Haag, och det är ju bara att konstatera att romanen känns väldigt personlig och utlämnande och att den otrogna äkte mannen i romanen gör att Eric Haag hamnar i allt annat än god dager. Något av det mest skitstövelaktiga är väl att den äkta mannen i ett stycke klämmer ut sig att huvudpersonen kan skriva en roliga bok om skilsmässan om hon vill, sådär i underdogperspektiv som hon brukar göra (vilket ju tydligen är lite av Martina Haags kännetecken när hon skriver chic lit).  Det känns som något som har hänt och det känns som att Eric Haag förhoppningsvis fick så han teg när boken väl kom ut.

Sen finns det en ramberättelse också om att romanpersonen åker upp till fjällen för att komma undan alltihopa där jag har svårt att riktigt se meningen med det hela, speciellt eftersom det finns lösa trådar som aldrig får någon förklaring och då det hela avslutas så abrupt att det känns som att det blev ont om tid på slutet eller något.

Dock lyckas Martina Haag verkligen illustrera hur ont det gör att bli bedragen och se den andra gå vidare medan man själv fortfarande är kär. Romanen är som ett ett enda stort ångestvrål och är nog en av de bästa romaner om svek och kärlek jag läst när det gäller igenkänning och känslan av att det ju är precis så det är.

//Sofia

Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg

Det här är inte direkt min typ av bok, det kan jag säga med en gång. Eftersom min semesterläsning tog slut när jag var på semester i Karlskrona fick jag denna, och fortsättningen, av min kära svärmor då hon köpt dem inför sin semester. De hade dock bara blivit liggande och skulle nog inte bli lästa, så därför fick jag dem med mig när vi åkte hem.

Jag hade väl hoppats på att de skulle vara underhållande för stunden, typ som ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvamm” och ”En man som heter Ove”, men ska jag vara ärlig var den inte så mycket underhållande som pinsamt dålig.

Intrigen är att ett gäng pensionärer på ett äldreboende får nog av den undermåliga behandlingen på hemmet rymmer därifrån och för att finansiera detta, samt skänka pengar till bättre behövande som sig själva, slår sig in på den kriminella banan. Man kan alltså konstatera att handlingen känns väldigt inspirerad av just ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” då även denna handlar om en pensionär som lämnar hemmet, blir kriminell och dras in i diverse konstiga händelseförlopp. Men där den förra är charmig, genomtänkt och har med otroliga händelser som faktiskt skulle kunna hända är denna bara fånig, irriterande, helt ogenomtänkt och extremt ologisk. Dessutom kryllar det av logiska luckor handlingen igenom.

Dessutom stör jag mig på att pensionärerna som ju inte ska vara vanliga pensionärer direkt utan rebelliska och nytänkande är så äckligt könsstereotypa; det är kvinnorna som ska laga mat, duka fram fika, ändra på sig för att männen ska gilla dem och stå ut med männens snedsteg när de flirtar med yngre kvinnor. Jag blir bara trött, både på detta könsstereotypa och faktiskt på allt i boken. Läs den inte är mitt råd vare sig du är pensionär eller inte!

//Sofia

Stjärnklart av Lars Wilderäng

Ja, var ska man börja? Det här var inte direkt en av de bästa dystopier jag läst, snarare tvärtom. Och då har jag läst en hel del dystopier, som ni mina kära Boktrianglare säkert är medvetna om. Om jag fattat det rätt är det här första delen i en triologi men jag kan väl säga så mycket som att det är högst tvivelaktigt om jag kommer att läsa fortsättningen. Möjligtvis om jag skulle befinna mig på semester och valet skulle vara att pilla mig i naveln eller att läsa den tvivelaktiga fortsättningen, möjligtvis då skulle jag ge andra delen en chans. Sorry, Lars Wilderäng, men det här var ju så inte bra!

Liksom de övriga dystopier jag läste under semestern så hittade jag denna genom att folk fått lista sina bästa dystopier – och det var många som hade med denna. Att folk har så dålig smak, he he. Dessutom verkar den av recensionerna att döma faktiskt fått bra kritik. Jag fattar det verkligen inte. Har folk inte högre krav på boken eftersom det är en dystopi?

Ja ja, jag kan ju kanske börja med att redogöra för det lilla som boken faktiskt hade som talade för den. För det första måste jag ge tummen upp för en dystopi som utspelar sig i Sverige, det är man ju inte direkt bortskämd med. Fast läs då mycket hellre den dystopiska ”Flod” som utklassar denna å det grövsta och även den utspelar sig i Sverige. Sen tycker jag väl att temat är lite roligt – vad som skulle hända i Sverige om elektriciteten slutade fungera och vi blev tvungna att klara oss utan teknik. Det är en intressant tanke, men det finns säkert dystopier som tar upp detta tema på ett betydligt intressantare sätt.

Men nu över till de mindre bra delarna med roman, d.v.s typ allt. Man kan väl börja med att konstatera att det märks (på ett dåligt sätt) att det är en man som är författaren till romanen då han har vissa problem med att på ett övertygande sätt gestalta de kvinnliga karaktärerna. Till hans heder (inte) kan jag dock nämna att han löser detta problem på ett (icke) kreativt sätt genom att ta död på 90 % av det kvinnliga romangalleriet. Han verkar främst ha ett horn till sidan till den kvinnliga politikern som inte verkar fatta att man inte ska dricka flodvatten som man inte kokar....... Som om det inte vore nog med att han hej vilt tar död på de kvinnliga gestalterna, så dessutom verkar en av de få överlevande kvinnorna vara svagsint. Hon får nämligen reda på varför elektriciteten slutar fungera och börjar som en galning babbla på stan om att elektroderna eller nanoniterna anfaller, eller vad det nu var för något (har inte orkat komma ihåg). Har för mig att hon ska vara forskare av något slag, men hon verkar inte inse att detta kan kännas lätt mentalt rubbat. Glömde jag förresten nämna att hon är gravid. Detta är troligen ingen slump då författaren verkar tycka att det är en av få saker som kvinnorna i historien kan bidra med. Övriga överlevande kvinnor placerar han i köket där de lagar mat till de manliga karaktärerna (OBS: Inget skämt!!!).

Efter detta kan vi övergå till att det inte bara är de kvinnliga karaktärerna som inte känns helt verkliga. För jag tycker faktiskt att ingen av karaktärerna känns som människor av kött och blod, utan snarare känns ganska platta och endimensionella. Det är nog en av de större anledningarna till att jag tycker att det här var en ganska tråkig bok att läsa, för berörs man inte av personernas öden så berörs man ju inte heller så mycket om vad som händer med dem och historien i övrigt.

Till sist så måste jag också säga att jag tycker att anledningen till civilisationens förfall känns ganska fånig. Lite i stil med hur människor flockade för att komma undan anfall i en annan fånig bok, om du vet vilken jag menar Stina? Och då vet du att det är MYCKET fånigt!

Det var väl i stora drag dessa tre faktorer som främst gjorde att jag inte hade mycket till övers för romanen, även om det fanns lite småsaker jag också störde mig på. Dock känner jag att jag redan lagt alldeles för mycket tid på att recensera en ganska dålig roman, så det får nog räcka nu. Blev ni sugna på att läsa romanen (eftersom jag ju sålde in den så bra....) så måste ni posta vad ni tyckte om den. Det kan ju inte bara vara jag som inte tyckte det här var bra!

//Sofia

Gudarna av Elin Cullhed

Det här var en av böckerna i Stinas maj-tema. Den handlar om gudarna Bita, Lilly och Jane som bor i Tierp. Enligt Google är Tierp ”en grön och harmonisk oas för hela livet” (jag skojar inte, det står verkligen så på första träffen!), men enligt vår trio tjejer, förlåt gudar, är Tierp snarare platsen man bor på om föräldrarna vill förstöra ens liv.

Det är med andra ord ingen idyll vi får ta del av när vi får följa gänget, utan det är jobbiga ämnen som tas upp som misshandel, tafsande lärare, en oförstående vuxenvärld det inte är någon idé att vända sig till, killar som sviker och en vardag där man kallas hora på daglig basis.

Jag älskar språket i boken som verkligen andas tonåring, men utan att det känns för krystat och ansträngt. Det känns på riktigt och det är skrivet så underfundigt och humoristiskt att denna roman med nästan enbart jobbiga ämnen ändå går att läsa utan att det känns allt för tungt eller jobbigt.

Som exemplet början i boken där vår berätterska Janne, eller egentligen Jane, berättar om hur Lillys misshandlande kille Daniel Abdollah (som bytt namn från Mohammad för att få fler kunder i sitt företag) viker pizzakartonger och efter att hon fått en pizza i en kartong han vikt kräks upp måltiden. Det låter inget kul då jag suger på att återberätta, men det ÄR kul och det är också kul att hon senare återanknyter till detta när hon för att smöra för Daniel nämner att hon fått pizza i kartonger han vikt (fast hon utelämnar spy-incidenten..). Eller när de bestämmer sig för att vägra bli kallade tjejer, och byter ut detta till just gudar (som en kombination av guzz och brudar). För att inte tala om deras manifest där det slås fast att: du ska inte leka med några jävla barbies, du ska inte lyssna på Håkan Hellström och du ska inte ta tillbaka ordet tjej. Eller när Jannes pappa när hon bär en minimal klänning frågar var resten är och hon kaxigt svarar - ”I ditt huvud”.

Dock kan jag inte påstå att igenkänningsfaktorn är sådär jättehög. Som sextonåring hade jag inte sex, än mindre våldssex, jag raggade inte upp alkisar och hade sex in public och jag hade inga feministiska aktioner. Jag kan ändå i vissa bitar nicka igenkännande för hade bussarna bara gått lite tätare där jag växte upp hade jag lätt kunnat åka världen runt (åka med bussen till ändhållplatsen) som förfest. Är det någon annan bok jag tänker på när jag läser ”Gudarna”, som känns väldigt originell, väldigt nu och väldigt träffsäker så är det faktiskt ”Foxfire”, Oates roman från 1993. Också den handlar om ett tjejgäng som gör uppror mot manligheten och även den kändes väldigt äkta. Nu var det längesedan jag läste Foxfire, säkert tio år sedan så jag kan inte säga säkert men jag har en känsla av att ”Gudarna” till och med känns ännu mer äkta än den förra och då den är en av mina favoritböcker är det alltså ett extremt gott betyg till våra gudar.

//Sofia

Gud är här och hon är jävligt förbannad

Gudarna är Elin Cullheds debut och handlar om tonårstjejerna Bita, Lilly och Jane. Bara det att de inte är tjejer förstås utan Gudar. Men att vara Gud i Tierp är varken lätt eller kul. Ingenting är särskilt kul i Tierp.

Det är ingen positiv bild som målas upp i den här romanen om att vara ung tjej i dag. Det är taffsande lärare, övergrepp och vardagsmat att bli kallad hora. På det en vuxenvärld som ständigt sviker. Säkert stämmer en hel del av det här också, för mycket tyvärr, men här blir det nästan för mycket. Det är totalt mörker med bara några få ljusglimtar. Om det inte vore för humorn som genomsyrar romanen även när det är som svartast skulle det ha varit en ganska jobbig läsupplevelse.

Jag kan inte påstå att igenkänningen är total. Men så växte jag heller inte upp i Tierp som av beskrivningen att döma måste vara något av ett avgrundshål. Boken inleds på följande sätt:

Googla på Tierp och du får träffarna Tierpark Berlin, Tierpark Hellabrunn, Tierpark Goldau, Tierpark Hagenbeck, Tierpark Arena. Tierpark betyder ”djurpark” på tyska. Tierp är en jävla djurpark.

Och orten får sig sedan känga efter känga.

Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.

”Varför bor vi i Tierp?” Frågade jag rakt in i kramen.
”För att vi har föräldrar som vill förstöra våra liv.”

Turistbyrån i sagda ort måste bara älska den här boken hehe.

Det råa språket tilltalar mig inte till en början men jag ändrar mig under läsningens gång. Jag kan inte tänka mig den här ilskna romanen skriven på annat sätt. Det är en ungdomsbok som inte försöker vara till lags och som inte bjuder på några enkla svar eller lätta lösningar. När läste man senast en sådan?

På tonårstjejers vis är de impulsiva, vildsinta och ostoppbara ena stunden och vilsna och små nästa. Får mig att tänka på Joyce Carol Oates Foxfire, och det måste ju vara ett gott betyg. Fast nu var det väldigt länge sedan jag läste den så det är svårt att göra några närmare jämförelser. Kommer jag ihåg rätt så genomsyrades också den av samma ilska och desperata vilja att göra upp med den här ojämlika världen en gång för alla.

Känner också att det här skulle kunna bli en riktigt originell kommande bokmiddag. Jorden runt tjejer, är ni med? Jag tar med Cola och Ahlgrens bilar.

Stina

Månadens tema: Athena Farrokhzad

Som vanligt, efter allt för många halvkassa ideér på surrealistiska och ohållbara teman, kan jag presentera det försenade temat för april.

Athena Farrokhzad föddes 1983 och är en svensk-iransk författare, debattör, lärare, översättare och poet. Och helst fantastisk.
Genombrottet kom med månadens huvudbok, diktsamligen Vitsvit som vann Augustpriset 2013 och har har blivit både teater och radioteater.

De senaste veckorna har hon uppmärksammats för projektet Trado där Athena och den rumänska poeten Svetlana Carstean har tolkat varandras diktverk utan att kunna varandras språk.

Förutom Trado Har Athen Farrokhzad även varit i ropet den snaste tiden för sin översättnign av Marguerite Duras roman Kärleken. Och eftersom jag, för flera år sedan, lovade att ge Duras en chans till, och verkar ha snöat in på språk och översättningar tar vi me den boken också.

Månadens bok:

Vitsvit.

Komplement:

Trado

Kärleken. 

Månadstema maj – Bland Gudar och jägarinnor

I maj ska vi hänga med Gudar och Jägarinnor. Vi befinner oss i Tierp respektive Kalmar och småstadsångesten är total, för det här är inte platser som rymmer drömmar och längtan särskilt väl. Det är platser där man går under. Där man måste hitta strategier bara för att överleva.

Jag är lite extra pepp på att åter få introducera en svensk ungdomsbok i mitt månadstema då detta har blivit lite av mitt signum här på bloggen. Nu är det dessutom så långt tillbaka som april 2013 då jag senast bjöd på en sådan. Det var tema Grighet och Anna Ehns Det finns så många toppar, men blir aldrig aldrig nöjd var en av månadsböckerna. Men nu så är det dags igen!

Elin Cullheds ilskna ungdomsbok Gudarna uspelar sig i en förort till rymden (dvs Tierp). Den handlar inte om att någons mamma dör, inte om kärleken mellan två ungdomar med cancer och inte om another kille som är kär. Den handlar om Gudar. Om Bita, Lilly och Jane.

Månadens bok är dock Tove Folkessons Kalmars jägarinnor som med fördel läses just i Kalmar (tips!). Den handlar (förstås) om jägarinnor. Om Linden, Jenna, Sudden, Jossan och Eva. De är beredda att göra allt för att inte bli som handbollstjejerna. Även om Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, kan ingen hindra dem från att spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna. Men de får betala ett högt pris. Nästan lika högt som Ölandsbron.

Månadens bok: Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, 2013.

Gudarna av Elin Cullhed, 2016.

Stina