Årets sista bibliotekarie. Vart har tiden tagit vägen?

Då var vi framme vi årets slut, och som vanligt dyker månadens bibliotekarie upp sent till festen. Eller uppmärksammandet i alla fall. För jag vet inte hur det är med er, men i skrivandets stund är jag hemma och dricker vatten. Inte så festligt med andra ord.
 Bibliotekarier börjar bli klurigare att finna, men när jag trodde att hoppet var ute och jag skulle behöva visa mitt ess i rockärmen dök han dock upp. På SF-bokhandeln av alla ställen.

Månadens bibliotekarie och den sista för 2013 är: Issac Vainio, skapad av Jim C Hines och huvudperson i Magic ex Libris serien.
Som ni nog vet vid de här laget är Jim C Hines en av  mina favoritförfattare, inte bara för hans böcker utan även för sitt intresse för sina fans och för att karln är uttalad feminist. Och hur ofta stöter en på en manlig fantasyförfattare med den åsikten? Eller är det bara jag som har fördomar nu? Förutom Magic ex Libris serien har Hines även skrivit den underbara prinsesserien. Förmodligen har jag pratat om den tidigare, de klassiska sagoprinsessorna som kick-ass äventyrerskor och krigare? Där en bok handlar om Ariel som blivit galen av sorg och kärlek efter att prinsen övergett henne, eller den där rödluvan har blivit yrkesmördare? För att inte tala om Törnrosa som om hon inte är flata, i alla fall är bisexuell.

Men det här inlägget skulle ju handla om Issac Vainio, bibliotekarien i Michigan, som lever i en värld där han kan dra fram saker ur böcker, så länge en vet sidnumret och paragrafen. Tyvärr har jag inte hunnit så långt i första boken, men hittills har Gutenberg himself blivit kidnappad och det är upp till Issac Vainio, en spindel som kan spruta eld samt en vampyrjägare att finna honom.
Eftersom jag inte läst ut boken än har jag inte så mycket mer att berätta om Issac Vainio,  men han verkar var en intressant bekantskap.

Förresten, vore det inte häftigt att ha den kraften, att kunna dra fram vad eller vem en ville ur vilken bok som helst?

Issac Vainio drar fram Excalibur, gissningsvis ur Arthur sagan. 

Och för att skryta lite, innan inlägget bli allt för långt, gissa vem som har hela tre bibliotekarier på lut till nästa år...

Gott Nytt år på er och ett grattis till bloggen som snart fyller fyra år. 

Bra bok och bra låt

 

Har ni sett på senaste säsongen av Så mycket bättre är det här ingen nyhet för er, men har ni missat det måste jag bara tipsa.

Jag har knarkat den här låten sedan jag hörde den, och jag har inte tröttnat på den än. Jag pratar om Ebbots version av Bo Kaspers Dansa på min grav. Originalet är också bra, men det går inte att jämföra med Ebbots. Han dödar den helt enkelt. Ni måste höra.

Vet att vi alla gillar boken med samma titel. Låt se om vi tycker lika också här. Vad säger ni? Yay eller Nay? Och vilken föredrar ni i så fall, originalet eller Ebbots magiska cover?

 

Av någon anledning går det inte att infoga videon direkt av men här kommer en länk till Ebbots version.

 

 

 

 

Stina

Den hemliga historien av Donna Tartt

Blev sugen på att läsa denna efter ett reportage om Donna Tartt i Amelia (ja, lätt tantigt jag vet!) som nu tydligen äntligen har kommit ut med roman nummer tre (”Den hemliga historien” gavs ut 1992). I inledningen tillägnas romanen Bret Easton Ellis och universitetet som boken utspelar sig på heter Hampden College (där Ellis version heter Camden College).

Redan på första sidan får vi veta att huvudpersonen tillsammans med en liten grupp vänner kommer att döda vännen Bunny och sedan får vi i den över 500 sidor långa romanen reda på vad som leder fram till mordet samt hur de olika personerna handskas med det, och vi får även följa dem en bra bit efter det att Bunny har dött med de ständiga nojjorna över att bli upptäcka.

Man kan säga att det är en slags omvänd deckare där men hela tiden vet vem offret och mördarna är, men där man från början inte har en aning om varför. Historien är läsvärd och den är verkligen en sidvändare. Helt enkelt en perfekt till-och-från-jobbet-på-bussen-bok, dock kanske lite i tyngsta laget.

Lite av det som roar mig med läsningen är att kunna se Bret Easton Ellis college med andra ögon, för där Ellis ägnat sig åt att berätta de festande partyprissarnas historia ägnar sig Tartt åt att skildra de mer studieinriktade ungdomarnas vardag, där de svänger sig med grekiska citat och ser sig som förmer än de andra studenterna.

För övrigt är det bara jag eller är inte karaktären Bunny väldigt lik den store Gatsby i sättet att uttrycka sig? Och liksom ”Den store Gatsby” förs handlingen fram av en ganska slätstruken huvudperson som liksom står utanför handlingen, i Gatsby var det Nick Carraway och i denna är det Richard Pappen, som till skillnad från de övriga i studiegruppen inte är rik utan måste slita för brödfödan. Ju mer jag tänker på det, ju mer påminner faktiskt de två romanerna om varandra.

Jag måste ändå säga att jag tycker att historien är läsvärd, men något som haltar betänkligt är känslouttrycken i boken. När folk uttrycker starka känslor, ja till och med är förälskade, känns det helt enkelt inte utan är bara tomma ord på ett papper. Jag vet till exempel på flera hundra sidor att Bunny kommer att dö, men jag bryr mig inte direkt. Boken hade blivit så mycket bättre om man faktiskt kände något för karaktärerna och kände att de hade äkta känslor. Ser man till ”Flod” som jag läste nyligen hade jag invändningar mot den, men känslorna den ingav var äkta och det är något jag saknar hos ”Den hemliga historien”. Då har Bret Easton Ellis lyckats så mycket bättre med att beskriva samma miljö från ett annat perspektiv, där kan vi snacka om läskigt äkta!

//Sofia

Huliganerna kommer på besök av Jennifer Egan

En intressant roman om att leva och växa upp i dagens it-samhälle, där det inte alltid är så lätt att vara när de där huliganerna kommer på besök. Men jag måste säga att jag tycker att den engelska titeln mycket bättre passar in i sammanhanget; ”A visit from the gone squad” – för det är ju det hela historien egentligen handlar om; hur jobbigt det är när händelser från det förflutna kommer upp till ytan igen oombedda.

Det är något som samtliga personer vi får möta har gemensamt, att de alla har ett jobbig förflutet som på ett eller annat sätt gör sig påmint; som tankar som inte vill försvinna, gamla vanor som inte är så lätta att bryta eller gamla bekantskaper som inte går att göra sig fri ifrån.

Bitvis är historien väldigt träffsäker, och speciellt tycker jag just i hur svårt det är att sluta älta gamla händelser som av en eller annan anledning känns lite jobbiga, som en av huvudpersonerna i boken som inte riktigt kan släppa hur han en gång tappade huvudet och kysste en nunna på munnen. Riktigt så jobbiga händelser har väl inte jag att brottas med om vi säger  så; men jag kan säga så här mycket:

Spy bakom container, Observation av sko, Myggböld och Suddgummi.

Och det är inga låttitlar jag syftar på!

// Sofia

Mannen som föll i glömska av Mia Ajvide

En riktigt välskriven roman med en väldigt originell handling om en man som plötsligt en dag upptäcker att alla i hans omgivning håller på att glömma bort honom. Så fort folk han känner, familj, vänner och till och med främlingar, vänder bort blicken från honom har de totalt glömt bort honom vilket självklart blir problematiskt. Han kan inte ens handla mat i en vanlig butik utan att stöta på problem. Och för då att inte tala om att han står bostadslös då hans fru glömt bort att hon är gift med honom och att de bor ihop. Som tur är ska det visa sig att han är långtifrån ensam, och att det i Sverige – och ja i hela världen, finns bortglömda liksom han själva som hankar sig fram bäst det går. Har de tur har de en så kallad länk i närheten, en av ett fåtal människor som inte glömmer bort en bortglömd.

Det är en väldigt intressant värld som författarinnan målar upp, och själva denna dystopiska del av verkligheten är det som fängslar mig mest, då huvudpersonen ärligt talat är ganska störande och menlös. Ryck upp dig människa liksom, hade din fru inte glömt bort dig helt plötsligt hade hon säkert gjort slut med dig ändå så fort någon intressantare dykt upp. Då är det långt mycket mer hjärtskärande med ett av barnen i ca 2-årsåldern till en bortglömd kvinna, även det bortglömt, som aldrig kommer att kunna få några vänner. I sandlådan är det knappast någon som ser efter henne, och när de väl gör det är det bara för att glömma bort henne i nästa stund.

Och sen allt äckelipäckligande som de snuskiga bortglömda har för sig;  lägga sårskorpor i folks hår, få dem att dricka ens blod och smörja saliv på dem. Ewwwwwww! Jag kan förstå tanken med att de blir mindre lätta att glömma bort om deras snuskiga substanser vidrör folk, men återigen ewwwwwwww. Om folk höll på så med mig skulle jag verkligen vilja glömma bort dem.

// Sofia

O-favorit i repris

Alex hade ju som månadstema under juni 2013 att vi alla skulle ta oss i kragen och ge två böcker vi verkligen inte gillade en andra chans, om ni läst min kommentar till det hela vet ni att jag tänkt småfuska lite och istället ge en författare jag inte gillat en andra chans (Joseph Conrad ligger bra till på den punkten). Men för att inte helt småfuska mig igenom temat har jag faktiskt läst om en bok som jag vid första genomläsningen inte var direkt imponerad av, nämligen "12 steg till ett skönare mammaliv" av Carina Nunstedt.

Den blev för övrigt inte bättre vid andra genomläsningen (ca 1,5 år senare än den första) trots att jag nu hunnit bli mamma och därmed väl får sägas passa bättre in i deras målgrupp. Jag har helt enkelt inget att tillägga till tidigare recension så är ni sugna på en recension är det bara att kika här. Ganska knapphändig är den dock, men det här var ju faktiskt inte så bra och tyvärr är det också väldigt könsstereotypt med vissa uppfriskande undantag och jag känner att vi inte riktigt passar in i mamma-pappa-mallen där de flesta kvinnor i boken är hemma och tar allt ansvar för ungen. Så har det ju inte varit för oss där jag är den som jobbat, och tack och lov känns vi typ 200% mer jämställda till att ta hand om hem och barn tillsammans än de sorgliga paren i boken.

// Sofia

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 7

I februari 2012 var det inte en bok utan en blogg som lyckades ena oss, nämligen Fredrik Backmans blogg http://fredrik.cafe.se/ som ingick i Alex bloggtema.

Nu tror jag visserligen inte att Sofia satt på pränt vad hon tyckte om denna (eller är det bara jag som inte hittar?) men jag vet att hon tyckte den var precis lika rolig som jag. Det blev helt enkelt en lite roligare månad med Backmans hjälp. Som Alex skriver är det svårt att vara emo när man läser Backmans blogg. Jag satt på riktigt och skrattade högt när jag läste. En gång försökte jag läsa den på jobbet, men det var bara att glömma. Mitt dåvarande jobb var inte så kul att jag kunde komma undan med det. Inte mitt nuvarande heller för den delen.

Sedan tycker jag den tillhörande bokmiddagen, eller vad man ska kalla det, var rätt lyckad. Kul att vi kunde vara med allihopa på ett hörn för en gång skull.

Stina

Någon i min säng?

Kommer ni ihåg mina underliga drömmar våren 2010? Ni vet inlägget där ni hjälpte mitt undermedvetna att bena i vad en påvevändare egentligen är för något. Jag vet inte om vi kom fram till en slutlig lösning, men det var åtminstone intressant att få höra era teorier. Och älskade Alex fan-fiction förstås J Du skulle inte kunna skicka en länk till den så att jag kan skriva ut och bevara för eftervärlden? Jag vill inte att mina framtida barn ska behöva gå lika länge som mig och inte veta vad en påvevändare är för något.

Nu är det dags igen i alla fall. Ni ska åter få agera mina personliga drömtydare/psykologer. Sofia har redan hört den här historien då jag i mitt upprörda tillstånd var tvungen att prata med någon. Men den tål att berättas igen. Tycker jag själv i varje fall. Sofia kanske är av en annan åsikt.

 Det började med att Kalle var i Singapore för ett tag sedan, så jag var home alone i ungefär en och en halv vecka. Jag kom då på den briljanta idén att passa på att läsa några skräckisar eftersom det skulle vara extra läskigt just eftersom jag var själv. Såhär i efterhand vet jag inte om jag tycker att det var den smartaste idén att försöka skrämma skiten ur sig själv, men just då kändes det logiskt. Ett gyllene tillfälle så att säga.

 Så jag la fram två av Anders Romans romaner på nattduksbordet, Någon i din säng och Mörkrädd, och väntade på att mörkret skulle falla. Sen när mörkret väl fallit så var jag för trött för att läsa och gick och la mig istället. Det var då det hände…  

Jag sov gott och hade inga underliga drömmar alls. Så framåt morgonkvisten vaknar jag till och sträcker ut mig i sängen. Då känner jag en hand på andra sidan sängen (Kalles sida) och freakar ur lite. Men sen tänker jag: Det är ju bara Kalle, vad är det för konstigt med det? Så tänker jag lite till. Kalle är inte hemma. Och tänker lite till. Vem är det då?

Nu har jag sovmask på mig, så jag sliter av den. Och det är förstås ingen som ligger på andra sidan sängen. Men just sekunden när jag tänker: Vem är det då? Det ögonblicket kommer följa mig i graven. Så, då har ni fått inträde i min välmående mentala värld igen. Inga konstigheter, eller hur?

 Och nej, jag har alltså inte läst Någon i din säng ännu. Jag tror mitt psyke mår bättre av att jag avstår. Men någon av er kanske vill låna? Om ni sedan skulle känna någon i er säng, så tänk inte mer på det. Det är en ovanligt realistisk dröm bara. Innehållande känselhallucinationer. Sådär som det kan bli när man befinner sig mellan dröm och vaket tillstånd. Händer oss alla. Inget mer med det.

 

Det var aldrig någon där.

 

Eller?

Stina