Postverket - boktriangelsn sämsta bok?

Envis som jag är när det gäller helt fel saker, har jag svårt att ge upp böcker.
Jag brukar till och med sätta ära i att läsa ut böcker hur tråkiga eller förnederande de är.
I Charles Bukowskis debutroman har jag dock funnit den idens baneman. Boken, som handlar om Bukowskis alteregos anställning på posten är inte ens värd pappret den är tryckt på. Redan i bokens början förklarar huvudpersonen att han började som brevbärare av två anledningar; för att jobbet var lätt och för att han skulle få knulla mycket.sedan fortsätter boken i samma stil. Tror jag, mitt tålamod med Henry Chinaskis äventyr tog slut efter47 sidor, då den försupne grotesken samvetslöst våldtar en kvinna.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför Bukowski blivit så hyllad, ej heller varför Postverket kallas för en Amerikansk klassiker.

Nä, nu måste jag sanera både händer och hjärna efter att återigen tagit i boken.

Gargoyler har också känslor?

Under augusti var den första månadsboken som blev utläst Andrew Davidsons debutroman "Gargoylen", en klassisk sträckläsarbok som genast fångade in mig med en synnerligen otrevlig beskrivning av brännskador och en lika obehaglig begäran från författaren om att jag skulle lägga ena handen mot spisplattan för att bättre förstå vad han menade. Eftersom jag kan vara aningen lättpåverkad ibland är jag därför glad att jag fortfarande sitter här med båda händerna i behåll, och jag hoppas att även ni tänkte efter en gång extra innan ni satte på en spisplatta på högsta värme.

När vi först möter huvudpersonen (som jag av någon anledning till en början antog vara av kvinnligt kön) blir han svårt brännskadad i en bilolycka, blir bitter och vill inte leva längre. I alla fall är det så tills han träffar Marianne Engel, också hon intagen på sjukhuset men på psykavdelningen. Hon hävdar att de träffats tidigare, i ett annat liv, och varit älskare och att han även då varit brännskadad. Sitt namn har boken fått av att Marianne har till yrke att skulptera fram gargoyler.

Författarmässigt är det här kanske inte något av det bättre jag läst, men idé- och storymässigt är det annorlunda och helt och hållet Davidsons skapelse. Jag måste även medge att romanen, för att vara Davidsons debut, håller ovanligt hög klass. Ett av de mindre tilltalande dragen är dock likheten med Dan Browns böcker. Man skulle nästan kunna säga att detta är DaVincikoden goes a little crazy. Tilltalande är det ändå att Davidson inte på samma sätt som den förra gillar att skriva sina läsare på näsan, för i denna roman ges inga direkta svar om det är i fantasin eller i verkligheten som personen levt ett tidigare liv. Det är helt upp till läsaren själv att dra sin egen slutsats.

Det här var som sagt ingen höjdarbok, men väl en bok som var underhållande för stunden och höll aningen högre klass än sådana böcker brukar göra. Något av det roligaste med läsningen var dock när jag något förvånad, efter kanske 50 sidors läsning, inser att huvudpersonen är man och inte kvinna. Detta säger dock mer om mig som (feministisk?) läsare än om Davidson som författare.

You clicked your heels and wished for me. SPOILERS!

I och med helgens dataproblem var jag tvungen att låta min älskade elektroniska teddybjörn och tillika snuttefilt vila. Förhopningsvis går Hens liv att rädda men tillståndet är i skrivandets stund ovisst. Då mobilens internet gjorde föga för att tillfredställa min törst efter det skrivna ordet började jag sakterligen återgå till det älskade medium den här bloggen är tillägnad.
Likt en bonde på en åker började jag plöja, och resultatet var gott. Istället för näring åt kroppen resulterade dock mitt plöjande i näring för den ack så omtvistade själen. Kunskapen från tre vitt skilda litterära verk blev min belöning.

Den första var en av Augusti månads böcker; The Wonderful Wizard Of Oz av L. Frank Baum.
Berättelsen handlar som bekant om barnet Dorothy som under en tornado blir förflyttad från den karga prärien till det blomstrande Paradiset OZ. Där möter hon och hennes hund Toto de tre för oss välkända karaktärer; Fågelskrämman, Plåtmannen och Det fega Lejonet. Historien är klassisk och har agerat inspiration till så skilda ting som musikalen med Judy Garland i huvudrollen, till kvicka repliker i moderna TV-serier. Den har fått både prologer och uppföljare, varav L. Frank Baum själv skrev tolv stycken.

Tyvärr visade sig 'The Wonderful Wiard Of Oz' lida av samma brister som de flesta klassiker och hyllade ting vi omger oss av idag. De har blivit en så stor del av vår mytologi att effekten av urkällan är blek. Inte urvattnad, men hyllad så högt att läsingen resulterar i en besviken reflektion; var den inte bättre än såhär? Tyvärr är det svårt för mig att ge en rättvis bedömning av 'The Wonderful Wizard Of Oz' då jag inte kan se texten utifrån dess egna förutsättningar.

Ses boken utifrån ett historiskt perspektiv är det lätt att se varför den tilltalade dåtidens amerikanska pubilk. Dorothy; Hur blek och mesig hon än må vara fungerar mer som den ideala amerikanen. Trots sin ringa ålder arbetar hon hårt för att nå sitt mål, tänker praktiskt hon klagar sällan. Trots det paradis som erbjuds henne vill hon hem till sina släktingar. Trots de hinder sällskapet stöter på förbilr hon naiv och vänligt sinnad. Som jag skrev tidigare upplever jag hennes porträtt som blekt, ibland rent av genomskinligt. Har förfataren med flit låtit bli att utrusta sin hjältinna med tydliga karaktärsdrag? Om så är fallet, kan hans avsikt vara att låta Dorothy fungera både som en katalysator vars blotta närvaro men framförallt uppdykande startar ett flertal reaktioner? Eller kanske Dorpthy ska fungera som en spegel där de andra, mer utvecklade karaktärernas handling och personligheter speglas?
Analyserar jag det närmare framträder Dorothy mer som åskådare än deltagare. Visserigen är hon bokens huvudfigur, men i sällskap av andra bidrar hon sällan till något. Inte för att hon är oförmögen till handling, hon dödade trots allt två häxor, utan för att de andra karaktärerna skall få spelutrymme. För att läsaren ska få författarens moral upptryckt i ansiktet? Att de saker Dorothys tre kamrater önskade sig mest av allt fanns inom dem hela tiden. Kanske för att läsaren redan innan trollkarlen gör entré ska vara avogt inställd mot Dorothys Anti. Tillskillnad från den blygsamma Dorothy, som använder häxans metallskor av praktisk skäl snarare än fåfänga, är Trollkarlen en feg psykopat och diktator som manipulerat ett helt land att se honom som trollkarl och sina undersåtar att bygga honom ett palats. Han är felbar men vet sina svagheter; han tvingar Smaragdstadens invånare och besökare att bära glasögon med färgat glas, och gömmer sig själv bakom en skärm. Allt för att hans hemlighet ska vara säker. Staden är ej gjord av smaragder, trollkarlens trick är icke mer än illusioner arrangerade av en simpel människa. I sann revolutinär anda får dock den forne diktatorn sitt straff då det är osäkert om hans luftballong någonsin nådde hemstaden han önskade återse.

Jäklar vilket långt och överanalyserande inlägg! Inte kom jag fram till mycket heller. Förutom kanske att Fågelskrämman och Plåtmannen var bokens intressantaste karaktärer. Och att det som hände utanför ramberättelsen och innan Dorothy kom förmodligen var intressantare än Dorothys resa.

Ett (till en början) fantastiskt äventyr

Den här 600-sidiga boken, Cavalier och Clays fantastiska äventyr av Michael Chabon, framstod till en början som en riktig höjdare och en sådär 200 sidor in i boken gillade jag den skarpt. Tyvärr gick det sedan lite utför sedan och boken levde inte alls upp till förväntningarna. Handlingen kretsar kring kusinerna Cavalier och Clay, judar, varav den ena precis anlänt till USA medan familjen blivit kvar i förktigstidens tyska nazisamhälle. Det är nämligen vid tiden för Hitlers judeförföljelser som historien utspelar sig, vilken också var samma tid som serietidningarna uppnådde sin riktiga guldålder. Och det är i och med detta som de båda kusinerna ser sin chans att komma upp sig i världen. Det är därför de skapar "Befriaren", som kan bryta sig in och ut överallt, som dödar nazister på löpande band och som alltid ser till att godheten segrar. Underhållande är det således att läsa denna skröna, något av ett äventyr faktiskt, om än inte ett fantastiskt sådant.