Under augusti var den första månadsboken som blev utläst Andrew Davidsons debutroman "Gargoylen", en klassisk sträckläsarbok som genast fångade in mig med en synnerligen otrevlig beskrivning av brännskador och en lika obehaglig begäran från författaren om att jag skulle lägga ena handen mot spisplattan för att bättre förstå vad han menade. Eftersom jag kan vara aningen lättpåverkad ibland är jag därför glad att jag fortfarande sitter här med båda händerna i behåll, och jag hoppas att även ni tänkte efter en gång extra innan ni satte på en spisplatta på högsta värme.
När vi först möter huvudpersonen (som jag av någon anledning till en början antog vara av kvinnligt kön) blir han svårt brännskadad i en bilolycka, blir bitter och vill inte leva längre. I alla fall är det så tills han träffar Marianne Engel, också hon intagen på sjukhuset men på psykavdelningen. Hon hävdar att de träffats tidigare, i ett annat liv, och varit älskare och att han även då varit brännskadad. Sitt namn har boken fått av att Marianne har till yrke att skulptera fram gargoyler.
Författarmässigt är det här kanske inte något av det bättre jag läst, men idé- och storymässigt är det annorlunda och helt och hållet Davidsons skapelse. Jag måste även medge att romanen, för att vara Davidsons debut, håller ovanligt hög klass. Ett av de mindre tilltalande dragen är dock likheten med Dan Browns böcker. Man skulle nästan kunna säga att detta är DaVincikoden goes a little crazy. Tilltalande är det ändå att Davidson inte på samma sätt som den förra gillar att skriva sina läsare på näsan, för i denna roman ges inga direkta svar om det är i fantasin eller i verkligheten som personen levt ett tidigare liv. Det är helt upp till läsaren själv att dra sin egen slutsats.
Det här var som sagt ingen höjdarbok, men väl en bok som var underhållande för stunden och höll aningen högre klass än sådana böcker brukar göra. Något av det roligaste med läsningen var dock när jag något förvånad, efter kanske 50 sidors läsning, inser att huvudpersonen är man och inte kvinna. Detta säger dock mer om mig som (feministisk?) läsare än om Davidson som författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar