You clicked your heels and wished for me. SPOILERS!

I och med helgens dataproblem var jag tvungen att låta min älskade elektroniska teddybjörn och tillika snuttefilt vila. Förhopningsvis går Hens liv att rädda men tillståndet är i skrivandets stund ovisst. Då mobilens internet gjorde föga för att tillfredställa min törst efter det skrivna ordet började jag sakterligen återgå till det älskade medium den här bloggen är tillägnad.
Likt en bonde på en åker började jag plöja, och resultatet var gott. Istället för näring åt kroppen resulterade dock mitt plöjande i näring för den ack så omtvistade själen. Kunskapen från tre vitt skilda litterära verk blev min belöning.

Den första var en av Augusti månads böcker; The Wonderful Wizard Of Oz av L. Frank Baum.
Berättelsen handlar som bekant om barnet Dorothy som under en tornado blir förflyttad från den karga prärien till det blomstrande Paradiset OZ. Där möter hon och hennes hund Toto de tre för oss välkända karaktärer; Fågelskrämman, Plåtmannen och Det fega Lejonet. Historien är klassisk och har agerat inspiration till så skilda ting som musikalen med Judy Garland i huvudrollen, till kvicka repliker i moderna TV-serier. Den har fått både prologer och uppföljare, varav L. Frank Baum själv skrev tolv stycken.

Tyvärr visade sig 'The Wonderful Wiard Of Oz' lida av samma brister som de flesta klassiker och hyllade ting vi omger oss av idag. De har blivit en så stor del av vår mytologi att effekten av urkällan är blek. Inte urvattnad, men hyllad så högt att läsingen resulterar i en besviken reflektion; var den inte bättre än såhär? Tyvärr är det svårt för mig att ge en rättvis bedömning av 'The Wonderful Wizard Of Oz' då jag inte kan se texten utifrån dess egna förutsättningar.

Ses boken utifrån ett historiskt perspektiv är det lätt att se varför den tilltalade dåtidens amerikanska pubilk. Dorothy; Hur blek och mesig hon än må vara fungerar mer som den ideala amerikanen. Trots sin ringa ålder arbetar hon hårt för att nå sitt mål, tänker praktiskt hon klagar sällan. Trots det paradis som erbjuds henne vill hon hem till sina släktingar. Trots de hinder sällskapet stöter på förbilr hon naiv och vänligt sinnad. Som jag skrev tidigare upplever jag hennes porträtt som blekt, ibland rent av genomskinligt. Har förfataren med flit låtit bli att utrusta sin hjältinna med tydliga karaktärsdrag? Om så är fallet, kan hans avsikt vara att låta Dorothy fungera både som en katalysator vars blotta närvaro men framförallt uppdykande startar ett flertal reaktioner? Eller kanske Dorpthy ska fungera som en spegel där de andra, mer utvecklade karaktärernas handling och personligheter speglas?
Analyserar jag det närmare framträder Dorothy mer som åskådare än deltagare. Visserigen är hon bokens huvudfigur, men i sällskap av andra bidrar hon sällan till något. Inte för att hon är oförmögen till handling, hon dödade trots allt två häxor, utan för att de andra karaktärerna skall få spelutrymme. För att läsaren ska få författarens moral upptryckt i ansiktet? Att de saker Dorothys tre kamrater önskade sig mest av allt fanns inom dem hela tiden. Kanske för att läsaren redan innan trollkarlen gör entré ska vara avogt inställd mot Dorothys Anti. Tillskillnad från den blygsamma Dorothy, som använder häxans metallskor av praktisk skäl snarare än fåfänga, är Trollkarlen en feg psykopat och diktator som manipulerat ett helt land att se honom som trollkarl och sina undersåtar att bygga honom ett palats. Han är felbar men vet sina svagheter; han tvingar Smaragdstadens invånare och besökare att bära glasögon med färgat glas, och gömmer sig själv bakom en skärm. Allt för att hans hemlighet ska vara säker. Staden är ej gjord av smaragder, trollkarlens trick är icke mer än illusioner arrangerade av en simpel människa. I sann revolutinär anda får dock den forne diktatorn sitt straff då det är osäkert om hans luftballong någonsin nådde hemstaden han önskade återse.

Jäklar vilket långt och överanalyserande inlägg! Inte kom jag fram till mycket heller. Förutom kanske att Fågelskrämman och Plåtmannen var bokens intressantaste karaktärer. Och att det som hände utanför ramberättelsen och innan Dorothy kom förmodligen var intressantare än Dorothys resa.