Pnin av Vladimir Nabokov

Roman från 1957 som Nabokov skrev efter sin ”Lolita”, men innan den hunnit bli utgiven – vilket givetvis fick mig att hoppas på ännu ett mästerverk.

Den handlar om antihjälten Timofey Pavlovich Pnin, som liksom författaren, är invandrad ryss till USA som jobbar som professor på ett amerikanskt universitet. Berättaren i romanen är en kollega till Pnin, en man som visst ska bära många likheter med Nabokov själv.

Tyvärr visade det sig att romanen inte föll mig inte i smaken alls, och jag måste säga att jag är mer förtjust i den omoraliska Humbert Humbert och fördrar honom alla gånger framför den visserligen sympatiske Pnin.

Kan inte första för mitt liv varför denna ganska trista roman fått så många lovord!

// Sofia

Lysande inledningar

Inledningar som har något visst har diskuterats vid några tillfällen här på bloggen, och vi har fått ta del av flera lysande inledningar under våra månadsteman. De som jag först kommer att tänka på är (förstås) Nabokovs Lolita, Shirley Jacksons Vårt hem är vårt slott och den underbara inledningen av Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Sedan måste väl även Isherwoods klassiska inledning till Farväl till Berlin nämnas, där han jämför sig själv med en kamera även om den inte tillhör en av mina personliga favoriter.

Här kommer några av mina favoritinledningar från vår boktriangeltid

BONJOUR TRISTESSE - Francoise Sagan
Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg. Det är en känsla så hel och så egoistisk att jag nästan blygs över den, fastän sorgen alltid tyckts mig vördnadsvärd. Den hade jag inte upplevt förr, men väl leda och saknad och, om än mera sällan, samvetskval. Idag är det något som sveper sig om mig som en vävnad av silke, ljuvt och eggande, och det skiljer mig från de andra.

LOLITA - Vladimir Nabokov
Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta- tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li.Ta.
Hon var Lo, helt enkelt Lo, när hon stod om morgnarna i strumplästen, hundrafemtio centimeter lång. Hon var Lola i slacks. Hon var Dolly i skolan. Hon var Dolores i kyrkböckerna. Men i mina armar var hon alltid Lolita.

VÅRT HEM ÄR VÅRT SLOTT - Shirley Jackson
Jag heter Mary Katherine Blackwood. Jag är 18 år gammal och jag bor tillsammans med min syster Constance. Jag har ofta tänkt att jag med en gnutta tur kunde ha blivit född till varulv, för mitt ringfinger är lika långt som långfingret på bägge händerna, men jag har fått nöja mig med det jag har. jag tycker illa om att tvätta mig, och hundar, och oväsen. Jag tycker om min syster Constance, och Richard Plantagenet, och Amanita phalloido, lömsk flugsvamp. Alla andra i min familj är döda.

THE MEMBER OF THE WEDDING - Carson McCullers
"It happened that green and crazy summer when Frankie was twelve years old. This was the summer when for a long time she had not been a member. She belonged to no club and was a member of nothing in the world. Frankie had become an unjoined person who hung around in doorways, and she was afraid."

ÄLSKAREN - Marguerite Duras
"Very early in my life it was too late. At eighteen it was already too late. I aged. This aging was brutal. It spread over my features, one by one. I saw this aging of my face with the same sort of interest I might have taken, for example, in the reading of a book. That new face, I kept it. It's kept the same contours, but it's like it is destroyed. I have a destroyed face."

I lördagens DN finns en artikel som behandlar just romaners inledningar, men mer med betoning på den allra första meningen. I Sverige har vi tydligen en tradition att prata väder även här. Ganska kul artikel även om jag inte tyckte att någon av förstameningarna som tas upp var direkt lysande. Kommer ni på några bättre kanske?

Jag tycker att flera av de ovan nämnda inledningarna fungerar även om man bara ser till första meningen. ”Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld”, ”Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg” och "Very early in my life it was too late" får i alla fall mig att vilja läsa vidare.

En annan förstamening som lätt platsar är den från Lustans lagar av Bret Easton Ellis, och ja, det är bara en mening alltså: ”...and it's a story that might bore you but you don't have to listen, she told me, because she always knew it was going to be like that, and it was, she thinks, her first year, or actually weekend, really a Friday, in September, at Camden, and this was three or four years ago, and she got so drunk that she ended up in bed, lost her virginity (late, she was eighteen) in Lorna Slavin's room, because she was a Freshman and had a roommate and Lorna was, she remembers, a Senior or Junior and usually somestimes at her boyfriend's place off-campus, to who she thought was a Sophomore Ceramics major but who was actually either some guy from N.Y.U., a film student, and up in New Hampshire just for The Dressed to Get Screwed party, or a townie.”

Stina

She speaks at last!

Vanligtvis är jag lite emot författare som ”lånar” (läs stjäl) andra författares karaktärer. Oftast verkar det bero på en blandning av brist på fantasi, lathet och pengahunger. Den här historien har jag dock sett fram emot att läsa eftersom Sara Stridsberg har något att säga, något eget. Hennes Darling River är ingen egentlig fortsättning av Nabokovs Lolita utan är en slags variation på temat, en Doloresvariation som författaren själv döpt det till. Här är det inte fråga om att stjäla Lolitakaraktären. Stridsberg ger henne istället den röst hon förvägrades av Humbert Humbert, och som man saknat att höra den!

För om vi återgår till Sandras inlägg om vems historien är så är det ju otvivelaktigt Humberts egen som återges på sida efter sida. Lolita får man bara möta genom Humberts sjukligt besatta blick, en besatthet som han felaktigt väljer att benämna kärlek. Vem hon var intresserade honom aldrig och således får man som läsare heller aldrig chansen att lära känna henne och ta del av hennes tankar, ett brott minst lika stort som hans övriga. Jag har längtat efter att få möta Lolita och nu har jag fått göra det i Darling River.

Det är en stark, störande berättelse vi delges. Stridberg skapar överjordiskt vackra bakgrundsbilder till smärtsamma och fruktansvärda scener. Diskrepansen som skapas mellan det vackra och det fula bidrar än mer till den otäcka känsla som förföljer en i läsningen av boken. Den vackra inramningen går liksom inte ihop med det övriga som sker. Man befinner sig i en vacker mardrömstillvaro, där yttre skönhet döljer ett ruttet och maskätet inre. Som Dolores uttrycker det är naturen alltid som underskönast när det går dåligt för henne. ”Gud ger henne all denna skönhet, men han ger henne ingenting annat, försvarar henne aldrig, står aldrig på hennes sida, låter mor försvinna ner i graven utan att hon får säga adjö, prackar på henne det där naiva svärmiska hopplöst framtidslösa draget.”

Alla karaktärer, alla Doloresvariationer, är starka, sårbara och orubbliga men utsatta och ofria. De har ingen framtid. De är alla instängda, bokstavligt eller bildligt talat och kanske är det bara döden som kan ge dem friheten åter.

Det här är det bästa jag läst i år, och efter att ha läst den grämer jag mig än mer över att ha missat årets Bergmanvecka på Fårö. Sara Stridesberg var en av deltagarna och höll ett samtal om starka, galna, utsatta och frihetslängtande kvinnor hos Bergman och hos henne själv. Syster Alma och fru Vogler fick där möta Happy Sally och Valerie Solanas om det säger er någonting, och kanske fick de möta Lolita också.

Jag vill bara avsluta med ett stycke jag verkligen fastnade för i boken, ett av de många vackra och drabbande som fanns att välja mellan:

”Den ensamma fotografen. Det finns fotografer som fortsätter att fotografera ett landskap där en älskad har rört sig tidigare. Vid varje tagning hoppas hon på att den förlorade ska träda fram ur bilden eller att hon själv ska dyka upp som en annan. En vit indianska utan hemkontinent. I månader kan hon röra sig i närheten av det hem hon lämnat bakom sig för att fotografera en övergiven skogsdunge.”

Stina

Humbert och den frånvarande Lolita

Vilken bra idé Sandra, det var ju därför vi startade Boktriangeln: för att läsa böcker, recensera dem och diskutera dem med varandra. Här kommer alltså mina synpunkter på dina frågor. Ska bli kul att se vad ni andra tycker!

Vem har rätt till historien? Nu är ju det här enbart en fiktiv roman, men hade det varit en verklig berättelse är det väl ingen som har rätt till historien. Det humanste hade varit att aldrig skriva en bok om händelserna utan låta den stackars Lolita leva i fred och gå vidare utan att Humbert gottar sig i vad som hänt.

Vems är historien?Precis som jag skrev i min recension är det ingen tvekan om att det här är Humberts historia (det är ju hans biografi det är vi läser och trots namnet på boken får ju Lolita själv aldrig komma till tals), men om du menar vem det egentligen är historien tillhör så är det självklart lika mycket tillhörande Lolita som Humbert. Därför är det synd att det bara är hans perspektiv som ges romanen igenom, liksom vi aldrig för möta den verkliga Lolita utan bara hans sjuka föreställningar om henne som nymfetten Lolita. I min recension av Lolita skrev jag hur det skulle vara intressant att få höra Lolitas perspektiv i en helt annan berättelse, och döm om min förvåning när det är precis det vi får göra i Sara Stridsbergs ”Darling river”. Och i den ger Lolita en helt annan bild än Humbert. Läs den om ni inte redan gjort det!

Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?Jag tycker att svaret på denna fråga är att han självklart har gjort sig skyldig till ännu ett brott genom detta. Den sista kränkningen på något sätt. Liksom Humbert skymfar henne på detta sätt var något av det jag blev allra mest upprörd över när jag läste romanen hur Nabokov, författaren, som en sista skymf mot Lolita låter henne dö barnsängddöden på slutet. Det var liksom inte nog med att låta Humbert utnyttja henne, utan som en sista gärning var han även tvungen att ta död på henne.

Däremot håller jag inte med dig om avskyn för Humbert, för något av det läskigaste med att läsa Lolita är att man mot sin vilja känner sympati för honom trots att man vet att man inte borde.

Vems är historian?

Vi har alla tre läst Lolita, så jag tänkte att vi kunde ha en liten diskussion om den. Mestadels för att jag verkligen avskyr Humbert Humbert. Men även de kritiker som gillar att spy galla över Lolita, bland annat för att hon är barnslig, en åsikt som de grundar enbart på pedofilens poetiska ord.

Mina funderingar är:

Vem har rätt till historien?

Vems är historien?

Har Humbert Humbert begått ytterligare ett brott genom att neka Lolita en egen röst?

Bokåret 2010

Jag har följt Sofias exempel och gett mig i kast med att knåpa ihop en liten uppföljning av bokåret 2010. Lite kul är det att sex av mina favoritböcker 2010 är skriva av kvinnor, och bara fyra av män. Ser man däremot på mina bottennoteringar så är resultatet det motsatta. Något oväntat får Stephen King en hög placering på topplistan medan både Shakespeare och Virginia Wolf bidragit till några av mina sämsta läsupplevelser. Vem hade kunnat ana?

Topp 10 (av tidigare olästa böcker)
1. Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates (Sofias val)
2. Lolita av Vladimir Nabokov (Sofias val)
3. The body av Stephen King (Mitt val)
4. Den ätbara kvinnan av Margaret Atwood (Sofias val)
5. Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu (Sofias val)
6. Mörkrets vänstra hand av Ursula K. Le Guin (Sofias val)
7. Mumiekonggressen av Heather Pringle (Sandras val)
8. Caipirinha med Döden av Maria Ernestam
9. Tjänstekvinnans berättelse av Margaret Atwood (Sofias val)
10. Mannen på Trinisla av Jerker Virdborg (Mitt val)

Gamla favoriter: I sommarens ljus, Skrattets rike, Sophie.

Som framgår av listan har Sofia lyckats pricka in en hel del böcker i min smak under det gångna året, hela sex stycken faktiskt. Två av böckerna från mina bokteman har också lyckats slå sig in på listan, och en av Sandras böcker. Det var vi som var Mulvaneys, som inledde mitt bokår, lyckades hålla sig i toppen av listan hela året och slår i mitt tycke alla övriga läsupplevelser. Dock kommer inte Lolita långt därefter. Oväntat nog ligger Stephen King med som en av top tre-författarna men The body var faktiskt riktigt bra, om än inte lika bra som filmen.

Bottennoteringar
1. Allt (fast den ännu inte är utläst) av Martina Lowden
2. Dexter in the dark av Jeff Lindsay (Mitt val)
3. Förmiddagsgatan av Ernst Brunner
4. Dearly devoted Dexter av Jeff lindsay (Mitt val)
5. Orlando av Virginia Wolf (Sofias val)
6. Stormen av William Shakespeare (Mitt val)
7. Läppstiftsdjungel av Candace Bushnell
8. Blodläge av Johan Theorin
9. Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter (Sandras val)
10. Do androids dream of electric sheep? (Androidens drömmar) av Philip K. Dick (Mitt val)

Det var faktiskt svårt att komma upp i hela 10 böcker som jag verkligen ogillade. Böckerna på plats 1-6 platsar verkligen på listan, medan de följande fyra inte var fult så usla. Som ni ser är det främst mina egna val jag ångrar såhär i efterhand, men även ni har bidragit med en varsin. Androidens drömmar kommer sist på listan eftersom jag hade så höga förväntningar på den, förväntningar som den verkligen inte lyckades infria.

Stina

Årskrönika

Äntligen har jag fått litet tid över att sätta mig och fixa med lite inlägg på vår blogg som blivit lite bortglämd så här i jul- och nyårstid. Ganska skönt också att ta en temafrimånad nu i januari så att min ständigt växande bokhög förhoppningsvis kan krympa något.

Kan ni fatta att vi haft vår bokklubb ett helt år nu? Själv tycker jag det känns svårt att fatta. Och ni hänger väl på i år också hoppas jag ?! Om ni är på blir det nytt tema i februari, men vad har jag inte kommit på ännu.

Eftersom det var en hel del böcker som blev lästa förra året, faktiskt hann jag med hela 109 stycken (varav 24 var tvillinböcker he he) tycker jag att det är på sin plats med en liten sammanfattning av bokåret 2010. Skulle vara kul om ni hade lust att göra något liknande för att se vad vi tyckte var bäst och sämst i bokväg det här året och för att se om det var något vi alla gillade/ogillade. Min topp-tio-lista blev i alla fall en salig blandning av böcker där tips av er båda kom högt upp på listan.

Topp 10 (av böcker jag inte tidigare läst)
1. Darling river av Sara Stridsberg
2. Happy Sally av Sara Stridsberg (present från Sandra)
3. The body av Stephen King (Stinas val)
4. Kom närmare av Sara Gran
5. Död robot av Isaac Asimov
6. När oskulder kysser av Per Hagman
7. Carmilla av Sheridan LeFanu (mitt val)
8. Mannen på Trinisla av Jerker Virdborg (Stinas val)
9. Sommarens ljus av Zibby Oneal (Stinas val)
10. Farväl till Berlin av Christopher Isherwood (Sandras val)

Räknar man med tidigare lästa böcker kommer även dessa i topp: Det var vi som var Mulvaneys, Men tiden den går, Dansa på min grav, Den ätbara kvinnan, Lolita, Hey Dolly, Min syster Sophie, Skrattets rike och Jag saknar dig jag saknar dig.

Tyvärr var det inte särskilt många böcker som var någon riktig aha-upplevelse i år, förutom samtliga böcker av Sara Stridsberg. Ni måste bara läsa Darling river! Hoppas på bättre lycka nästa år helt enkelt. Och det var faktiskt många böcker som var riktigt bra visserligen, men få 10-poängare.

Så till bottennoteringarna då:
1.Du är den enda (julklapp från Stina, tack så mycket. Jag menar det;) inte)
2.Mörkrets hjärta (Sandras val)
3.Syrenernas tid (Sandras val)
4.Som en lilja (Sandras val)
5.Älskade slaktare (Sandras val)
6.Cider med Rosie
7.Oscar Waos korta förunderliga liv (Sandras val)
8.Nella, Love och Pyton möter gravplundrarna
9.Zone 5. M/S Morpheus
10.Om jag kunde drömma

Ja vad kan man säga, mycket skitböcker blev det. En och annan tvillingbok skulle också kunna kvala in sig på listan, men det får räcka med topp-tio sämsta böcker. Och sorry Sandra, men Sandviken-triologin var ingen höjdare. Med tanke på att Sandviken inte verlar vara det hetaste stället i Sverige kanske ingen jättechock?

I år hoppas jag på att hinna läsa mycket mer science fiction, är riktigt sugen på att läsa om främmande planeter, sexiga robotar och andra världar. Kanske kan bli något till februari?

Slumpen är ingen tillfällighet?

När jag ändå var tvungen att vara på universitetet från 8-17 tyckte jag det var lika bra att få biblioteket överstökat. Min plan var som bekant att ta med två damer vid namn Carmilla och Lolita till Indien. Så, glad i hågen över att äntligen få lånandet överstökat börjar jag leta efter sagda böcker, bara för att få veta att de precis blivit utlånade! uppenbarligen behövde någon två böcker som inte blivit utlånade på flera månader, som inte heller står som kurslitteratur. Tro det eller ej, men till och med referens exen var borta.
Vad som är än konstigare är att böckerna lånades ut bara några timmar innan jag kom till biblioteket.

Vad sägs om några konspirationsteorier? Let's go wild!

Som plåster på såren rafsade jag ihop en hög med vampyrrelaterade böcker.

Yej nu kan jag läsa Lolita igen!

Var ju tyvärr tvungen att lämna tillbaka den till bibblan innan den var helt utläst. Med tanke på att det är något av det bästa jag läst i år kändes det lite bittert att behöva lämna den ifrån mig. Men nu är den tillbaka igen, där den hör hemma på mitt nattduksbord!

Jag firar detta genom att publicera, Edgar Allan Poes dikt Annbel Lee igen, fast denna gång i svensk översättning av Nino Runeberg.

Vad säger ni? Hur tycker ni att den står sig mot originalet? Själv tycker jag att det är en oväntad bra översättning, trodde inte att den skulle göra sig så pass bra på svenska. Så enjoy!

Annabel Lee
I ett rike, som slutes i hafvets famn,
i en bygd som böljan fri,
fans en jungfru, hvars fagra och älskade namn
I mån nämna Annabel Lee, –
och ingen på hela den vida jord
har älskat och älskats som vi.

Jag var ett barn, och hon var ett barn,
och vår bygd var solig och fri,
men vi älskat, som älskog ej älska förmår,
jag och min Annabel Lee, –
med en kärlek, som afund hos änglarna väckt
mot två människobarn som vi.

Och därför drog åskbyn upp en dag
kring vår bygd, som var solig och fri,
och ur skyarna bröt den isande fläkt,
som dräpte min Annabel Lee;
och därför kom hennes högborna släkt,
– som var mera mäktig än vi, –
och slöt henne in i en graf så stark,
min älskade Annabel Lee.

Ty de vredgades, himmelens änglar i skyn,
att de ej voro sälla som vi:
se därför, – och folket vet det förval
i vår bygd, som var stolt och fri, –
kom den isande ilen från himlens bryn
att skörda, att mörda min Annabel Lee.

Men vår kärlek var mer än den kärlek, som brann
hos många långt äldre än vi,
– som veta långt mera än vi, –
och trots himmel och afgrund vi älska hvarann,
och vår kärlek är evigt fri,
och de kämpa förgäfves att slita min själ
från den själ, som var Annabel Lee.

Ty hvar måneljus kväll går jag ut ur mitt tjäll
för att möta min Annabel Lee,
och de stjärnor som gå i det nattliga blå,
se, de blicka som Annabel Lee,
och i vågornas ljud jag förnimmer ett bud
från min älskling, min älskling, mitt lif och min brud,
och min själ är hos Annabel Lee, –
i din graf vid det brusande haf, du min Annabel Lee.

Stina

Månadens tips: Lolita the sequel

Läste en krönika av kritikern Elise Karlsson i en gammal SvD (16 januari 2010) som berör två av de månadsteman vi nyligen haft här på bloggen: Sandras tema för september, metafiction, och Sofias bröllopstema i augusti där Vladimir Nabokovs Lolita ingick.

Hon skriver om hur romangestalter får ett förlängt liv när författare tar över andra författares berättelser. En av de som gjort detta är Sara Stridsberg som hämtat inspiration från just Nabokovs Lolita i sin bok Darling river.

Jag är egentligen lite tveksam till författare som tar över någon annans koncept och romanfigurer. Jag tycker att det skvallrar om bristande fantasi, men Stridsbergs fortsättning på Lolita verkar mycket lovande. Det är ju inte heller en direkt fortsättning utan hon har snarare hämtat inspiration och tagit avstamp i Nabokovs berättelse om Humbert och den förföriska Dolores Haze.

Jag blir i alla fall sugen på att läsa den, inte minst eftersom jag verkligen förtrollats av Nabokovs Lolita. Om Stridsbergs nymfett ens kommer i närheten av att vara lika fascinerande bådar det för en lovande om än illa berörande läsning.

Försökte hitta länken till krönikan i sin helhet men den verkar inte finnas kvar tyvärr.

Stina

Höstmys med en kopp te

Hösten kanske inte är min favoritårstid direkt men det är onekligen mysigt att barikadera sig i lägenheten med en bra bok och en kopp varmt te. Jag tror nästan att jag ska följa Sofias förslag, för det är verkligen väder för att sitta inne och mysa.

Jag har laddat upp med te och ett antal böcker av olika kvalitet: Nabokovs Lolita, Kitty och julmysteriet, Allt av Martina Lowden (en tråkbok som det säkert kommer att ta år att orka läsa igenom), Neil Gaimans Kyrkogårdsboken, Skrattes rike av Jonathan Carroll, Per Hagmans Vänner för livet samt några stycken till.

Går ni in på länken ovan och skriver en kommentar innan den 27e november kan ni vinna lite smaskigt polka-te, perfekt för dagarna ni bara vill mysa ner i soffan med en trevlig bok.

Stina

PS. Det här är min första länkning någonsin, och en bildlänkning dessutom. Krävdes en hel del googlande och ett antal försök innan det blev rätt. Men till slut fick jag det att funka. Impade?

It was many and many a years ago in a kingdom by the sea..

Efter att ha påbörjat läsningen av Vladimir Nabokovs Lolita känner jag mig manad att publicera en av mina favoritdikter här på bloggen, Edgar Allan Poe´s sista kompletta dikt Annabel Lee. Den skrevs 1849 och behandlar ett av hans favoritteman: en vacker kvinnas, eller i det här fallet flickas, död.

Den handlar om hur diktens berättare blir handlöst förälskad i en ung vacker flicka. Flickan dör snart men deras kärlek är så stark att den når bortom döden. Efter hennes död övergår hans kärlek i en slags besatthet där han snarast dyrkar henne. Varje natt drömmer han om sin Annabel Lee, precis som Humbert drömmer om sin Lolita. Det är en idealisk och ouppnåelig kärlek/besatthet som beskrivs i dikten så jag förstår mycket väl varför huvudkaraktären Humbert Humbert vid flera tillfällen hänsyftar till denna dikt.

Annabel Lee

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea;
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsman came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me
Yes! that was the reason
(as all men know, In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love was stronger by far than the love
Of those who were older than we
Of many far wiser than we
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee.

For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling, my darling, my life and my bride,
In the sepulcher there by the sea,
In her tomb by the sounding sea.

Stina