Bokduell 4

Börja leva är månadsboken för mars månad, då Nadine Gordimer har duell mot J M Coetze.

Jag blev sugen på att läsa boken då jag tyckte att temat verkade så intressant. Huvudperson i boken är Paul som drabbats av cancer och på grund av detta måste genomgå en behandling som för en tid kommer att göra honom radioaktiv och därmed en fara för sin omgivning. För att skydda sin fru, och framförallt sin lille son från detta, bestäms det att han tiden efter behandlingen ska tillbringa i föräldrahemmet. Jag tyckte just temat med hans isolering och det att han inte kan vara i närhet av någon kändes verkligt intressant och jag var säker på att en historia som denna i händerna på Gordimer skulle kunna vara en riktig liten pärla.

Och visst är det en intressant historia, men till min besvikelse handlar endast den första delen av boken om just detta, för att sedan följa hans föräldrars tillvaro och hur hans sjukdom, både indirekt och direkt, ska komma att påverkas hans föräldrars liv. Jag tycker att det hade varit intressantare om boken fokuserat mer på sjukdomsfasen, isoleringen och hur det påverkar en människa. Då hade historien nog gett mig mer. Som det är nu griper det inte riktigt tag. Det är ju en historia om liv och död och man borde bli berörd av det som händer Paul och hans familjer, men det är för kallt berättat på något sätt.

Det mest gripande stycken i boken handlar dock om just detta med isoleringen och sjukdomen. Det är när Paul efter behandlingen får besök av sonen och frun, men utan att de kan få komma nära – och hur den lille sonen blir hysterisk när han inte får komma fram till sin pappa. Och hur han panikslaget griper tag i gallren som skiljer dem åt och skriker efter sin pappa. Till slut blir man tvungen att bända bort hans små händer och föra honom därifrån. Efter det bestämmer man att det är bäst att hålla honom borta från pappan hela den långa tid han kommer att vara borta. Det var en scen som grep tag, men tyvärr gjorde inte resten av historien det lika mycket.

I början hade jag även invändningar mot språket som kändes tillkrånglat, men efter en tids läsning är det inget man tänker på.

Nästa bok är I hjärtat av landet av J.M Coetzee. Inledningsvis älskade jag ”I hjärtat av landet”, som inleds riktigt, riktigt starkt med en beskrivning av hur den unga kvinnliga huvudpersonens far kommer hem med sin nya fru.

”Idag kom min far hem med sin nya fru. Dammiga efter den långa färden kom de kloppeti-klopp över slätten i en jaktschäs dragen av en häst med strutsplym vajande i pannan. Eller också drogs de kanske av två plymprydda åsnor, det är också möjligt. Min far hade sin svarta frack och skorstenshatten, hans brud en bredbrättad solhatt och en vit känning som smet åt om midjan och halsen. Några fler detaljer kan jag inte uppge utan att brodera ut berättelsen, för jag bevittnade det inte. Jag var på mitt rum i eftermiddagens smaragdgröna halvmörker innanför fönsterluckorna och läste en bok, eller låg mer sannolikt utsträckt över sängen med en fuktig handduk över ögonen och brottades med en migränattack. Jag är hon som alltid är på sitt rum och läser eller skriver eller brottas med migränattacker. Kolonierna är fulla av sådana flickor, men inga går till sådana ytterligheter som jag, tror jag. Min far är han som vankar fram och åter, fram och åter över golvbrädorna med sina nya svarta stövlar. Och sedan, som den tredje personen, har vi den nya frun, som ligger och drar sig länge på morgnarna. Dessa är motaktörerna”.

Boken är inte indelad i kapitel, utan i numrerade stycken, totalt 266 stycken där vi så småningom börjar förstå att vi som läsare kanske ska ta huvudpersonens diverse redogörelser med en nypa salt, för det ska visa sig att visa saker händer i verkligheten, medan andra endast tar plats i hennes fantasi.

Boken utspelar sig i en avlägsen farm i Sydafrika, där familjen lever ensam och isolerad tillsammans med sina tjänare, en isolering som allt mer börjar få grepp om vår huvudperson. Innebörden galen av ensamhet börjar så sakta få en innebörd. Och som sagt var det här en historia som inleddes så briljant att jag fullkomligt älskade den, men i takt med att vår huvudperson, ehh hur ska jag säga det, sakta förfaller, så känner jag att denna inledningsvisa briljans inte riktigt håller fullt ut. Men ändå, det här är riktigt riktigt bra och Coetzee vinner på knock-out redan i första ronden!

// Sofia

Månadens Bibliotekarie, Mars.

För lite mer än en månad sedan var det Valentin-dagen. En dag som från början förmodligen var till för att med enkla gester hylla kärleken. Nu för tiden känns den mest urvattnad. Tro det eller ej, jag gillar Valentin-dagen, vi lever i en allt kallare och hårdare värld och då är det bra med åtminstone en dag om året som påminner oss om att vara snälla. Det jag inte gillar är den ekonomiska ångest som dagen allt mer förknippas med, att den enkla spontaniteten får stå tillbaka till förmån för ett påtvingat monetärt uppvisande av kärlek. 

Just eftersom Valentin-dagen inföll förra månaden kunde en ju tycka att månadens bibliotekarie passat bättre då. Men jag ska ju alltid vara motvalls finurlig av mig. Så i Hipster-hetens namn ger jag er: 

Casanova!

(Bild från Wikipedia).

Enligt Wikipedia föddes Giacomo Girolamo Casanova 2:a April 1725 i Venedig. Casanova är mest känd för sina sexuella äventyr och verkar ha varit en riktig playboy på sin tid, enligt hans memoarer i alla fall. Hela tolv band gick åt till att berätta hans historia. En snabb sökning visar dock att det finns föga bevis på hur karln faktiskt levde, och att bara tro på hans självbiografi känns dumt. Han skulle inte varit varken den första eller sista som förskönat sina memoarer. 

Casanova lyckades i alla fall hålla sig kvar i händelsernas centrum i Europa ända till 1785 då han på ålderns höst flyttade till Böhmen. Där han till sin död arbetade som bibliotekarie åt greve Waldstein. 

Röd självbiografi av Anne Carson

Röd Självbiografi är ingen roman, inte i vanlig bemärkelse i alla fall, och som undertitel har den faktiskt en versroman. Man kan säga att den är en modern variant av antikens grekiska versdramer, och den historia författarinnan har tagit till sig är den om det röda monstret Geryn, som dräps av Herklas som ett av hans stordåd.

Men den Herakles och den Geryn vi får möta här är inte antikens, utan en modern variant av de två. Jag skulle vanvördigt vilja klassificera det som en högre form av den så kallade fan fiction-genren, då dessa två i Carsons handling är ett älskande par, där det röda monstret Geryn blir hänsynslöst utnyttjad av Herakles.

Jag gillar idén me romanen och den är verkligen originell, men jag köper det inte fullt ut. Bitvis är den briljant, men bitvis känns det som att det är för lätt att tappa fokus i berättelsen. Hur som helst är det här inte en roman att sluka i ett nafs utan snarare något som ska avnjutas i små portioner. Då tror jag att den görs sig bäst och får det fokus den förtjänar och måste ha för att man ska få ut mest av den.

Har ni lust efter denna att läsa fler lite vanvördiga varianter av odödliga klassiker har Margareth Atwood tagit sig an Odysseus, fast sett ur Penelopes perspektiv, Penelopiaden heter den.

// Sofia