Vi brukar ju som bekant roa oss med att hålla utkik över vårt bekantskapsgängs look-alikes, och blir alltid lika glada när vi upptäcker tex. en ny Johankopia (bara i Visby har han två olika). Men det här måste vara första gången jag upptäcker writealikes, och två stycken dessutom. Har alltså läst ut de båda månadsböcker jag hittills fått tag på, och väntar nu bara på att den sista ska komma in till biblioteket (och Grotesque går inte att få tag på eftersom Almedalsbiblioteket inte har den).
Vi börjar med Neil Gaimans writealike, Haruki Murakami med sin "
Kafka på stranden". Jag kommer inte att dra handlingen, då den är ganska flummig och svår att redogöra för utan att berätta för mycket. Lite kort kan jag bara säga att den handlar om en 15-åring som rymmer hemifrån för att en profetia hans far uttalat inte ska gå i uppfyllelse. Efter detta händer en del skumma saker som att katter kan tala, det faller mer än bara regn från himlen och Johnnie Walker visar sig vara inte bara vara ett whiskeymärke utan en livs levande människa. I alla fall så visade sig boken, på över 500 sidor, vara en riktig sträckläsare som jag till att börja med inte riktigt kunde bestämma mig för om jag gillade eller inte. In i det sista såg det ut som att mitt gillande av den skulle övervinna mitt ogillande, men när jag nu slutligen satt mig för att betygsätta den så blir det inte mer än ett medelmåttigt betyg. Det har både att göra med att det fanns bitar i boken som jag inte alls gillade, men kanske främst för att jag snart efter att ha läst ut "Kafka på stranden" började i månadens andra bok, "Never let me go". Efter att ha läst och fullkomligt älskat den, var det sedan bara att konstatera att Murakamis roman i jämförelse med denna kom till korta både i känsla och förmåga att krypa in under skinnet på sin läsare. För där "Kafka på stranden", trots att jag är säker på att författaren haft andra ambitioner med sin bok, endast förblir en relativt underhållande bagatell, är den senare så mycket mera. Däremot är det bara att konstatera att romanen är väldigt mycket japansk i sitt berättande och jag kan tänka mig att det finns nyanser i romanen som man som västerländsk läsare inte förstår att uppskatta, tex, vad gäller japansk mytologi och referenser till denna som säkerligen finns med i romanen och som en japansk läsare kan uppskatta.
Men som endast en fluffig och lätt bortglömd bagatell funkar romanen som sagt och precis som är fallet med Neil Gaiman finns det både för- och nackdelar med ett sådant författarskap. Det negativa har jag redan tagit upp, och det är att man aldrig riktigt berörs av romanen och dess huvudpersoner. Visst, man tar del av deras öden och äventyr, men bara som en utomstående betraktare. Man ser det på något sätt som genom en ruta av glas, där det som händer inte känns på riktigt och där man inte heller rikitgt bryr sig om vad som kommer att hända. Styrkan är självklart Murakamis berättarglädje och intresse för myter, skrönor och legender, vilket han inkorporerar i romanen så det står härliga till.
Det som stör mig allra mest i boken är hur den ena huvudpersonen, den gamle Nakata, framställs. Han var i barndomen med om en olyckshändelse som gjorde honom förståndshandikappad och Murakami påpekar så fort han får chansen hur dum Nakata är och tar varje tillfälle i akt att låta denna påpeka hur trög och dum han är. Jag köper inte detta synsätt på något vis, då jag faktiskt inte alls tror att en förståndshandikappad person skulle se sig själv på detta sätt. Dessutom (något som säkert Stina kommer att uppskatta) är Murakami alldeles för förtjust i att påpeka att hans romanpersoner ska gå och skita (I couldnt care less....).
Låt oss nu övergå till nästa bok, den underbara "
Never let me go" av Kazuo Ishiguro. Ni kanske vet att den precis har filmatiserats (?) med Keira Knightley (tyvärr....) i en av rollerna. Självklart verkar den inte komma upp i Visby, men i alla fall i Stockholm så kan man just nu se den på bio. Har ni chansen så gör det, men läs boken först! Jag tror att jag redan nu kan säga att den kommer att vara detta års läsupplevelse och jag har redan skrivit en lista med böcker av Ishiguro som jag ska låna vid nästa biblioteksbesök. Visste ni att det är han som har skrivit "Återstoden av dagen"? Den filmatiserades för några år sedan med Antony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. Jag har aldrig sett hela filmen, men ska nog ta och läsa boken innan jag gör det.
Men för att återgå till boken; vilken hemsk och bra bok!!! Ishiguro påminner så mycket om Guy Burt i sitt sätt att skriva att det nästan är läskigt. Precis som Burt berättar han genom att sakta, sakta låta läsaren ana vad det är som händer och inte förrän på slutet sitter man där och förstår till fullo vad det är som hänt (ja i Burts fall brukar man inte ens ha alla pusselbitar då).
Inte heller här tänker jag dra så mycket av handlingen, helt enkelt för att det skulle bli för mycket spoilervarning av det hela. Lite kort kan jag bara berätta att ramberättlsen utspelar sig på en internatskola där undervisningen är inriktad på elevernas konstnärliga skapande. Ganska snart förstår man att allt inte riktigt är vad det verkar vara på skolan. För varför är det så viktigt att måla och skriva, och varför tas de allra finaste alstren till det beryktade galleriet?
Boken lästes ut en lat morgon i påskas och på hela dagen kunde jag inte skaka av mig obehagskänslan boken ingav. Efter Boktriangelns skräcktema och dess floppar är det bara att konstatera att skräck nog aldrig är så läskigt som när det beskrivs så här; vardagligt, konstaterande och utan allt hopp. Ja, det här är verkligen en rikitgt läskig bok vars tema verkligen kryper sig på och gör den omöjlig att lägga ifrån sig.
I boken får vi möta Katy H, som är den som berättar historien, och redan från början anar man en verklighet som inte är den vi är van vid. Genom antydningar och finstämt beskrivna vänskaps- och kärleksrelationer kommer läsaren så småningom underfund med att eleverna man möter på den idylliska internatskolan Hailsham inte är några vanliga elever. Det riktigt läskiga är att eleverna inte isoleras utan lever i världen och ser sina öden ann utan att opponera sig mot det. Det är tyvärr inte alls svårt att acceptera att det i en parallell verklighet hade kunnat gå till på just detta sätt.
He he, det blev ett långt inlägg det här och liiite längre ska det bli. Först och främst vill jag bara passa på att tacka Sandra för en fantastisk läsupplevelse. Det var böcker precis som denna som jag hoppades på att upptäcka i och med vår boktiangel, dvs underbara böcker jag nog aldrig skulle ha hittat till själv. Sen hoppas jag verkligen att ni också tar chansen att läsa denna bok och sen lägger en recension av den på bloggen. En bok som är så bra som den här vill man dela av sig med till alla man känner. Jag har till och med övervägt att tvinga Sebbe att läsa den, men känner att det nog får bli till att se filmen med honom istället. Däremot har jag malt om hur bra boken är inför honom i ett antal timmar.
