Den sommaren av Jillian och Mariko Tamaki

Det här är inte en vanlig roman, utan en serieroman. Den var också Stinas andra temabok under hennes augusti-tema när hon inte riktigt ville att sommaren skulle ta slut.

Det är två systrar som skrivit boken om jag minns hennes beskrivning rätt och det verkar vara ett mycket lyckat samarbete då det är väldigt vackra bilder boken igenom som låter oss följa den ändå ganska mörka historien på ett lättsamt sätt genom de två unga flickorna Rose och Windy. Som alla andra deras somrar spenderas även denna på Awago Beach – men i år blir det inte som vanligt. Medan Roses föräldrar fördriver tiden med att bråka eller ignorera varandra börjar flickorna bli intresserade av annat än lekar på stranden, äta godis och att se på mangaserier. De iakttar, ja nästan spionerar på, tonåringarna i byn, börjar se på läskiga skräckfilmer och börjar så smått intressera sig för pojkar och det här med att växa upp.

Historien är som sagt väldigt fint berättad och väldigt finstämd för att vara en historia som riktar sig till tonåringar. Författarna låter historien ta sin tid, både i bilder och text och man rusar inte fram utan låter historien lite lojt rulla upp sig, precis som en sådan där lång varm sommar gör när man fortfarande går i skolan och har all tid i världen. Det blir med andra ord ett högt betyg för denna vackra bok och den får mig att önska att sommaren inte tagit slut riktigt ännu.

// Sofia

Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström

Av min tidigare recension om ”Århundradets kärlekssaga” så vet ni om ni kommer ihåg recensionen att denna inte helt föll mig i smaken och det gjorde kanske inte helt oväntat inte heller denna fast av helt andra anledningar än den förra. Av titeln att döma har ju Witt-Brattström inspirerats av Tikkanens verk, vilket hon också framhåller i inledningen, men böckerna skiljer sig verkligen åt, även om också denna är en uppgörelse mellan två makar som inte längre har helt positiva känslor gentemot varandra. Nu har jag ingen koll alls på Ebba Witt-Brattström, men jag gissar på att även detta verk är delvis baserat på hennes eget (tidigare?) äktenskap.

Tyvärr tycker jag att det bitvis blir lite tjatigt och upprepande att läsa om makarnas gräl, olika åsikter och beskyllningar och det blir inte mindre engagerande av att det känns ja för att vara ärlig aningen elitistiskt och snobbigt i hur hon i texterna har citat ur olika kända romaner, sånger, epos och annat. Dessutom inte bara på svenska utan tyska, franska, latin. Och nej, jag kan inte läsa något av dessa språk och när jag i slutet av boken märker att det faktiskt finns en översättning av fraserna så ger det mig inte så särdeles mycket då boken ju redan är utläst......

//Sofia

Där låg det. Oändligt. På plats. Tveklöst.

Först och främst måste jag säga att "Den sommaren" av Veronique Olmi var en roman som redan innan läsningen fått stora förväntningar på sig, både genom att Stinas månadsböcker brukar vara bra och för att jag verkligen gillade hennes presentation av boken. Så här när hösten börjar närma sig var det dessutom välkommet med en bok om sommaren och jag hoppades på att detta kanske skulle visa sig vara en ny ”Bonjuor tristesse” eller kanske en ”De små hästarna vid Tarquinia”. Förutom att dessa båda romaner är några av mina favoriter så har det ju det gemensamt att de verkligen lyckas fånga den där rastlösa, slöa sommarkänslan, ja just känslan av ”Den sommaren” och en bok med det namnet har ju bara genom titeln en del att leva upp till.

Om den höll måttet då? Mja, bitvis kanske men jag tyckte den saknade det där lilla extra som gör en bra bok till en klassiker. Jag vet att jag har klagat i ganska många böcker på sistone om att karaktärerna känts platta och overkliga och på den punkten måste jag ändå ge en eloge till Olmi då samtliga hennes karaktär känns, kanske visserligen lite skissartade och klichéartade, men ändå som verkliga människor av kött och blod. Och jag gillar att hon gör sina karaktärer kött på benen inte bara genom att beskriva vad de gör utan snarare mer hur de tänker, som när Delphine beskrivs som om hon tvekar istället för att leva och har en ständig känsla av att ha försummat något.

Sommarkänslan tycker jag att boken i alla fall i sin bästa stunder fångar bra och det är inte utan att jag önskar att jag fått ta del av lata dagar i stugan, fått tävla om att se havet först och kanske dricka en ”Sex och the Beach” eller två. För övrigt tänkte jag mig under läsningen av boken att det sistnämnda borde vara en given ingrediens på en kommande bokmiddag! Dock känns det som att det blir en helt annan bokmiddag imorgon, men en som passar temat väldigt, väldigt bra!

Men för att återgå till romanen så får jag faktiskt vibbar av Doris Lessings ”Farmödrarna” när  det beskrivs om hur man kommer till orten redan som barn på sommarlov, sedan som vuxen, förälder och till sist som mormor eller farmor ”för att sitta på en fällstol under ett parasoll med en vidbrättad solhatt på huvudet”. Nu är det ju givetvis inte dessa vidlyftiga farmödrar som Olmi tänker på i sin beskrivning, men det är just dem jag får upp i huvudet av hennes beskrivning. När Maries och Nicholas gamla mörkgröna Peugeot utan luftkonditionering beskrivs är det dock snarare vår gamla trotjänare och varma sommarutflykter i Östergötland som kommer upp på näthinnan.

Ska jag vara ytterligare lite kritisk mot denna, ändå ganska bra, roman så är det att jag tycker att slutet kommer lite väl abrupt och kanske känns aningen för tillrättalagt. Alla personer gör lite som vi förväntar oss och så kan jag känna att det sällan är här i livet. Det hade med andra ord varit mer äkta på något sätt om någon av personerna gjort något vi inte förväntat oss, överraskat oss och gjort en vändning man inte hade kunnat förutse. Dessutom föredrar jag nog ändå ett slut som inte berättar för mycket utan lämnas öppet och låter läsaren själv fundera på vad det egentligen var som hände eller kommer att hända. Här får jag veta nästan i detalj vad som händer och det känns lite oepiskt faktiskt.

// Sofia

Den sommaren

I Den sommaren av Véronique Olmi får vi följa några gamla vänner som sedvanligt träffas för att spendera ett par dagar vid havet i Normandie. Det är den förmögne Denis och hans vackra fru Delphine som gör denna årliga tradition möjlig. Där finns även deras barn Alex och Jeanne med respektive kompisar, Enzo och Rose, Nicolas och Marie vars finansiella situation är värre än någonsin men som i alla fall fortfarande älskar varandra och Lola som alltid tilldelas ”de långa siestornas rum”, varje år med en ny man vid sin sida. Och så är det den mystiske Dimitri som ingen får grepp om men vars blotta närvaro för hemligheter och gamla oförätter i dagen.

Umgänget följer ett väl utarbetat mönster där alla har sina givna roller. Man småtjafsar närmast rituellt om receptet till nationaldagsdrinken (Sex on the beach – med eller utan ananasjuice), småpikar den senaste av Lolas många älskare och sitter under tallen i trädgården och dricker vin under högljutt samkvän. Det kan verka som en idyllisk liten bubbla, en respit från vardagens åtaganden, men innan vistelsen är över för den här gången kommer inget att vara sig likt.

Trots att det är välskrivet dras jag inte riktigt in de här människornas värld. Jag saknar den där nerven som gör att man känner med karaktärerna och verkligen bryr sig om vad som sker, som exempelvis i De små hästarna i Tarquinia eller När natten faller. Som Sofia skriver i sin recension av sistnämnda så blir man som läsare lika uppslukad av händelserna som romankaraktären själv. Här känner jag mig mer som en betraktare eller en inte helt välkommen gäst. Därför blir det heller aldrig riktigt angeläget.

Dessutom tycker jag att Olmi bjuder läsaren på för mycket. Jag känner mig lite skriven på näsan och det gillar jag inte. Jag föredrar när läsaren lämnas lite mer spelrum. Karaktärerna jag blir mest nyfiken på är de man inte får veta så mycket om, som Rose och Dimitri, som visserligen finns där men ändå mest i periferin. Dessutom känns slutet för tillrättalagt. Av slutscenerna tycker jag bäst om Dimitris samt Lolas och Samuels. Deras slut känns inte lika slutgiltiga som de andras. För dem kan ännu allt hända.

Med detta sagt så var det ändå en trevligt läsupplevelse som bitvis glimrade till, för vissa formuleringar och stycken är väldigt fina. Jag hade bara förväntat mig mer, så jag kan inte undgå att känna mig lite besviken när det inte höll hela vägen.

Stina

Den sommaren

Sofia är i vanlig ordning tidigt ute med presentationen av septembers månadstema. Det är dags för en nystart menar hon nu när hösten är i antågande. Och hösten är inte bara i antågande, den är redan här, det är i varje fall så det har känts här på Gotland de senaste veckorna. Sommaren tog slut bara sådär. Men jag är inte redo för höst, inte än. Så låt oss i varje fall de här sista återstående dagarna i augusti jaga efter sommaren som försvann. Den är ännu så nära att du kan känna värmen av den, och du kan få fatt den om du anstränger dig tillräckligt mycket. Jag lovar.

Månadstemat för augusti är sommaren, men inte vilken sommar som helst, den sommaren. Ni vet vilken jag menar. Sommaren du bar på en vattenmelon, såg en död människa för första gången, drack campari och spelade boule och drack drinkar efter väderlek. Den sommaren du aldrig kommer att glömma.

Månadens bok är Den sommaren av Véronique Olmi. Det är författarinnans nionde roman men bara den andra att översättas till svenska. I hemlandet Frankrike belönades den med ett av Frankrikes främsta pris, Pris Maison de la Presse 2011. Den handlar om en grupp vänner som sedvanligt träffas för att fira nationaldagen och tillbringa några dagars ledighet tillsammans i Normandie. Det brukar vara ett skönt avbrott i vardagen med gemensamma middagar och avslappnat umgänge, men den här sommaren förändras allt i och med att den hemlighetsfulle tonåringen Dimitri gör entré. Dynamiken i gruppen förändras totalt och gammal osämja, oförätter och hemligheter kommer i dagen.

Den sommaren av de kanadensiska kusinerna Jillian och Mariko Tamaki är en grafisk roman som även den har vunnit prestigefulla priser, bland annat Eisner Award och Ignatz Award. Den handlar om sommarlovsvännerna Rose och Windy som tillbringat loven på Awafo Beach så länge de kan minnas. Den här sommaren står de på tröskeln till puberteten och badlivet på sranden byts mot skräckfilmer och sexfunderingar

Månadens bok: Den sommaren av Véronique Olmi, 2016.
Den sommaren av Jillian Tamaki och Mariko Tamaki, 2015.

Stina

Månadstema augusti: Gracia Deledde vs Luigi Pirandello

Så har det blivit dags för sommarens sista tema, och faktiskt är det nu endast 2 kvinnliga nobelpristagare kvar i mitt långkörartema. Man kan väl säga som så att det kanske är de jag har minst tilltro till kvar..... Men låt er inte nedslås av det he he, italienska Grazia Deledda som är månadens författare kanske kan överraska. Jag har en känsla av att även månadens bok kan göra det, speciellt då det blev lite random pick av det fåtal böcker som fanns av henne på biblioteket. Och ännu mer random blev valet då det helt enkelt inte gick att hitta vad en enda av hennes böcker handlade om. Så jag gick på helt enkelt på titel och av det fåtal som fanns att välja på blev det hennes "Regina Tagliamari" som gick segrande ur striden. Vad den handlar om? Ja, det får vi väl se till att ta reda på under augusti månad!

Bilden från: https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0CAcQjRxqFQoTCMzFi4m1jccCFQUpcgoda0YJkA&url=https%3A%2F%2Fen.wikipedia.org%2Fwiki%2FGrazia_Deledda&ei=s6G_VYygNYXSyAPrjKWACQ&bvm=bv.99261572,d.bGQ&psig=AFQjCNHP_HTsLatxxIsFIX293onXSoVIrQ&ust=1438708503348402

Av den lilla fakta jag kunde googla mig fram om Deledda så är hon född 1871 och hon fick nobelpriset år 1926 (som den andra kvinna som fick nobelpriset i litteratur), ”för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem”.

Bild från: http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/1934/pirandello.jpg

Den italienare som ska få ta sig ann Deledda är Luigi Pirandello med sin "Kameran går". Han är född 1867 och nobelpriset fick han 1934 ”för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst”. Och hans specialitet verkar vara just dramatiken, vilken han ska ha haft stort inflytande på under 1900-talet.


Liksom många andra av hans romaner handlar ”Kameran går” om det rollspel som samhället tvingar in människorna i.

Det känns som att augusti kan bli en spännande månade, eller vad säger ni?



//Sofia

Änka för ett år av John Irving

"Änka för ett år" beskrivs på framsidan som en av Irvings bästa böcker. Om detta är fallet tycket jag synd om författaren då jag långifrån är så imponerad som Helsingborgs dagblad verkat vara. Det är kanske en välskriven roman av en visserligen duktig författare, men så särskilt bra är det inte.

Jag sitter mest och tycker att det hela känns mansgrisigt, oengagerat och med karaktärer som är platta och med känslor som helt enkelt inte når fram till läsaren. Not so good med andra ord.

Ruth, framgångsrik författare,  är huvudperson i boken och i korta drag kan man säga att handlingen kretsar kring hur hennes två äldre bröders död format hennes liv. Något som är lite ironiskt då de dog innan hon han föddas – ja hon föddes egentligen för att ersätta dem och att hon blev en flicka var inget föräldrarna räknat med. Vi möter henne i början av boken när hon är endast 4 år gammal, men större delen av handlingen kretsar kring henne som medelålders framgångsrik författare.

Pappan, barnboksförfattare med specialitet att skrämma skiten ur barnen, stöter på alla kvinnor som kommer i hans väg och den 39-åriga modern överger familjen helt plötsligt en dag – men innan dess har vi fått ta del av hennes affär med den 16-åriga assistenten till maken. Affären inleds då killen påminner henne om sönerna, vilket i mitt tycke känns något ologiskt och inte direkt trovärdigt, men men….. Viktigt att upprepa är att de under det 2 månader långa förhållandet hinner göra det 60 gånger. Något som Eddie, som 16-åringen heter, långt senare kommer att skriva om i romanen ”60 gånger”. Jag menar, ni hör ju!!!

Ruth i sin tur börjar skriva på en roman om hur en kvinna och en yngre man ser på när en prostituerad tar emot kunder, vilket kommer att få den kvinnliga huvudpersonen att omvärdera sitt liv. I couldn´t care less! Som om det inte redan var tillräckligt fånigt urartar det fullständigt när Ruth besöker en prostituerad – snacka om konstruerad intrig! Jag ska inte spoila, men det är inte direkt trovärdigt.

Det som ändå är romanen största brist är ändå det jag påpekade tidigare, och det är att allt faller platt då varken karaktärerna eller deras känslor är trovärdiga utan platta och endimensionella. När personer de älskar dör eller om de blir våldtagna rycker de mest på axlarna eller säger att de är omskakade och ledsna, men utan att det förmedlas med någon som helst trovärdighet.

Om man ser på en roman med liknande tema, som Siri Hustvedts ”Vad jag älskade” så drabbar förlusten av sonen läsaren lika mycket som föräldrarna. I den romanen läser man inte om sorgen utan man drabbas av den. ”Änka i ett år” innehåller inget drabbande, ingen direkt trovärdig handling och det enda jag drabbas av under läsningen är att förlora dyrbara minuter ur mitt liv då jag kunde ha läst något bättre.

//Sofia

Vågorna Alma, vågorna av Cilla Naumann

Det här var ett spontanfynd på biblioteket i Klintehamn under ett besök i augusti månad, främst då handlingen i boken kändes väldigt somrig och som en perfekt bok att plöja på semestern. Den handlar om den trettioåriga Alma som reser runt på måfå i Spanien där hon träffar Lucy som liksom hon själv reser omkring ensam. De slår följe en bit på vägen, och även om Alma bitvis stör sig på Lucy som har en tendens att dricka för mycket, flörta med männen och inte alltid hålla sig till sanningen har hon svårt att bryta upp från henne.

Liksom alla Naumanns romaner som jag har läst har den en ton som gör den bitvis jobbig att läsa. Även när ingenting speciellt händer känns det som att det bara är inledningen på något jobbigt, något man kanske egentligen inte vill ta del av. Redan när Alma inleder berättandet, deras första möte, vet man att det här är något som kommer att få konsekvenser, och antagligen inga trevliga sådana. Jag tycker inte riktigt att den när upp till hennes allra bästa verk, men det är definitivt något av det bättre jag har läst i år.

Det känns som en bok som på sätt och viss hade passat i Stinas en titt i backspegeln-tema då det egentliga centrala temat i boken är vad som redan har hänt. Centrala delar i boken är nämligen Almas föräldrar, döda i en olycka för några år sedan, liksom scener ur hennes barndom.

//Sofia