Först och främst måste jag säga att "Den sommaren" av Veronique Olmi var en roman som redan innan läsningen fått stora förväntningar på sig, både genom att Stinas månadsböcker brukar vara bra och för att jag verkligen gillade hennes presentation av boken. Så här när hösten börjar närma sig var det dessutom välkommet med en bok om sommaren och jag hoppades på att detta kanske skulle visa sig vara en ny ”Bonjuor tristesse” eller kanske en ”De små hästarna vid Tarquinia”. Förutom att dessa båda romaner är några av mina favoriter så har det ju det gemensamt att de verkligen lyckas fånga den där rastlösa, slöa sommarkänslan, ja just känslan av ”Den sommaren” och en bok med det namnet har ju bara genom titeln en del att leva upp till.
Om den höll måttet då? Mja, bitvis kanske men jag tyckte den saknade det där lilla extra som gör en bra bok till en klassiker. Jag vet att jag har klagat i ganska många böcker på sistone om att karaktärerna känts platta och overkliga och på den punkten måste jag ändå ge en eloge till Olmi då samtliga hennes karaktär känns, kanske visserligen lite skissartade och klichéartade, men ändå som verkliga människor av kött och blod. Och jag gillar att hon gör sina karaktärer kött på benen inte bara genom att beskriva vad de gör utan snarare mer hur de tänker, som när Delphine beskrivs som om hon tvekar istället för att leva och har en ständig känsla av att ha försummat något.
Sommarkänslan tycker jag att boken i alla fall i sin bästa stunder fångar bra och det är inte utan att jag önskar att jag fått ta del av lata dagar i stugan, fått tävla om att se havet först och kanske dricka en ”Sex och the Beach” eller två. För övrigt tänkte jag mig under läsningen av boken att det sistnämnda borde vara en given ingrediens på en kommande bokmiddag! Dock känns det som att det blir en helt annan bokmiddag imorgon, men en som passar temat väldigt, väldigt bra!
Men för att återgå till romanen så får jag faktiskt vibbar av Doris Lessings ”Farmödrarna” när det beskrivs om hur man kommer till orten redan som barn på sommarlov, sedan som vuxen, förälder och till sist som mormor eller farmor ”för att sitta på en fällstol under ett parasoll med en vidbrättad solhatt på huvudet”. Nu är det ju givetvis inte dessa vidlyftiga farmödrar som Olmi tänker på i sin beskrivning, men det är just dem jag får upp i huvudet av hennes beskrivning. När Maries och Nicholas gamla mörkgröna Peugeot utan luftkonditionering beskrivs är det dock snarare vår gamla trotjänare och varma sommarutflykter i Östergötland som kommer upp på näthinnan.
Ska jag vara ytterligare lite kritisk mot denna, ändå ganska bra, roman så är det att jag tycker att slutet kommer lite väl abrupt och kanske känns aningen för tillrättalagt. Alla personer gör lite som vi förväntar oss och så kan jag känna att det sällan är här i livet. Det hade med andra ord varit mer äkta på något sätt om någon av personerna gjort något vi inte förväntat oss, överraskat oss och gjort en vändning man inte hade kunnat förutse. Dessutom föredrar jag nog ändå ett slut som inte berättar för mycket utan lämnas öppet och låter läsaren själv fundera på vad det egentligen var som hände eller kommer att hända. Här får jag veta nästan i detalj vad som händer och det känns lite oepiskt faktiskt.
// Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar