Doktor Glas av Hjalmar Söderberg visade sig trots min skeptisism vara en riktigt glad överraskning som jag gillade skarpt. Den är så respektlös, så omoralisk och så provocerande att jag faktiskt är förvånad över att den alls fick ges ut år 1905. För inte nog med att det är ett triangeldrama (eller kanske snarare ett kvadrupeldrama) som Söderberg bjuder på, det slutar dessutom i mord utan att författaren på något sätt moraliserar över detta, snarare tvärtom. För att inte tala om de kängor kristendomen får av honom. Och som om det inte vore nog med detta passar Söderberg dessutom på att delge oss fler av sina sanningar: som att en kvinna i grosses är något förskräckligt och att ett nyfött barn är vedervärdigt.
And I love it!
Den här romanen har banne mig allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att både självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener i boken med både sex och hångel utom äktenskapet.
Ytterligare något som känns intressant är scenen där läkarens första kärlek dör, som påminner så mycket om Humberts känslor inför sin Lolita. Så blir man inte pedofil av en sådan händelse, blir man i alla fall en hänsynslös mördare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar