Kafka (och hans penis) på stranden

Säga vad man vill om Haruki Murakamis Kafka på stranden men jag har i varje fall aldrig läst något liknande, I´ll give him that. Framsidan är fin också.

Och nu över till det negativa hehe. Men först ska jag kanske försöka beskriva handlingen något. Huvudpersonen Kafka Tamura har rymt hemifrån i ett försök att undkomma sin faders förutspåelse: att han liksom Oidipus ska döda sin far och ha sex med sin mor. Som en liten bonus och extra tillägg i Oidipusmyten slänger Murakami på eget bevåg in att Kafka även ska ha sex med sin syster. Ska det göras ska det göras ordentligt som jag själv brukar säga, det måste man ändå ha respekt för.

Parallellt med Kafka får vi även lära känna gamle Nakata som inte har alla getter hemma men som besitter den ovanliga egenskapen att kunna tala med katter. Den här egenskapen kommer väl till pass då Nakato mot en mindre ersättning återfinner bortsprungna katter. Men det är också denna egenskap som gör att han råkar komma i förbindelse med romanens antagonist, ondskan själv i Johnny Walker-skepnad. Han är en sadistisk kattfångare som med grymma metoder tar livet av katter för att komma åt deras själar som han behöver för att sätta sina ondsinta planer i verket.

Så regnar det makrill och iglar från himlen också. Historien i ett nötskal.

Jag vet inte om det bara är den här romanen, men Murakami verkar dessutom ha en lite störande fixering... vid sitt könsorgan. Peniskomplex? Omotiverat ofta omnämns Kafkas dito. Bara ordet kuk omnämns vid sju olika tillfällen. Det kanske inte låter så mycket men betänk att knappt hälften av boken berättas ur Kafkas perspektiv. Dessutom kan man ju tycka att han borde ha viktigare saker för sig än att navelskåda sin egen penis. Men man får nogsamt läsa om hur han drar tillbaka förhuden och studerar sitt ollon, tvättar sin penis omsorgsfullt, onanerar, blir tillfredsställd av ytliga bekantskaper, blir komplementerad för sitt kön osv osv.

Dock kan Murakami skriva, det går inte att ifrågasätta, och i den här romanen har han onekligen lyckats skapa något som är hans eget och ingen annans. Även om jag inte blev särskilt förtjust i den här historien så var den ingen plåga att läsa, den har ett bra flyt och ett behagligt tempo. Boken är omfattande men jag tycker egentligen inte att något i den är överflödigt. Det som gör att jag värjer mig är dels vissa mansgrisiga tendenser och dels det faktum att I couldn´t care less vad som händer med de människor som befolkar romanen. Lyckas man inte skapa några känslor hos sin läsare tycker jag att man som författare har misslyckats fatalt även om man rent tekniskt behärskar sitt forum.

På ett enda ställe känner jag något för de inblandande och det är stycket där man närgånget får ta del av hur Johhny Walker-demonen handskas med sina tillfångatagna katter. Hade resten av romanen lyckats skapa samma angelägenhet hade jag kanske till och med kunnat förbise med mansgrisigheten men ett lysande stycke räcker inte i en roman på över 500 sidor.

Stina