Pojkarna

Jessica Schiefauers Pojkarna är en vacker och vemodig ungdomsbok med ett ovanligt tema. Tre 14-åriga flickor, Kim, Momo och Bella, upptäcker en blomma som om nätterna kan förvandla dem till pojkar. Upptäckten och allt vad den innebär gör dem till en början yra av äventyrslust. Deras nya skepnader utgör en inträdesbiljett till en värld de tidigare varit utestängda från, en värld som både lockar och skrämmer. De är inne på okänt teritorium och vad som helst kan hända.

Särskilt för Kim som ser sin kropp som ett fängelse är den nya identiteten något av en gudagåva. Hennes flickkropp är tanig och huden blommar ständigt upp i nya eksem när den kommer i kontakt med något okänt. Hennes pojkkropp däremot är stark och tålig, i den känner hon sig närmast odödlig, särskilt tillsammans med Tony som är en ny och lite farlig bekantskap. Han får henne att gång på gång spränga sina gränser.

När de andra flickorna efter en tid tröttnar ger sig Kim ut på egen hand i natten. Tonys makt över henne är så stark att hon inte förmår hålla sig borta, inte ens när det som från början varit en oskyldig lek börjar urarta. Natt efter natt besöker hon växthuset och blomman för att åter iklä sig sin pojkgestalt och utforska natten tillsammans med Tony. Som hans utvalde finns inga gränser. Tillsammans med Tony kan hon göra allt.

Boken kan delas in i två separata delar, före och efter upptäckten. Det är främst den första delen som känns verkligt angelägen. Flickorna och den utsatta värld de lever i beskrivs hudlöst. De är utlämnade åt sig själva i en värld där verbala och fysiska övergrepp hör till vardagen och de inget kan göra åt det.

De gömmer sig tillsammans i Bellas växthus för att slippa bli vuxna. Det spränger i deras kroppar men de vill inte ge med sig. De vill inte passas in i någon förutbestämd kvinnomall. De vägrar. De skapar sin egen värld dit bara de själva har tillträde, men för Kim blir deras slutna sällskap snart otillräckligt när hon sett vad som finns därute. Hon har fått smaka på något annat och för henne finns ingen återvändo.

Schiefauers har ett sätt att berätta som är lite obehagligt, som om hon pillar på ett öppet sår. Det bränner och sticker. Men där tidigare kort sagt varje ord bränt till känns resten av berättelsen märkligt uddlös. Precis som Kim mer och mer förlorar delar av sig själv förlorar också berättelsen något. Slutet känns dessutom hafsigt och långt ifrån trovärdigt. Med de här reservationerna skulle jag ändå inte tveka att rekommendera boken för den har trots allt något visst.

Stina