Dödssynden, eller Huckelberry Finn del 2

Då kan bloggens minst aktiva medlemm äntligen bidra till något igen. Av någon underlig anledning är jag inne i en period då det antagligen är svårt att läsa ut böcker eller så finns de inte att få tag på. Vilket också gör dem svåra att läsa ut.
En bok har jag dock lyckats knapra mig igenom. To Kill A Mockingbird. Eller Dödssynden som den heter på svenska. En bok jag velat läsa i några år, det som gjorde att jag tack och lov fick arlset ur var den fina framsidan. Måste säga att Albert Bonnier klassiker verkligen lyckats med nyutgåvornas framsidor. Kanske läste jag och Sofia samma utgåva. Visst var det framsidan som lockade dig också?

Dödssynden, är som ni säkert vet ett stycke barndomsskildring berättade av Jean Louise Finch, aka Scout. Hon och hennes bror växer upp i Maycomb, urtypen för sömniga Amerikanska hålor. Hennes pappa, Atticus Finch är advokat och har ett för tiden väldigt liberalt sätt att uppfostra sina barn. Scout och hennes storebror är väl som de flesta barn. De hittar på hyss, går i skolan och om sommaren umgås de med Dill, ett sommarbarn från Norra USA. Det enda jag visste innan jag började läsa Dödssynden var att den handlade om en orädd vit advokat som försvarar en svart man. Sanningen å säga är jag lite besviken då förstadiet till sagda rättegång knappt nämns. Bokens röda tråd blir istället familjen Radley och deras hus. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig om att det var ett barns berättelse, när boken utspelar sig är Scout 7-9 år, så det är naturligt att den är berättelsen upplevs som hoppig och pratig. Scout gör även klart vid flera tillfällen att Atticus normalt sett knappt pratar om sina fall. För Scout är det mer naturligt att fokusera på äventyren kring familjen Radleys hus. De utgör till en början en större del av hennes värld än rättegången. Under läsningen tog jag fasta på invånarnas tankar och beteende. Och på sina håll hur annorlunda Dill som kom från storstan agerade. Hur främmande deras språkbruk var om man jämför med idag. Hur de tyckte att det var naturligt att behandla människor olika beroende på deras hudfärg. Att även Atticus som ohämmat beskrivs som bokens hjälte gör likadant. Fast hans tankar och agerande antar jag kan kallas för positiv särbehandling. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig själv att berättelsen inte utspelade sig på 1800-talet, trots att allt från barnens lekar till Maycomb befolkningens tankar känns som hämtade ur Huckelberry Finn. Därför blev det en shock för mig när bokens sista del börjar diskutera Hitler. Jag håller med om att berättelsen var seg, men tankeställaren jag fick när jag läste den var värd det. Trots att jag vetat det sedan länge var den insikten ändå en shock för mig. Jag tror inte att människorna i Maycombvar mer rasistiska än de övriga städerna i södra Amerika under den tiden. Det var depression och alla såg ner på de Svarta, även de svarta själva. Samtidigt som stridsvagnarna rullade i Europa och folk skickades till läger. Skeenden i en inte allt för avlägsen tid. Socut och hennes familj lämnar jag därhän, mina tankar efter Dödssynden kretsar kring minne och tid.