Fågeln som vrider upp världen, ännu ett bevis på Murakamis snedvridna kvinnosyn?

Detta var ännu en av Sandras månadsböcker under april månad, men denna roman som även var Murakamis genombrott i västvärlden var dock inget för mig. För det första hade den kunnat kortas ned med råge, för en bok på 750 sidor kan inte, om det ska funka, till 50% bestå av sådant som lika gärna hade kunnat tas bort. För det andra består den av samma flum som "Kafka på stranden " (som jag ju faltiskt gillade), bara mycket sämre sammansatt. För det tredje ägnar Murakami även delar av denna roman till att fördjupa sig i ämnen som bröder som vill göra no-no-stuff med sina systrar, kvinnor som gärna blir prostituerade och småflickor som inget hellre vill än att få ihop det med den manliga huvudpersonen. Detta sammantaget får mig att tappa tron på Murakami som författare och det känns inte vidare troligt att jag kommer att ge mig i kast med någon annan av hans romaner i första taget. Och då har jag ändå inte tagit upp kvinnan som ringer för att prata sex med den manliga huvudpersonen och som bara måste berätta för honom hur kåt hon är- ännu en underbar bit i pusslet om Murakamis kvinnosyn. Vad är det för övrigt med asiatier och brunnar? Huvudpersonen tar till vana att då och då krypa ned i en torrlagd brunn och jag väntar bara på att Ringu-ungen ska dyka upp och ge honom vad han förtjänar. Något som tyvärr aldrig händer.
En recension kanske borde innehålla något om boken innehåll också kommer jag på nu så här i efterhand. Lite kort kan man konstatera att handlingen kretsar kring att huvudpersonens katt, och sedan fru, spårlöst försvinner. (Inte för att jag kan klandra dem. Om jag var tvungen att stå ut med en så menlös, tråkig och liknöjd person skulle jag krevera. Han var så föga minnesvärd att jag inte ens kan komma på vad det var han hette). Därefter ringer sexkvinnan, småflickor vill ha sex och alla kvinnor är prostituerade och gillar att suga kuk. Jupp, tror att det var handlingen i ett nötskal!