Galenskapen är smittsam. En resa i mörkrets hjärta.

Mörkrest hjärta är en svår bok. Samtidigt som jag fann den smaklös, rasistisk och förnedrande för alla utom vita män, blev jag mot min vilja intresserad. Ska jag börja med att konstatera det uppenbara, så handlar boken om galenskap. Mörker och ljus spelar ständigt mot varandra och Marlowes resa på jakt efter den mystiske Kurtz speglar den vita mannens jakt på Afrikas själ. Inte heller den här boken är särskilt lätt att läsa, inte bara för all dynga som serveras utan även för att berättar perspektiv, tid och plats ständigt förändras. Som jag ser det finns det tre berättelser, den i början om männen på Temsen. Där vi får lära känna Marlowe som i sin tur tar vid och berättar om sin resa i Afrika. Jag gillar boken av flera anledningar, dels för sättet den är skriven på, för dess många bottnar och olika sätt den kan läsas. Men framför allt måste jag erkänna att det är Kurtz som lockar. Vem är han och var kommer han ifrån? Eftersom allt berättas ur första perspektiv får vi som läsare aldrig reda på mer än berättaren själv vet. Och vad sanningshalten i hans berättelse går att debattera. Ett obestridligt faktum är dock att Kurtz, i likhet med alla andra vita män i Afrika under den tiden, är galen. Skillnaden verkar dock vara att han inte försöker tämja sin omgivning. Visserligen försöker han härska över den, men han har gjort det på sådant sätt att han uppnått gudastatus.

Berättelsen, oavsett ur vems perspektiv är alltid i jag form och läsaren får aldrig veta mer än berättaren själv. Berättelsen bryter ständigt mot den fjärde väggen. Men inte den fjärde väggen mot läsaren, utan den fjärde väggen riktad mot lyssnarna på Themsen.

Ljus – Mörker – Ljus. Först i den vita staden på sjöfartskontoret. Sedan på resa i Afrika, allt mörkare och galnare. Sedan tillbaka till den vita staden, för att ett år senare sluta med ett besök hos Kurtz fästmö, även hon i ljuset. Hon står dock utanför själva berättelsen, hennes roll verkar mer vara en Coda eller ett sätt för läsaren att kritisera den alltid ärlige berättaren som under mötet med henne uttalar en lögn. Förvisso är lögnen vit till för att skydda den arma kvinnan, men i det stora hela gör dess färg föga skillnad. Med den lätthet lögnen berättas måste läsarens ögon öppnas. Om den ärlige Marlow så enkelt låter en lögn slinka förbi läpparna, hur vet läsaren att den inte är en i raden av kryddor i hans historia?