Recension av Mumiekongressen

Jag hade varit sugen på att läsa Mumiekongressen ett bra tag, men Gud vet när jag skulle gjort det om den inte hade ingått i mars månads boktema, kanske aldrig. Så tack Sandra, för en fin (och delvis obehaglig) läsupplevelse.

Det märks att Heather Pringle är insatt i ämnet, men förutom det vet hon också hur hon ska uttrycka sig. Det är väl det viktigaste egentligen, för oavsett hur insatt eller passionerad en författare är inför sitt ämne spelar det ingen roll om hon inte kan förmedla det. Men det är alltså inget Pringle behöver bekymra sig om. Hon redogör på ett lättsamt men ändå proffsigt sätt alla olika aspekter av mumieforskningen. Om Mumiekongressen hade skrivits av någon annan författare än Heather Pringle tror jag inte alls att den hade blivit lika intressant. Hon lyckas skildra alla karaktärer på pricken känns det som. Med bara några få meningar som beskriver deras sätt och man kan se dem framför sig. Det är skickligt.

Som helhet fungerade boken bra, men det var särskilt vissa kapitel som fångade mitt intresse. Guldkornen tyckte jag fanns i början av boken medan de avslutande kapitlen kändes aningen mer ointressanta. Jag älskade inledningen när man får möta alla excentriska och insnöade forskare i Arica. För mig var det bokens absoluta behållning. Man får lust att åka dit direkt.

Ett annat kapitel jag uppskattade (samtidigt som jag kände kväljningar) var det som handlade om Värdorganismer. Det var intressant att man idag, efter flera tusen år, fortfarande kan få så mycket kunskap om individernas hälsa och olika sjukdomar. Sen att det inte var den fräschaste läsning direkt är ju en annan femma. Jag fick bokstavligt talat krypningar i kroppen när jag läste om vissa parasiter och hur de gör sig hemmastadda i människokroppen. Men det var såklart värt lite krypningar, för det är ett fantastiskt kapitel. Så jag måste ge Sofia rätt där, ja det är alltså ett av mina favoritkapitel precis som du förutsett :)

Stina