Så var äntligen Hålan utläst och klar att recenseras. Temat i denna hans debutroman tycker jag väl känns igen i Min syster Sofie och böckerna är även upplagda på ett snarlikt sätt där båda har en twist i slutet.
Jag har ju läst boken tidigare, även om det var ett antal år sedan, och skillnaden mot att läsa boken då mot att läsa den nu var att jag nu hade ett hum om hur boken skulle sluta och kunde därför medan jag läste hålla koll på hur pass väl Burt byggde upp handlingen i boken mot det oväntade (?) slutet. Och uppbyggnaden och iden till romanen tycker jag Burt väl klarar av att genomföra, även om han till Min syster Sofie behärskar de berättartekniska detaljerna ännu bättre. Det jag har något att invända mot är snarare att karaktärena i boken på något sätt smälter ihop i varandra och Burt lyckas aldrig riktigt helt få dem att stå ut och bli minnesvärda och "riktiga". Det är trist, för hade man känt mer med karaktärerna hade boken lätt fått toppbetyg. Som det är nu tänker man bara när någon mår dåligt eller fasar för livet att jaha, trist för dem. Man engagarerar sig inte i deras öden på samma sätt som man gjorde tex i fallet med Mattie och Sofie. Men helt klart är denna bok värd att läsa och sina brister till trots är det en imponerande debut.
Kul att vi tyckte så lika om boken :) Jag håller med om att det var en imponerande debut, men samtidigt kul att se att han är på en helt annan nivå när han kort senare skriver Min syster Sophie. Nu väntar vi bara på ytterligare en comeback, eller hur?
SvaraRadera