Månadens tema April: Guy Burt

Så kommer då temat för April Månad.

Månadens bok: Min syster Sophie (Sophie) 1994.

Fällan (After the Hole) 1993 som filmatiserades under titeln The Hole 2001, baserat på Guy Burts eget manus (tyvärr).
The Dandelion Clock 1999.

Guy Burt är en brittisk författare född 1972. Han vann W. H. Smith´s Young Writers Award när han var tolv år gammal. Han studerade vid Oxord University och arbetade under tre år som lärare på Eton. Burt har även skrivit manus för TV, bland annat avsnitt av Kingdom, Diamond Geezer, Afterlife och Murder in Mind.

Mest känd är han för sin debutroman After the Hole (1993) som han skrev tidigt, när han fortfarande gick i skolan. Det är en psykologisk skräckroman om en grupp privatskolestudenter som stängs in i en underjordisk bunker, som det verkar av en sociopatisk klasskamrat. Boken filmatiserades 2001 som The Hole, med bland andra Thora Birch. Har du inte sett filmen så skippa det – förstör inte en fin läsupplevelse! Han har därefter givit ut ytterligare två romaner, Sophie och The Dandelion Clock.

Sophie är en obehaglig, kryptisk och spännande bok. I återblickar får man följa två syskons vardag på den engelska landsbygden under en period på sex år. Med två frånvarande föräldrar flätas syskonen samman och lever lite i sin egna värld: lillebror Matthew och hans brådmogna syster Sophia. Berättelsen utspelas dels som glimtar från barndomen och dels 20 år framåt i tiden där Matthew håller sin syster bunden i ett kalt rum. Han försöker ställa henne till svars för synder som begåtts i det förgångna. Men vad har egentligen hänt?.

The Dandelion Clock är Guy Burts tredje och senaste bok. Det är hans längsta bok hittills, men den innehåller fortfarande alla de teman som gjorde hans tidigare två böcker så obehagliga och oförglömliga: förlorad oskuldsfullhet, den första kärleken, minnen... Men i dessa ganska vanliga teman lurar något mörkare. Lite som i Jerker Virdborgs böcker får vardagen och till synes vardagliga händelser en illavarslande underton. Den är inte hans bästa prestation, i alla fall inte enligt mig, men den är ändå klart läsvärd.

Den börjar med att den medelålders konstnären Alex anländer till ett regntungt Italien för att förbereda inför sin kommande konstuställning, men när han återvänder till platsen där han spenderat en så stor del av sin barndom händer någonting. Alla minnen han förknippar med platsen kommer tillbaka och han kommer ihåg alla de soliga och varma dagar han spenderat tillsammans med sina vänner Jamie och Anna. Något som jag uppskattar med Burt, och som långifrån alla klarar av, är hans förmåga att skildra barn och hur de tänker och kommunicerar med varanda. Hans dialog känns aldrig sökt eller framtvingad.