Det var vi som var Mulvaneys är historien om en familjs sönderfall, och jag vet ingen lämpligare att skildra detta än just Joyce Carol Oates. Hon är en mästare på att skildra dysfuntionella familjer och trasiga personer, och det är teman som återkommer i många av hennes böcker. Jag hade också stora förväntningar på den här boken och Oates gjorde mig inte besviken. Visserligen är hon alltid läsvärd, även när hon inte är på topp, men den här boken slår det mesta jag läst av henne tidigare. Jag kunde inte lägga den ifrån mig och läste ut den under två dagar semester i Gran Canaria. Det krävdes bara några sidor så hade familjen Mulvaney och deras brokiga skara djur på High Point Farm mig i sitt grepp. Det gick inte att komma undan. Karaktärerna kändes så levande. Man kände sig nästan som en inkräktare i den här familjens liv. En inkräktare som olovandes fått ta del av alla hemligheter.
Det som överraskade mig mest var att den inte var fullt så svart som jag hade föreställt mig. Tvärtom är slutet oväntat hoppfullt när familjen möts igen för första gången på flera år och trevande försöker knyta an till varandra igen. Framtiden väntar och för de återstående medlemmarna av familjen Mulvaney ser den ganska ljus ut. Trots allt.
// Stina
Mmm, det är lite det jag också gillar med den också, att den trots allt som hänt i boken ändå slutar på ett så pass ljust sätt. Som sagt, inte något som är särskilt typiskt för Oates! //Sofia
SvaraRadera