Recension av Min syster Sophie

Jag älskade den här boken när jag först läste den som 13-åring, men jag har aldrig läst om den sedan dess. Kanske delvis för att jag varit rädd för att förstöra en av mitt livs bästa läsupplevelser ifall jag inte skulle uppskatta den på samma sätt igen.

Men jag kan bara glatt konstatera, såhär 14 år senare, att den är och förblir en av mina absoluta favoritböcker. Jag älskar den fortfarande. Den har något otäckt över sig som gör att man inte glömmer den. Berättelsen lever vidare långt efter det att den sista sidan lästs, och Sophie och Matt kommer nog aldrig att sluta förfölja mig. Vad hände egentligen? Vad innebar slutet? Jag kan inte sluta undra. Jag vill veta vad Guy Burt tänkte när han skrev den här boken, hur han tänkte sig det hela. Samtidigt så vill jag inte veta. Om jag fick veta ”the final ending” med alla lösa trådar hopknutna tror jag att jag skulle bli besviken. Eller jag VET att jag skulle bli besviken. Det bästa är nog att inte veta, eller att i bästa fall tro sig veta. Jag hoppas att Guy Burt vet bättre än att omvandla Sophie till film. Om han gör det vet jag att jag aldrig kommer att se den.

Med tanke på att jag fortfarande tyckte mig ha boken i färskt minne är jag förvånad att jag faktiskt hade glömt så mycket. Jag kom ihåg karaktärerna och ramberättelsen men mycket annat hade jag helt glömt bort. Det var en upplevelse att läsa boken igen. Det var som att återse gamla vänner som man inte sett på länge, men nu när man ses kommer ihåg hur mycket man saknat.

Det var bara kort efter det att Hålan utkommit som Guy Burt skrev Min syster Sophie men jag tycker redan att han utvecklats på något sätt i sitt skrivande. Berättelserna är lika på många sätt, men jag tycker att Min syster Sophie innehåller en helt annan komplexitet både i berättande och i personbeskrivning. Men det är ju också en helt annan berättelse, så det kanske är orättvist att försöka sig på några jämförelser.

Stina