Jag blev absolut inte besviken när jag läste om Hålan, men karaktärerna och berättelsen förföljer mig inte på samma sätt som var fallet när jag läste Min syster Sophie.
Men jag sträckläste boken. Jag började och kunde inte sluta förrän jag fick reda på hur allt låg till. Den här boken kom jag ihåg mycket mer av än Min syster Sophie, så det blev inte samma överraskningsmoment som första gången jag läste den. Nu läste jag den mer för att försöka se de ledtrådar som man missade innan man visste upplösningen, men de är skicklig gömda. De få som finns köper man även fast man egentligen vet hur det ligger till.
Berättelsen i sig är väldigt skickligt skriven, men jag kan inte säga att karaktärerna verkligen griper tag. Jag bryr mig egentligen inte jättemycket om hur det går för dem , jag vill bara få reda på hur allt hänger ihop. Det tycker jag är lite av berättelsens svaghet, samtidigt som det kanske inte är helt lätt att skapa komplexa karaktärer av alla de personer som ingår i berättelsen. Boken är ju ganska kort, bara 148 sidor, men jag saknar det ändå. Det jag kommer ihåg mest, och som jag tycker är behållningen av hans andra böcker, är just karaktärerna och hans sätt att göra dem levande. Då grep karaktärerna från The Dandelion Clock mer tag i mig, och den boken hade ändå uppenbara brister.
Men The Hole är en läsupplevelse trots allt. Och en läsupplevelse som jag inte tycker att någon bör missa. Så har du inte läst den än – gör det nu! Jag lovar att du inte kommer att ångra dig.
Stina
Väntar med att läsa recensionen tills jag läst ut hålan
SvaraRadera