Precis som Sofia skriver i sin recension av Flicka i fönster vid världens kant finns det läskigt många likheter mellan Lundwalls syskonpar och Guy Burts dito från Min syster Sophie. Det känns som att Victor och Madelon lever ett liv som skulle kunna ha varit Matties och Sophies om omständigheterna varit annorlunda. Där finns den självvalda isolationen från alla andra, fixeringen vid varandra och oförmågan att leva i en annan värld än den eget skapade.
För Mattie och Victor är systern de växt upp med och till vissa delar känner så väl något av ett mysterium, en gåta. När de slutligen inser att hon har dolt något för dem och att hon inte är den de trodde känner de sig svikna. Den som stått dem närmast i världen, varit hela deras värld, har bedragit dem. Plötsligt står de ensamma kvar. Systern som funnits där för alltid är borta.
I båda relationerna är det nämligen systrarna som är de starka. När det är dags är det de som ensamma måste ta ett beslut. För dem finns ingen att luta sig mot. Det är de som inser att den värld de levt i så länge, den värld de skapat åt sig själva måste få ett slut. Det är deras beslut att fatta, inte deras bröders. Men bröderna är inte kapabla att ta sig an världen utan systrarnas stöd och beskydd. De behöver någon att ställa till svars, någon som genom att ikläda sig systerns roll ska ställa allt till rätta igen. Därför återskapar båda två systern i en annan gestalt. Istället för att kämpa gör de sig själva till offer och försöker skjuta över ansvaret på en person som från början inget hade med situationen att göra.
Förutom likheterna jag tagit upp ovan, är det vissa stycken från de båda romanerna som är så lika att man nästan ryser lite. Eller vad sägs om följande?
1
På slottets vind, längst ute i spetsen mot avgrunden, finns skrymslet som under många år var vår, och min, tryggaste tillflykt. Det är trapetsformat, mycket trångt, med taket brant sluttande ner mot de tre murväggar som bildar trapetsens tre korta sidor. Den längre sidan utgörs av en härva grova bjälkar som bildar en komplicerad labyrint genom vilken ett litet och vigt barn kan slingra sig om det kan vägen. Nu kan jag inte ta mig dit in. Det känns som ett förräderi eller ett nederlag; det var den enda platsen bortom syster Madelon, där jag kände mig fullkomligt och oreserverat trygg.
The holly bush was a favourite place of mine. Set well back in the less tended regions of the garden, it was in reality more of a tree than a bush; the sagging lower branches, however, had drooped to the earth and rooted there. There was thus formed a sort of teepee-like hollow in the centre of the spiky foliage, as high at its centre as the lowest branches stemming from the trunk, into which a determined child could scramble through a less dense patch at one side.
2
Jag grät mot hennes hals medan hon strök mig över håret och försäkrade mig att allt var bra, att inget hade hänt, att ingenting någonsin skulle komma att hända.
With my face pressed into the comforting warmth of her shoulder, she wispered, It´ll be OK, Mattie, it´s going to be all right. Don´t worry, everything´s going to be OK.
3
Det där finns inte, sade hon. Men jag finns. Jag finns alltid, vad som än händer. Men hon fanns inte. När jag behövde henne fanns hon inte längre.
I´ll always be around. You´ll get bored with me, if you´re not careful.
Stina
Läskigt som sagt. Läskigt!
SvaraRadera