One last scare

Avsnitt trettiotre
Men Jonas hinner nu inte tänka efter närmare på det. Innan han ens hunnit blinka har Frankie tagit tillfället i akt att smita förbi dörrvakten. Som om inte det vore nog har hon dessutom med ett hårt grepp om Jonas arm även dragit stackars oskyldiga honom i fördärvet. Varför stöter Jonas på människor som dessa hela tiden? Människor som bara tänker på sig själva och inte tänker efter en extra gång innan de drar andra i fördärvet. Det är inte Jonas problem om Frankie har en dödslängtan och går igång på att slå andra på käften. Det borde stå för henne och Jonas borde inte behöva lägga två strån i kors för att rädda henne. Det vill säga om inte Frankie var en av dessa personer som gör sitt problem till ditt problem. Jonas borde inte behöva ta detta! Det borde han sannerligen inte. Vill Jonas få problem är han i sanning man nog att ordna det själv. Han behöver inte ett grönhårigt Frankiemonster till hjälp.

Med ett hetsigt ryck sliter han sig loss från Frankie, sneglar irriterat upp mot henne och får utlopp för sin frustration.
– Vad skulle nu det där vara bra för, skriker han ursinnigt. Har du hört talas om begreppet att hålla en låg profil. Tror du jag suttit på den position jag har idag om jag inte vetat när det är läge att hålla tillbaka lite.
Frankie tittar bara tomt på honom vilket får Jonas att ilska till ytterligare.
– Vad glor du på va? Har du inte mål i munnen? Har du en aning om vilken knipa du just försatt mig i.
Äntligen får Frankie mål i munnen.
– Vad menar du, frågar hon ynkligt. Det förstår du väl att jag inte kunde låta honom tala till dig sådär.
Jag lärde honom bara en läxa. Nu kommer han inte att besvära dig igen.
Hon tittar hoppfullt på Jonas och krymper ihop inför hans ilskna blick.

Nu kommer han inte att besvära dig igen härmar Jonas med pipig röst i sitt inre. Nu kommer han inte att besvära dig igen! Jo pyttsan att han inte kommer att besvära Jonas igen. Han kommer bara att döda honom och hänga upp hans huvud på väggen till allmän beskådan. Han kommer att hänga upp Jonas slaktade huvud vid ingången som ett varnande exempel på vad som händer med sådana som utger sig för att vara något annat än vad de är. Oavsett hur bra skäl de har för att göra det.
– Han kommer inte att besvära mig igen, säger Jonas med allt lugn han kan uppbåda, för nu tänker jag dra härifrån och aldrig sätta min fot på detta jävla skitställe. Och om jag var som du skulle jag följa det exemplet.

Frankie tittar på honom, fortfarande lika patetiskt hoppkrupen som förut. Eller vänta, inte riktigt lika patetisk som förut, och vänta nu… Jonas följer hennes blick och kommer på sig själv med att stirra på en stor flaska vodka.
– Frankie, fortsätter han. Frankie! Nu går vi härifrån. Hör du det! Det här är inte rätt läge att trotsa mig. Inte rätt tillfälle alls.
Men medan han yttrar denna mening kommer han på sig själv med att, liksom Frankie, stirra drömmande mot den stora flaskan med sitt lockande innehåll. Som han gör det inser han att Frankie kanske har en poäng. Det här är inte en kväll för paraplydrinkar och rosabubblande cider. Det här är en kväll för starkare saker; stora och starka saker – som en gigantisk flaska med vodka.

Ett glas ska de väl hinna innan vakten kvicknar till, och om de sätter sig i ett mörkt hörn är de så gott som osynliga. Dessutom, hur lång tid tar det att svepa några glas med vodka? Jonas känner med varje fiber i sin kropp att detta är vad han behöver. Får han bara lite vodka kommer allt att kännas bättre, hans stackars hjärna kommer att kunna tänka så mycket klarare och allt kommer att kännas så mycket bättre. Livet leker aldrig lika lätt som när hjärnan är dimmig och kroppen salongs.

– Vi kanske hinner med ett litet glas, ändrar han sig till. Men bara ett litet och snabbt ska det gå. Hör du det. Och inga monkey brains. Bartender, ropar han. Två snapsglas och den där flaskan med vodka. Han pekar lystet på den stora flaskan. Och lägg det på hennes nota. Han nickar mot det stora, grönhåriga monstret vid sin sida. När bartendern samtycker till detta lägger han snabbt till; En flaska Crystal också, men låt det gå fort.
– Någon sådan har vi inte, svarar bartendern. Det bästa vi har att erbjuda är en 30-årig Don Perignon.
– Ja, ja. Jonas vinkar med handen. Det blir så bra så. Men snabba på lite va!?
När de två flaskorna står framför Jonas och han gör sig beredd att försvinna till ett mörkt hörn tycker han sig märka att bartendern tittar konstigt på honom. Sedan inser han att bartendern inte bara tittar konstigt på honom, han vänder blicken mot Frankie och har samma förbryllade uttryck i ansiktet. Sedan inser Jonas att han tittar fram och tillbaka mellan dem och ser allt mer förbryllad ut.

– Vad kan jag göra för dig, säger Jonas spydigt.
Bartendern ser snopen ut och sedan rycker han på axlarna och flinar innan han svarar:
– Jag är bara förvånad det är allt, svarar han. Inga monkey brains idag, säger han med en nick mot Frankies håll, och det verkar ju rätt uppenbart att ni firar något. Här har jag gått omkring och trott att Frankie varit singel och så är hon ihop med en tjusig kille som du. Är det något slags jubileum? Har ni varit ihop en hel månad kanske? Eller har ni varit ihop länge och du bara hållit honom ifrån mig va, Frankie?

Vid hans yttrande rodnar både Frankie och Jonas. Frankie är uppenbarligen smickrad av detta sanslösa påstående vilket inte Jonas kan klandra henne för. Jonas är ett kap för vem som helst och för en hagga som Frankie måste han, om de nu verkligen varit ihop, vara en dröm som blivit sann. Jonas rodnad däremot är snarare bara ett tecken på hans ilska, ja han är rent ut sagt rosenrasande. Han och Frankie ett par! Han har aldrig blivit så förolämpad i hela sitt liv. Skulle han vara ihop med en kossa som henne? Har mannen inga ögon att se med? Visserligen var han inte blind nog att se vilket kap Jonas var, men att tror att han skulle vara ihop med en så anskrämlig fågelskrämma som Frankie! Innan Jonas hinner fundera närmare över denna förolämpning störs han i sina tankar av ett oljud som kommer snett bakom honom. När han vänder sig om får han syn på en gammal bekant som inte heller ser så glad ut, närmare bestämt hans gamla polare dörrvakten. Han ser inte glad ut alls. Han har en träpåk i handen, han är på väg rakt mot Jonas och allt Jonas desperata hjärna kan bidra med som ett försök att rädda lägget är en så pass meningslös fras som suck a fuck. SuckafucksuckafucksuckafucksuckaFUCK!