Nu var det ett bra tag sedan jag sist läste något av Paul Auster, men det här känns som en av de bättre romaner jag läst av honom. Det är en riktig sträckläsarroman som tack och lov, till skillnad från många böcker jag läst detta år, håller hela vägen. Självklart är den, precis som alla Austers romaner, fylld av klurigheter, berättelser i berättelsen och karaktärer man inte riktigt vet var man har- och just precis när man tror att man har koll på vad som kommer att hända vänder Auster med en handvändning dessa förväntningar på ända och när boken är utläst står man där och vet inte riktigt vad man ska tro. För vad var det egentligen som hände? Vad var fantasi och vad var verklighet?
I handlingens centrum står Adam Walker, som på sin dödsbädd håller på att skriva romanen "1967" som handlar om en händelse som kom att förändra hans liv. Romanen skickar han till en gammal studiekamrat, en författare, och även hans spekulationer om händelseförloppet vävs in i berättelsen. Det är ett möte med två personer, Rudolf Born och hans flickvän Margit, som är upptakten till det som kommer att ske. Vad det är ska jag inte avslöja, men Born visar sig vara långt mer grym och våldsam än vad Adam trott vid det första mötet.
Förutom att redogöra för dessa händelser handlar en hel del, av totalt tre stycken, om Adams incestuösa relation med sin syster. Är det bara i Adams fantasi detta inräffar, eller är det något som har hänt på riktigt? Det är den döde Adams ord mot systerns och självklart, precis som det påpekas, är det troligt att systern ljuger om vad som hänt för att skydda sig själv och sina kära. Redan när jag först läste stycket var det dock något som gjorde att jag kände att det inte var något som riktigt stämde. Lögn alltså?
En annan sak att fudera över är varför romanen egentligen fått namnet "Osynlig"? Är det för att Born lyckats hålla sig "osynlig" så länge, utan att någon anat vad han döljt bakom sin belevade fasad eller är det "osynligheten" karaktärerna i boken ges med sina fingerade namn? Kanske är det något helt annat Auster syftar på, vem vet?
Hur som helst var det här en bok jag fann riktigt underhållande, med som vanligt i Austers böcker ett fantastiskt språk och en sinnrikt konstruerad uppbyggnad. Att man som läsare inte riktigt vet vad man ska tro när hela historien är berättad känns ganska befirande. Skönt med en författare som vågar lämna en berättelse oavslutad för att man ska få chansen att dra sina egna slutsatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar