Snabba beslut

Avsnitt trettiotvå
Frankie och hennes stora käft! Han ger henne en ilsken blick i sidled och försöker febrilt komma på en förklaring att dra till med. Han känner svettdropparna komma krypande i pannan medan hans hjärna går på tomgång. Det är inte tillfälle att lägga av nu, väser han, funka, funka! Jonas brukar aldrig ha några större problem med att ta till lögner av olika slag, så varför står allt stilla nu? Han har pratat sig ur värre situationer än den här. Nu är verkligen inte rätta tiden att tappa modet. Nu gäller det att hålla sig cool och iskall, precis som den gangster han utger sig för att vara. Det är trots allt bara en simpel dörrvakt han har att göra med. En dörrvakt som jobbar på en skitig liten sylta och som låtit makten han tror sig ha stiga honom över huvudet. En jävel som lever för att försöka trycka ner personer som han själv, men Jonas ska nog visa honom. Lyckades han kanske inte få ner Frankie på knä efter två röda? Och Frankie och den här mannen är av samma skrot och korn. De är ingen match för Jonas en kväll som denna.

– Om du tar och lugnar ner dig lite, säger Jonas överlägset och klappar dörrvakten på bröstet. Du kanske inte känner igen mig, det är det få som gör, men när du får veta vem du har att göra med kommer du att ångra dig. Du kommer att ångra dig så in i helvetes….öh, helvete. Det kan jag tala om för dig. Han kröker läpparna till ett försmädligt litet leende och stirrar mannen stint i ögonen.
– Kom nu Frankie, säger han, och drar henne med sig i ärmen. Den här pajasen kommer inte att störa oss länge till. Eller hur?, lägger han till med en blick på den något förvånade vakten. Stämmer inte det?
– Pysen, jag har inte den blekaste aning om vad du pratar om, svarar dörrvakten och petar till Jonas hårt i bröstkorgen, men om du tror att du kan komma in här efter lite tomma hot tror du fel. Varför skulle jag bli rädd för dig? Du ser ut att bli andfådd av att borsta tänderna. Jag borde ge dig en omgång, ditt lilla helvete, men jag vill inte ge bruden här problem, säger han med en blick mot Frankie. Det är synd nog om henne att behöva stå ut med ett kräk som du. Stick härifrån nu, så kanske jag glömmer det här. Så vad väntar ni på, iväg!

Han avslutar tiraden med att ge Jonas ytterligare en hård knuff bakåt i kön. Jonas känner hur han blir röd i ansiktet, både av vrede och av försmädelsen av att bli förödmjukad av den här buffeln inför åskådarna, och inte minst inför Frankie. Han inser också att han måste fatta ett beslut, och vilket det än blir, ett mindre roligt sådant. Antingen kan han erkänna sig besegrad och ge sig av med svansen mellan benen. Han slipper stryk, men Frankie kommer knappast köpa historien om att den store Castell ger sig för en dörrvakt. Den tanken existerar nog inte ens i hennes värld. Nej, erkänner han sig besegrad kan han lika gärna ge upp den här låtsasleken en gång för alla. Det är inte lockande, då Jonas gillar sitt nya mäktiga jag, men å andra sidan gillar han inte heller att bli sliten i stycken. Ett svårt beslut. Mycket. Jonas tänker i två sekunder.

– Frankie, vi ska nog gå…, börjar han, men för sent. Frankie har tydligen också tagit ett snabbt beslut. Ett beslut som börjar med Frankies fot och slutar i dörrvaktens skrev. Han viker sig dubbel av smärta och nu dröjer det säkert inte länge innan förstärkningen anländer.