Spoiler! Vill du inte veta slutet ska du hoppa denna recension!
Min första date med machomannen Hemingway måste räknas som något av en succé, särskilt som jag trodde innan att han inte skulle vara min typ. Nu visade han sig vara det ändå. Jag gillar hans korthuggna språk och skissartade berättarteknik. Det är skönt med en författare som litar på läsarens förmåga att själv aktivt ta del av historien. Är man ouppmärksam som läsare kan man missa allt det som gör romanen så läsvärd för det är i nyanserna, i det outsagda som hans storhet ligger.
Debutromanen Och solen har sin gång gavs ut 1926. Mycket av innehållet är hämtat från Hemingways liv även om boken inte är självbiografisk. Den handlar om en grupp rotlösa, delusionerade människor och om en kärlekshistoria som aldrig blir av. Huvudpersonen är amerikanen Jake som rest till Paris för att skriva. Under några sommarveckor far han till Spanien med några vänner, för att fiska och få uppleva tjurrusning och tjurfäktning i Pamplona. Med på resan är också Brett. Hennes och Jakes förhållande är komplicerat. De vill ha varandra men Jake är impotent efter en krigsskada så förhållandet är dömt redan på förhand, och båda vet om det.
Personerna i boken känner hur livet far dem förbi och de gör allt för att få uppleva något äkta och meningsfullt. De har utarbetade strategier för att bota livsledan men alkohol, lösa förbindelser och pengaslöseri räcker bara till en viss gräns. Resan till Spanien är bara ännu ett försök att fylla tomrummet. Men när resan är slut har inget förändrats, det är bara solen som har haft sin gång.
Dialogen är bitvis helt lysande, särskilt dialogen mellan Brett och Jake. Lika mycket som jag gillar en fantastisk inledning så gillar jag ett fantastiskt slut, och den här gör mig allt annat än besviken. Romanen avslutas ironiskt på följande vis:
“Oh, Jake,” Brett said, “we could have had such a damned good time together.”
Ahead was a mounted policeman in khaki directing traffic. He raised his baton. The car slowed suddenly pressing Brett against me.
“Yes,” I said. “Isn’t it pretty to think so?”
Stina
Jag måste medge att jag inte alls fick samma behållning av denna. Tyckte mest den var trist och föga engagerande. Bitvis lysande dialog (något Hemingway är en mästare på!), men det räckte liksom inte till.
SvaraRadera