Batman: The Dark Knight Rises.

Precis som det finns böcker som en 'måste' läsa, så kallade klassiker. Så finns det serier som måste plöjas igenom för att andra läsare ska kalla en för seriekännare. Eller i extrema fall ens få göra sin röst hörd i diskussioner. En av de klassiska hjältarna som måste tacklas är Stålmannen, en annan är Batman. Båda utgivna på förlaget D.C comics. Ett förlag som tycker tar sig själv och sin mytvärld på för stort allvar, men det är som sagt var min personliga åsikt. Jag ids inte gräva ner mig djupare i den uråldriga fejden D.C Vs Marvel. De har båda sina goda sidor. Marvel är bra på team-ups, D.C är bra på muskulösa män och patriotism.
Men åter till en av anledningarna till att läsa serier; hjältarna. I det här fallet, Batman. För några månader sedan valde jag att tackla Batman: The Dark Knight Rises Av tre anledningar.
1. Jag avskyr Stålmannen och i princip allt som har med lantisen att göra.
2. Christoper Nolans film med samma namn (dock ej samma handling).
3. Lika mycket som jag avskyr Stålis, med samma intensitet älskar jag Gotham City.

Batman: TDKR är en av grundpelarna i Batman mytoset, och hamnar alltid högt upp på folks 'att-läsa listor'. Och i likhet med lejonparten av klassiker får den alltid höga betyg. Tyvärr måste jag av flera skäl göra hyllningskören besviken. Ett av de skälen är sagans författare: Frank Miller, mest känd för Sin City. Då jag inte varit intresserad av hans utgivning kan jag inte uttala mig om början av hans karriär men ju längre tiden lider är originalitet och nytänkande två saker Frank Miller inte kan anklagas för. Vilket också kan vara befriande, både förläggare och läsare vet vad de får.

En konstant författare, när du läser ett verk av Frank Miller vet du vad du får, en Noir-värld befolkad av bittra män med grovhuggna hakor. En männens värld där kvinnorna degraderas till horor eller bordellmammor.