Kall feber

Kall feber är Jerker Virdborgs första renodlade dystopi där inspirationen hämtats från Karin Boyes Kallocain. Vad gäller dystopier kan jag inte tänka mig en svensk författare bättre lämpad at ta sig an denna genre än Virdborg. Hans tidigare berättelser präglas alla av en underliggande oro. Det finns en inbyggd undergångskänsla även om det som skildras vid första anblicken inte uppvisar några anomalier. Ibland är en ros bara en ros, men i Virdborgs värld ska man inte vara för säker. Han hittar ständigt nya sätt att sätta vardagens lagar ur spel.

Jag har inte läst Boyes verk ännu men den har legat på min att läsa-lista under en mindre evighet.  Fyndade den inbunden på loppis igår för det facila priset av fem kronor, så i år kanske det äntligen blir av. Det skulle vara kul att läsa den medan Kall feber ännu finns i färskt minne.

I Kall feber får vi följa Karin, en framstående blodforskare som i hård konkurrens lyckats få tjänst i den stora forskarstaden. Det är en ära och ett privilegie att ha nått så långt i karriären, men väl på plats finner Karin att det lämnar mer att önska. Hennes lägenhet är till exempel mindre än de andra forskarnas och hon får mindre anslag än forskare inom samma fält. Detta är såklart oacceptabelt, och går det inte att lösa på ett resonabelt sätt så är ju alltid sabotage en lösning. Men snart ska Karin få bekymmer av ett helt annat och mer brådskande slag. Allt står nämligen inte rätt till i forskarstaden.  Det pågår experiment bakom stängda dörrar till och snart sprider sig en sjukdom som få känner till och ännu färre vill kännas vid.

Med tanke på att det är en dystopi, dessutom baserad på Boye, så är ju ramarna givna redan från början. Vi vet att det kommer att gå åt helvete. Som vanligt byggs stämningen upp mästerligt, där gör Virdborg ingen besviken. Det svåra här består väl närmast i att få det att hålla ända till slutet. Det tycker jag att han lyckas med. När det brakar åt helvete gör det det med besked. Det är surrealistiskt och oroande. Som att befinna sig i en febrig mardröm.

Stina