Falsk som vatten

Avsnitt tjugosex
And so then, back to buisness. Hur rolig den här lilla leken än har varit är det på tiden att den får ett slut. Och Jonas har verkligen njutit av den inser han. Han har njutit av att vältra sig i mänsklig grymhet. Tänk att HAN av alla människor skulle falla till föga för ett sådan djuriskt beteende.

Är detta verkligen samma Jonas som nynnande gick till jobbet imorse, samma Jonas som ikläder sig rosa flufftofflor varje morgon och som aldrig på allvar skadat en levande människa förut? Är det möjligt att så totalt ändra personlighet över en natt, eller har detta sadistiska drag legat inom honom alla dessa år och bara väntat på en chans att slippa ut. Det veka, nästan barnsliga draget finns kvar över honom, men konturerna verkar hårdare nu, antingen det beror på trötthet eller är efterbörden av en hård natt. Inget kan dock ändra det faktum att Jonas vill skada den här kvinnan mer än han någonsin velat skada någon förut, och som situationen artat sig har han chansen att göra det. Men hur gärna han än vill skulle han aldrig ta chansen, det är han allt för mycket gentleman för. Tankar är en sak och handlingar en annan. Han nöjer sig med att kasta hatiska blickar på kvinnan bredvid sig. Om blickar kunde döda…

Han sätter sig på knä bredvid henne igen, och motstår en impuls att hålla ringen framför hennes läppar igen. En gång må vara hänt, men två gånger skulle bara vara patetiskt. Åh, vad fan, tänker han för sig själv. Hur många gånger i livet kommer han att få chansen igen? Han sträcker fram handen. Kvinnan verkar vara beredd den här gången, hon rycker inte till i alla fall, och lydigt upprepar hon proceduren. Hon vågar sig till och med på att ge honom ett hastigt ögonkast, som han belönar med ännu en hatisk blick.
– Uhmm, harklar sig kvinnan. Och viftar lite diskret med sina bakbundna händer. Men hon vågar inte säga något rent ut. Kvinnans initiativ retar ändå Jonas. Det var mycket roligare när hon var likblek av skräck tycker han. Hon verkar inte fullt lika rädd längre. Hon har tydligen tillåtit sig själv att slappna av en smula. Mycket konstigt tycker Jonas. Har hon redan glömt bort Johnny? Är hon inte rädd för honom längre va? Det borde hon vara. Ikväll är varken Johnny eller Jonas att leka med. Han har lust att ge henne en läxa. Det förtjänar hon den dumma häxan.

Jonas skiftande sinnestämning denna kväll kan tyckas lite märklig. Till hans försvar kan sägas att situationen han nu befinner sig i är allt annat än normal. Han lider av sömnbrist, utmattning och hunger, och han har varit med om mer denna natt än han vanligtvis upplever under ett år. Kvinnan i fråga inbjuder inte heller till någon större vänlighet. I början försökte han faktiskt, trots hennes minst sagt ofördelaktiga utseende och obstinata sätt till trots. Hon hade chansen men sumpade den. Han vill inte att det ska ta slut. För första gången denna eländiga natt vill han inte att det ska vara över, inte än. Han är ju så nära. Riktigt vad det är han kommit nära vet han inte. Någonting är det. Kalla det ödet, kalla det vad ni vill. Snart är den stund inne Jonas vandrat mot hela livet. En ful grönhårig kvinna ska visa honom vägen. Undrar just vad Freud skulle ha att säga om saken. Å andra sidan är detta ingen dröm, så kanske skulle Freud inte ha sagt något alls. Eller så skulle han det. Sak samma tycker Jonas. Hjärnrotare har han aldrig haft mycket för. Speciellt inte sedan hans oroliga föräldrar skickat honom till skolkuratorn när han börjat visa oroväckande tendenser. De oroade sig antagligen för att han inte skulle föra släktens stolta anor vidare. Hade de kunnat skulle de säkert ha sänt iväg honom på interneringsläger, idkat hjärntvätt eller avvisat honom från familjen. Men det bästa de kunde frambringa åt sin ende son och hopp var en kurator på ett sunkigt kontor. Jonas ryser vid dessa tankar. Hade han inte varit homofil skulle kuratorskan själv ha kunnat omvända honom. Faktiskt påminner hon honom lite om det grönhåriga monstret. Ytterligare en anledning till att han tycker så hjärtligt illa om henne, som om han skulle behöva fler anledningar än han redan har.

Men för att återgå till hans öde. Han känner det så väl, någonting kallar på honom bortom nattens mörker, och den här kvinnan kan visa honom vägen. Hon SKA visa honom vägen rättar han sig, vare sig hon vill eller ej. Och Mr Castell är inte rätta personen att krångla med. Och just denna kväll råkar Jonas befinna sig i hans skor. Och det rätta tillfället en mycket angenäm situation. Om Jonas någonsin undrat hur det är att känna sig berusad av makt skulle han ha slutat undra nu. Han är nämligen inte bara berusad, han är dyngrak. Han är så packad att han skulle spy rakt ut om det varit paraplydrinkar han fått för många av. Men makt har inga besvärliga efterverkningar. Makt är ren och klar. Den lämnar bara ett spår av förnöjelse och en värme i kroppen. Maktens baksmälla har ingen riktigt avskräckande verkan. Snarare väcker den begär efter mer.

Han behöver en stund till med den här kvinnan…… Men som hans mamma brukade säga när han var liten pojke: ”sluta alltid när det är som roligast”. Visserligen har Jonas aldrig lytt det rådet förut, så varför skulle han göra det denna gång? Vilken sinnessvag idiot kom på det egentligen? För han betvivlar att hans mamma kom på det själv, sedan får hon vara hur sinnessvag hon vill. Och äpplet faller ju inte långt från trädet som vi alla vet. Men det är ett faktum som Jonas väljer att bortse från. Sinnessvag? Han? Ha ha ha. Det är ju rent skrattretande. Jonas fnissar till vid den absurda tanken. Han är den mest balanserade person han känner. Och Jonas känner en hel del. Vadå sluta när det är som roligast? Vem gör det frågar han sig. Nog skulle han kunna fortsätta ett tag till. Hans egen lägenhet och varma sköna säng lockar visserligen, men den kan han återse när helst han behagar. Den här kvinnan har inte på långa vägar betalat igen allt hon ställt till för honom. Han har henne i sitt våld nu, och det är en chans som inte kommer att komma igen. Det är nu eller aldrig. Vinna eller förlora. Ge igen eller hålla igen. Alternativen poppar upp som små svampar i hans febriga hjärna. Jonas har en chans att ge igen.

Där en normal person skulle se en ensam, rädd och blåslagen kvinna som redan fått sitt straff ser Jonas ser något helt annat. Det är inte längre en rädd kvinna som står framför honom. Han ser på henne och ser allt som gått fel i hans liv, alla plågoandar som korsat hans väg, alla som sett ner på honom, som föraktat honom och hånflinat bakom hans rygg. Hon representerar allt detta, men samtidigt ger hon Jonas chansen att ställa allt till rätta och ge honom det han förtjänar. Det som väntar på honom bortom regnbågens slut. Om det inte vore för det faktum att hon felaktigt inbillat sig att han är någon slags gangsterledare skulle hennes nedvärderande blick fortfarande följa honom, och hennes hånskratt eka i natten. Han ser in i hennes ögon, och nu är det närmast djävulen själv han ser stirra tillbaka.

– Det är inte över, mumlar han fört sig själv. Inte på långa vägar.

Stina