Fler gamla synder.

Tro det eller ej, men jag hittade en novell på svenska. Även den här om flator och med anteckningar i slutet.

Den svåra känslan.

Jag beundrar dig, nej det är fel, jag avundas dig. Rösten är sluddrig och bär spår av cigaretter och sprit. Inte för att jag känner något, även fast jag måste luta mig fram för att höra vad Maria har att säga. Som den trogna vän jag är har jag följt med henne ut på var enda rökpaus, räknat var enda drink och som den trogna vän kommer jag också att hålla undan håret hennes när hon spyr. För dricker tills hon spyr gör hon alltid, om hon inte hittar någon att ta med sig hem det vill säga. Då är det bye bye vänskap. I alla fall tills på söndag, då vi ses i gen. Frukost på Cafét har varit vår grej. Vad vi än har gjort, vem vi än har gjort så träffas vi alltid på Cafét klockan ett för att utvärdera helgen. Hon iklädd en outfit som skulle göra stureplans bloggerskorna avundsjuka. Känslokall och med stora svarta solglasögon, vare sig hon behöver dölja något eller inte. Min egen klädsel brukar vara rätt så valfri, den senaste tiden har jag varit punkare, en look som jag inte alls passar i. Vi dricker latté och äter sallad och mackor. Dagordningen är alltid densamma, oavsett vad jag råkat ut för så ligger allt fokus på Maria, gärna hur hennes senaste ragg var, så detaljerat som möjligt. Men jag ska inte klaga. Det ingen misstänker är att jag får en sadistisk tillfredställelse av hennes bekännelser. Inte voyueristisk som man skulle kunna tro, utan en powerboost. För hur populär Maria än är, hur många tjejer hon än lyckas att släta av vet vi båda två att jag är den enda hon kan vända sig till. Jag är den enda som lyssnar, som alltid finns där, som alltid städar upp efter henne. Det hela började för sju år sedan då hennes familj bröt med henne efter att jag tvingat Maria att berätta om vårat förhållande. Varför jag gjorde det vet jag inte, mig spelade det egentligen ingen roll, jag ville bara se hur de skulle reagera. Trots att det inte höll mellan oss fortsate vi att vara vänner, ett beslut som jag ifrågasätter varje gång jag träffar henne.

Utan att vilja det så har jag fått sällskap av Linneá. Trots att det finns gott om plats pressar hon sin kropp mot min, invaderar mitt privata utrymme. Precis som jag har hon blicken fäst på dansgolvet där Maria dansar med kvällens kap. En fejkad blondin vars namn jag inte besvärat mig att lägga på minnet. Men Linneá vill veta. Avundsjukt överöser hon mig med sina frågor. Alla vet att jag är Marias bästa kompis, alla vet att Maria alltid visar upp sina kap för mig. För att få mitt godkännande. För hon ser upp till mig, jag som bär mina känslor så att alla kan se. Tillslut får jag nog. Av alkoholen, musiken, svetten men mest av allt av Linneá. Med högerhanden knuffar jag bort henne några steg, trycker upp henne mot en stolpe och förklarar reglerna för henne. Alla vet att Maria enbart kör one-night-stands. Jag ser att Linneá försöker protestera, men innan något ljud hinner över de översminkade läpparna pressar jag henne hårdare mot stolpen. Lutar mig mot henne, min vänsterhand i höjd med hennes huvud. Folk runt omkring tror förmodligen att vi snackar efterspel, hennes eller min säng. Men i verkligenheten så förklarar jag för henne hur korkad hon är som tror att hennes mediokra prestationer i sängen skulle få Maria att stanna. De onormalt stora blå ögonen stirrar förvånat på mig, jo jag vet, Maria har berättat allt. Plötsligt inser jag vad jag håller på med. Full av äckel släpper jag taget om det paljettbesmyckade tyget, tar två steg bakåt och börjar raskt gå därifrån. Jag känner folks blickar på mig men jag bryr mig inte, med blicken sänkt i mattan skyndar jag mig ut från klubben. Äcklet jag känner är inte över min handling. Nej jag ogillar Linneá så det skäms jag inte över. Äcklet är däremot över att jag gjorde det, att jag ansträngde mig trots att det inte är någon idé. Vad spelar det för roll? Om några veckor kommer Maria att tröttna på nya erövringar och återbesöka de gamla. Förmodligen kommer hon och Linneá att knulla igen om mindre än en månad.

Den som får mig att stanna upp är Viktoria. I en vit långklänning alá Marilyn Monroe står hon framför mig. Nagelacket är orange så mycket kan jag se i mörkret. Och utan att titta upp så vet jag att läppstiftet matchar. Tyvärr så spelar det ingen roll hur vacker man är, ingen passar i orange. Och det säger jag åt henne. Till svar få jag enbart en road höjning på det perfekt vaxade ögonbrynet. Utan ett ord går vi bort från klubben, hon med händerna svängande längs sidorna, jag med händerna i fickorna. Tur att jag aldrig tog av mig kavajen. Som en tyst överenskommelse står vi framför hennes port och utan att yttra ett enda ord är vi inne i hennes lägenhet. Vi har inte sex, inte heller dricker vi te. Hon går in i köket och jag inspekterar hennes skivsamling. Den har vuxit sedan sist. Det senaste tillskottet är en skiva med afrikansk musik framförd av en grupp vars namn jag inte kan uttala. Eftersom världsmusik aldrig har varit Viktorias grej öppnar jag förvånat fodralet. ”Den är från Senegal.” Vid ljudet av hennes röst vänder jag mig om och ser på henne. Lite noncharlant lutar hon sig mot dörrposten men armarna är korsade i försvarsställning. Så jag kommenterar inte inköpet. Om hon känner att världsmusik för henne närmare sina rötter så har jag inte så mycket att säga. Ämnet är känsligt och jag byter skiva till en intetsägande jazzsamling. Tysta sitter vi sedan och låter musiken sjunka in i våra medvetanden. Inte ens när vi var ihop hade vi mycket att säga till varandra. I ett år bodde vi i hennes lägenhet. Vi såg på tv, läste tidningar och böcker och hade fest. Vi teg ihjäl förhållandet. Jag blir tvungen att le när jag ser den rosa fläcken från mattan. Ett minne att någon en gång i tiden satt i hennes soffa och drack vin. Inte så speciellt kanske, om det inte hade varit för att den människan var jag. Är jag patetisk över en vinfläck som bevis på min existens? Förmodligen. Men det bryr jag mig inte om nu. Istället reser jag mig och går in i sovrummet.
Sängkläderna är desamma som vi köpte tre månader in i förhållandet. Innan jag flyttade in hade Viktoria bara ett par sängkläder som hon tvättade två gånger i månaden. Hon kunde stå ut hur länge som helst. Tre månader var nog för mig. Jag klär av mig och lägger mig på vad som brukade vara min sida av sängen, inte för att det spelar någon roll längre. Utan att reflektera över det undrar jag avundsjukt hur många som legat på den efter att jag flyttat ut. Hur många av dem var kvinnor? Hur många var män? Min destruktiva tankebana får ett abrupt slut vid anblicken av Viktoria. Hon är naken. Helt oblygt står hon framför mig. Den sametslena, mörka huden bara några sentimeter bort från mina fingrar. Om jag ville skulle jag kunna sträcka ut handen och röra vid henne. Men min hand förblir orörlig på det rutiga IKEA-täcket och jag ser besvikelsen skölja över henne. Utan ett ord lägger hon sig på sin sida med ansiktet emot mig. Ett sorgset leende på läpparna och längtan i ögonen. Jag vänder mig om. Klarar inte av att se henne längre. Undrar för mig själv varför jag inte gick hem istället. ”Jag älskar dig fortfarande, bara så att du vet.” Rösten är tyst som en viskning men i det tysta rummet hör jag henne klart och tydligt. Hade det varit en film hade jag vänt mig om jag svarat att jag fortfarande älskade henne också. Att jag älskade henne tillräckligt för att kunna slita mig från Maria. Men det här är ingen film så jag ligger kvar. Låtsas sova.




Handling: Huvudpersonen är besatt av Maria, ett ex hon lyckades forma till en sadistisk bitch. Huvudpersonen ser glädje i det fortfarande destruktiva förhållandet mellan dem. Att hon är den enda Maria kan anförtro sig åt med mera. Dramats tredje person är Huvudpersonens fd flickvän Viktoria, som fortfarande älskar Huvudpersonen. De bodde ihop men teg ihjäl förhållandet. Gjode slut eftersom Huvudpersonen fortfarande hade känslor för Maria. Inga känslor av kärlek utan av besatthet. Läget är samma som alltid när Viktoria kommer hem från en afrikaresa. Hon älskar fortfarande Huvudpersonen men Viktoria vet att hon alltid kommer som nummer två. Kan hon rädda Huvudpersonen undan destruktiviteten hennes och Marias lek har utmynnat i, kan hon få Huvudpersonen att älska någon annan än Maria?