The most important things are the hardest things to say.

They are the things you are ashamed of, because words make them smaller.

Så inleder Stephen King sin, kan man anta, självbiografiska kortroman "The body"

Det jag gillar mest med den är att jag hela tiden har den underbara filmatiseringen framför ögonen medan jag läser, för boken följer filmen (ja, ja egentligen är det ju tvärtom) nästan till punkt och pricka.

Boken är, till skillnad från Kings ibland nästan för detaljerade romaner, avskalad och med personbeskrivningar som tecknas mycket lätt och nästan knapphändigt, egentligen utan att man kommer bokens karaktärer särskilt nära. På något sätt bygger King upp ett slags avstånd mellan personerna i boken och läsaren- men ett avstånd som faktiskt passar denna korta roman. Det filmskaparna lyckats med är att ta Kings avskalade text och ge den en ytterligare dimension, för filmen kryper mer under huden än vad boken gör och ger karaktärerna ett djup som bara stundtals skymtar fram i boken.

Men liksom filmen berättas boken i ett jagperspektiv, av Gordie som växer upp och blir författare, något som ytterligare förstärker den självbiografiska känslan i romanen. Och det här är ingen skräckroman, trots det aningen makabra temat, utan snarare en finstämd roman om vänskapen mellan några tolvåriga pojkar och en sådan slags vänskap som aldrig mer kommer att upplevas i vuxen ålder. Det King skildrar är också det bitterljuva i att växa upp och lämna barndomen och dess bekantskaper bakom sig och en längtan tillbaka.