Med lite smink i bakfickan fixar sig det mesta

Del arton
Innan konstverket påbörjas väljer Jonas att kladda lite på sig själv först. Stora svarta ringar runt ögonen, så att de ser riktigt insjunkna ut, och blicken blir skrämmande och intensiv. Det är vad han hoppas åstadkomma, i alla fall, men han har inte någon fickspegel på sig så att han kan se slutresultatet. Ändå är han säker på att det kommer att fungera. Han har varit på tillräckligt många Halloweenpartyn för att veta hur man fixar en sådan enkel detalj. Jonas älskar maskeradpartyn, gärna lite mer glammiga sorter. Precis som James Bond är han en mästare på förklädnader. Därför vet han att han kommer att lyckas i sitt uppsåt. De här barnen kanske har en fördel i att de känner sig hemma i de här mörka gränderna och trånga bakgatorna, men Jonas har flera trumf på hand, det här är bara ett av många. Som en gay man vet Jonas hur han ska klä sig för att sticka ut. Han vet hur han med sin charm och sitt stiliga yttre ska dra blickarna till sig. Oh man, does he ever!

Å andra sidan vet han också hur han ska göra för att smälta in, för att smälta samman med skuggorna, bli ett med natten. Tyst som en mus, smidig och smygande som en panter…. Pang, brak, krasch! Opsie, där var visst en liten soptunna i vägen. Förbannade, jävla plåthelvete, väser Jonas ur ena mungipan. Nu är han avslöjad en gång för alla, och inte alls på det sätt han hade tänkt sig. Det var den hämndplanen det. Ungarna blir säkert vettskrämda för en plåttunna som faller omkull. Snart kommer de att vara här. Snart kommer de att se honom. Han kurar ihop sig så gott det går för att bli så liten som möjligt och lyssnar samtidigt efter steg i mörkret, men hör inga. Kan det vara så att de faktiskt inte hörde honom? Det låter nästan för bra för att vara sant, denna helvetes natt, då precis allting tycks gå fel. Men han verkar ha turen på sin sida den här gången.

Han vågar sig upp i stående ställning och spejar i mörkret bort mot fontänen. Figurerna han skymtat tidigare verkar inte ha hört något. De verkar precis lika upptagna som tidigare med vad det nu är de gör, antagligen något kriminellt som vandalisering eller nedklottring. Jonas såg ju med en gång vilka små ligister de var. Nu ska de en gång för alla få sig en läxa. Han förstår dock inte hur de kunnat undgå att höra det ljudliga braket då soptunnan föll till marken. När han spenderat sin tid i deras sällskap verkade de ju inte direkt lomhörda. Kanske är de bara väldigt koncentrerade på vad de gör, eller så är de vana vid att katter eller råttor springer omkring och för oväsen. Det här är nog ett område där sådana varelser stormtrivs. Gulp, katter. Det får Jonas osökt att tänka på en särskild sådan. En särskild sådan han helst inte vill tänka på och än mindre stöta samman med. Bäst att skynda på med hämndaktionen så att han kan komma härifrån någon gång. Och den här gången ska han inte släppa de små lymlarna ur sikte. Vare sig de vill det eller ej ska de hjälpa honom att hitta rätt väg tillbaka.

– Darra barn, skrockar han för sig själv. Farbror Jonas har återuppstått ifrån de döda och från graven tar han med sig ett gruvligt begär efter hämnd. Det låter inte riktigt som en replik ur någon cool film, men Jonas är rätt nöjd ändå. Bara tanken på hämnd får hans läppar att dras uppåt och bilda ett synnerligen obehagligt varggrin. Han vänder sig om mot husväggen och börjar skissa upp en dödskalle. Under den textar han med oregelbundna bokstäver ”Ni kan inte undkomma mej! /Farbror J”. Vad som skrämmer dagens ungar är han inte riktigt säker på men är det gott nog åt Fantomen är det gott nog åt honom också. Om han varit barn skulle han ha kissat på sig av skräck vid ett så hemskt meddelande. Vänta nu förresten, det skulle han ha gjort idag också. Men vilken vuxen människa med vettet i behåll skulle inte ha gjort det resonerar han för sig själv.

Han ställer sig lite i skymundan så att de först inte ska se honom när de läser meddelandet. Därefter börjar han stöna på ett hemskt gengångarvis. Det låter mest som ett underligt djur, en kaja, en kråka eller nåt. Men, men…. Ungarna kommer nog att bli tillräckligt skrajsna ändå. Ännu har de ingen aning om vad som väntar dem. Moa ha ha ha ha! Vansinnesskrattet ekar inom honom igen och den här gången kan han inte hålla tillbaka det. Det väller ur honom och ekar snart spöklikt i natten. Turligt nog förstärker det bara den effekt han velat framhäva. Den som inte skräms av allt detta är inte av mänsklig härkomst och kan inte ha ett bultande hjärta i kroppen. Var den tanken kom ifrån vet han inte, men den skrämmer honom. Sådana otäcka tankar vill han inte ha flygande omkring i skallen. Bort, bort! Det är för tusan inte han som ska bli uppskrämd, och av sitt eget tilltag dessutom. Det är rent skrattretande. Han ler förnöjt över sin lilla ordvits och känner sig genast säkrare igen. Så säker som man nu känner sig på en okänd bakgata mitt i mörka natten. Han vänder sig om och spejar återigen mot fontänen för att få se effekten av sina gastkramande läten och ser…. Ingenting, absolut ingenting. Han blir så fruktansvärt besviken av detta bakslag att han får kväljningar. Det ger honom en besk och otäck smak i munnen. Oturen fortsätter att förfölja honom alltså. Om han bara inte hade börjat skratta hade han kanske varit lite mer uppmärksam. Då skulle de aldrig ha kunnat smita ifrån honom en andra gång.

Men vänta lite nu. Var det inte något som rörde sig vid fontänen. Kan de vara så sluga att de kände igen honom på direkten och trodde att de skulle kunna lura honom genom att gömma sig i fontänen. Den finten gick han inte på! Med snabba kliv närmar han sig fontänen för att ge syndarna en rejäl minnesbeta. Farbror Jonas är här och han är inte glad att se er! Som han närmar sig ser han hur rätt han haft. Mycket riktigt ligger det någon och trycker nere i fontänen. Han tar ett bestämt tag om personens nacke och ser det långa håret lysa svagt grönt i månskenet. Vänta nu lite, grönt?

Stina