Grönt är skönt...eller?

Del nitton
Jonas hjärna börjar gå på högvarv. Grönt??? Grönt!!! Grönt…. Det var denna usla färg som från början förstört kvällen för honom. Han vore inte här om det inte vore för denna. Detta kan inte vara ett sammanträffande. Det kan det bara inte vara! Vad skulle chanserna för något sådant vara? Lika med noll, triumferar Jonas. Lika. Med. Noll.

– Aha, skriker Jonas njutningsfullt. Nu har jag dig allt, ditt grönhåriga monster. Du trodde att du kunde driva med mig, men då trodde du förbannat fel. Jag är här och jag är arg, och nu ska du få betala. Det sista inte skriker, utan vrålar han ursinnigt fram. Det är när han gjort det han lägger märke till en, ehhh, lite underlig detalj. Personen han skriker åt verkar märkligt…. lealös. För att inte tala om den lilla detaljen, ovanligt tyst och otymplig. När Jonas ser efter lite närmare är en annan märklig sak att personen verkar vara försedd med vad som inte kan vara annat än en munkavle, och bakbundna händer.

Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Jonas känner hur nackhåren reser sig på honom och han börjar darra i hela kroppen. Vem, eller hemska tanke, vad som än gjort detta med denna grönhåriga människa så är det mer än troligt att den?, det?, de? fortfarande är i närheten. Vad värre är, Jonas har på känn att DE inte är lika imponerade av Fantomens skrämselkonst som han är. I ett läge som detta är det endast en regel man bör tillämpa, och det är att lägga benen på ryggen och fly undan fortast kvickt samtidigt som man ber för sitt liv att de inte fått syn på en. I såna här lägen är det bästa att förtränga alla tankar på Jonas Bond, för i ett läge som detta skulle inte ens denna mästare ha en chans. Men…… Jonas tvekar, han kan väl inte bara lämna henne här. Gud vet vad som kommer att hända henne då.

Och som alla deckarfantaster av rang vet är det just detta man inte ska göra. Man ska inte stanna och hjälpa prinsessan i nöd, man ska inte försvara henne med sitt liv och man ska INTE låta sig bli indragen. Men det är naturligtvis precis vad som alltid händer i alla sådana filmer, så egentligen, innerst inne, vet Jonas att detta är ödesbestämt och att det bara är att bita ihop och göra sin plikt som man. För vem har någonsin sett en film där hjälten lämnat sin dam i nöd och ynkligt smugit sin väg i mörkret. Inte Jonas i alla fall, och som den filmfantast han är kan han bara göra sin plikt.

Fast.. ..sen är det ju det här med den något märkliga dramaturgin i den här filmen. För han kan faktiskt inte påminna sig när han senast såg en grönhårig hjältinna, eller för den delen en hjälte som har problem med att hitta vägen till fienden, kvinnan han älskar eller vad det nu kan vara han söker. EN sak är då sannerligen säker, inte ofta har det funnits en manlig hjälte med Jonas utseende och charm. Det måste han då erkänna.

Så vad annat kan han göra, Jonas, än att ädelmodigt svepa upp kvinnan i sina starka armar och bära iväg med henne mot friheten och solnedgången (en tankemässig sådan, för gått ner har den ju tyvärr redan gjort). Och……. Oooooppps… Hon gled visst ur händerna på honom. Aj. Aj. Det där måste ha gjort ont. Fast hon rör inte på sig det minsta när Jonas ser efter. Hon ligger oroväckande stilla. Men, det är såklart att hon är drogad - drogad till medvetslöshet. Tur för henne! För det man inte vet har man ju inte ont av, hoppas han i alla fall. Fast när hon vaknar kommer hon ju knappast att veta vad som hänt. Hon kommer att ha annat att tänka på, och vad hon än har för skador så inte kommer hon att misstänka Jonas, hennes räddare i nöden. Och Jonas kommer knappast att berätta om den olyckliga lilla episoden. Den är redan glömd och begravd. Och inte var det Jonas fel vad som hände. Han kan väl inte rå för att kärr…damen i nöd, väger mer än ett jävla ånglok.

Han tar sig en närmare titt på henne. Även om det inte syns på henne så skulle hon verkligen behöva gå ner ett tiotal kilon. Hmm, hur ska han nu lösa det här lilla dilemmat? Vår hjälte ser ingen annan lösning än att släppa iväg henne i händerna (naglarna rödmålade i en hemsk nyans) med benen dinglande mot marken och hoppas på att snart hitta en säker plats att lämna henne på. Vad Jonas behöver nu är en bas att operera ifrån. Vid tanken på detta ler Jonas ett av sina små leenden. Det slocknar dock vid tanken på den sorgliga syn de måste utgöra. Han: Ditmålat svartaktigt klägg i hela ansiktet, utom där kallsvetten runnit. Släpande på kvinnan som om hon vore en jävla säck med potatis samtidigt som han suckar och stönar och strör diverse svordomar över henne, natten och hela jävla planeten. Hon: En grönhårig häxa med viktproblem och en grodmönstrad sjal som täcker halva ansiktet. Dessutom är hon drypande våt och stinker på något konstigt sätt blöt hund. Något säger honom dessutom att hon säkert är knarkare, eller i alla fall en nedgången alkoholist.

Som han släpar på henne börjar hans något bedövade hjärna funka normalt igen (normalt för att vara Jonas vill säga. Efter en olycklig tappningsolycka i barndomen verkar Jonas aldrig ha återhämtat sig helt). Och han kan inte släppa tanken på att kvinnan han sakta drar framåt är samma kvinna som ringt upp honom och startat hela denna händelsekedja. Måtte hon vakna snart så att han kan klämma ur henne alla obehagliga detaljer. För att inte tala om vad som gjort att hon ligger fastbunden i en fontän mitt i natten. Och, han kan inte låta bli att undra om de två ungdomarna ändå hade något med saken att göra. Allt verkar bara bli mer och mer komplicerat. Och nu känner han att han omöjligt orkar mera.

Han måste få vila sina värkande armar. Lyckligtvis kan han ta skydd bakom några stinkande containrar. I skydd av dem kan då ingen smyga sig upp på honom. Nu kan han bara vänta på att kvinnan ska vakna och börja tala. På tal om det vore det kanske gentlemannamässigt att innan dess lossa kvinnans bojor. Å andra sidan kan inte Jonas låta bli att tycka att hon delvis förtjänat vad som hänt henne. Just som han bestämt sig för att inget göra (he, he) smyger sig den obehagliga tanken på att hon kanske inte alls är medvetslös upp i Jonas hjärna. För allt har hänt för snabbt och för plötsligt för att Jonas, som vilken annan normal människa som helst, ska ha hunnit kolla om kvinnan lever. HJÄLP. Är det kanske en döing han släpat omkring på hela denna tid? Han har hela tiden tyckt att det varit något märkligt med kvinnans tillstånd, förutom då att hon varit bakbunden och till synes medvetslös. Men kan det kanske ha varit så att hon hela tiden varit död? Mördad?

Med darrande fingrar lossar Jonas på munkavlen och anstränger sig till det yttersta för att se om kvinnan andas.

Stina