Månadens dikt; To The River, by Jessica Paige Wick

Den tredje november hade Humbert & Hugo namnsdag. Namn som bärs av två jobbiga karlar som är aktuella för boktriangeln, Humbert, berättaren och kåtbocken i Nabokovs Lolita. han som inte bara berövar henne barndomen utan även en röst och ett egenvärde som annat än en kuriosa, för alltid dömd att bli misstolkad av omvärlden.

Det andra namnet, Hugo, bärs av den självupptagne Hugo Rask. typexemplet för en vit, medelålders cis-man som mött få motgångar och enligt sig själv har tolkningsföreträde i allt. Som på ett psudo-intellektuellt sätt hanterar sin egentligt dåliga självkänsla genom att omge sig med idel nickedockor. En pompös person som vill bli dyrkad, men aldrig ifrågasatt. Likt en orubblig sten i en flod står han i Stockholms kulturkrets och förväntar sig att vattnet ska rinna runt honom, för Hugo Rask ska inte behöva flytta sig, för alla borde veta att jorden snurrar kring Roy Anderssons axel...

Efter den utläggningen är det dock dags att försöka återknyta till månadens dikt...
För något år sedan läste jag ut Sara Stridsbergs Darling River. En bok och ett författarskap jag önskar att jag kunde älska mer än jag gör. För vem, särskilt inte i vår triangel, vill inte hylla Stridsberg? Dock menar jag inte att boken icke var minnesvärd, för det var den. Ett år efter läsningen dyker fortfarande textfragment upp i minnet. Särskilt pockar den sorgliga, groteska, Lo på att få sin historia ihågkommen. Då inte mycket fakta går att finna, vare sig om dikten eller poeten vet jag inte säkert om Stridsberg läst To The River, men nog skulle en kunna tro att dikten är en del i berättelsen om Lo?

To The River
(for CSE Cooney)

He said come to the river,
the wet, wild water that is black as a mirror
with nothing to show.
He said come to the river,
the dirt-dank river, by the dew-spangled banks
of the murmur and flow.
He said come to the river.
And I came to the river.
I came to the river, with a ribbon in my hair,
with a tune on my tongue,
with a name that he gave,
with my red shoes tied,
with my milk and my bread,
with a stone in my pocket,
with my heart, not my head,
with my knee-socks high,
and my bed unmade.
He said take your red shoes off,
leave your buttons undone.
And he kissed me by the river
until there was blood.
And the river took my ribbon,
which fled the current like a snake.
And the river took my tongue,
and the river took my name.
He took from me the tune I knew;
And the river made my bed.
He said come to the river,
the wet, wild water that is cold as a hand
with no blood to warm.
So I came to the river,
and I stay by the river, by the silt-silked shore,
by the stone that I slipped on,
by the fern-beds so dark,
by the buried red shoe,
by the salt stain I made,
near the road that I left
that leads to my bed.
And I know I am dead but I still cannot rest.
And I'm hideous and hair-thatched
because I must be trash
for him to throw me to the river
like a used cigarette.
Fish have skimmed flesh from my jaw;
they've nibbled with sharp teeth.
My finger-bones lie tangled, far
away from here, my ankle bones
are further still, my smashed hips
are the dirt . . .
He said come to the river
so I stay by the river, by the sopping wet earth,
yes, come to the river, boys,
with no ferns in your hair,
come to the river, please,
and warm my bed. 

by Jessica Paige Wick