Divergent av Veronica Roth

Divergent läste jag på engelska då triologon är rätt svår att få tag på på svenska efter att den första delen filmatiserats. Det var efter att ha sett filmatiseringen som jag blev sugen på att läsa boken. Det är ju lite min typ av roman med sina dystpoiska drag och dessutom kändes det som en alldelses lagom tung på bussen läsning efter jobbet-bok.

Jag tycker att själva idén med romanen är väldigt intressant och Roth har verkligen lyckats sätta en egen prägel på ungdomsdystopin, som ju på senare år verkligen har kommit starkt på framfart. 

I denna dystopiska triologi är det en värld där man vid 16 års ålder med hjälp av ett test ska välja vilken fraktion man ska tillhöra resten av livet. Ska man stanna i den fraktion man fötts in i eller välja en annan? Väljer man en ny får man lämna familjen, samhället och allt som är välkänt för att delta i en okänd fraktions initiationsriter – där man riskerar att helt hamna ur samhället och bli en utstött, en så kallad fraktionslös. De fraktioner man kan välja emellan är: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. Har man otur kan testet man går igenom vara oklart och man blir klassad som en divergent –där man inte passar in någonstans.

Beatrice, Tris, som vår huvudpersone heter är infödd i de osjälviska, men tycker inte riktigt att hon passar in. Hon suktar efter att få ingå i de tappras gemenskap. Frågar ni mig känns de mest som de där jobbiga esteterna, men med ett jävlig högt bekräftelsebehov. Not the choice of mine med andra ord......

Nu kan ju det här ses som lite av en spoilervarning, men kom igen ni vet ju också att hon kommer att byta fraktion – och ja, det blir de tappras skara hon sällar sig till. Hela boken handlar om initiationsprocessen, där de som inte klarar kraven slås ut och blir fraktionslösa.  Och naturligtvis finns där också en pojke.... Four heter han och är en av instruktörerna.

Det positiva i boken är själva idén som jag tyvärr inte riktigt tycker helt få ta plats i boken. Det känns som att idén med samhället hade kunnat få ta mer plats, för det känns lite väl schablonartat. Ser man till "Hungerspelen" som är uppbyggd på samma sätt tycker jag att författaren där mycket bättre hängde upp sin idé på ett väl genomarbetat samhälle som gav en större tyngd till berättandet. 

Däremot var den trevlig läsning ändå, även om den inte bjöd på några större överraskningar och jag kommer nog att läsa hela triologin. Jag förutspår att den kommer att vara uppbyggd på samma sätt som i "Hungerspelen", där nästa del handlar om hur Tris kommer till insikt om samhällets problem för att i senare delen vara med om att störta det. Jag hoppas att karaktärsbeskrivningarna i de kommande delarna kommer att fördjupsa då de i denna första del är väl endimensionella.

Då jag varit ganska seg på sistone skulle jag uppskatta om ni kunde tipsa om någon mer lika lättsmält littertaur att sätta tänderna i. Ni har inte några bra förslag?

//Sofia