Med tanke på Bret Easton Ellis tidigare verk, som American Psycho och Rules of Attraction så väntade jag mig inte något så ickeoriginellt som Lunar Park. Nog för att inledningen är mer en originell. Den framställs som Easton Ellis självbiografi. Bokens huvudperson är nämligen Bret Easton Ellis själv.
I det inledande kapitlet diskuterar han sina tidigare böcker och sättet han valt att inleda dem på. Sedan fortsätter det med en ingående beskrivning av det leverne som berömmelse och pengar gett upphov till. Han drar sig inte för att dra fram all skit i dagsljus. Det är fyllor, knark och allmänt svineri. Jag kan inte hans bakgrundshistoria tillräckligt väl för att kunna säga vad som är sant och inte, men förmodligen stämmer en hel del in. Han har dock aldrig varit gift med en skådespelerska vid namn Jayne Dennis och har heller ingen 11-årig son med denna fiktiva kvinna. Men vad som hundraprocentigt säkert är fakta och vad som är fiction av hans liv fram till denna vändning i romanen vet nog bara Ellis själv. För oss andra smälter som så många gånger tidigare myten och mannen ihop.
Men den inledande delen av Lunar Park lovar så mycket mer än vad Bret Easton Ellis förmår infria. Till en början är hans berättelse obehaglig och nervkittlande. Han bygger med små medel upp en spänning som stegras långsamt. Det skulle lika väl kunna vara fantasier eller inbillning från de inblandades sida. Så småningom står det dock klart för huvudpersonen att det som sker är smärtsamt verkligt. Hans hem ändrar skepnad, gosedjur får liv och romanfigurer blir verkliga. Någonstans på vägen tycker jag att Ellis tappar greppet lite. Det är som att han inte kan hejda sig när proppen väl gått ur. Det blir för mycket, och det som till en början varit skrämmande blir mest fånigt och skrattretande. Då är verkligheten romanen skildrar långt mer skrämmande än alla de övernaturliga elementen tillsammans. Det är distanserade och självcentrerade vuxna och ångestfulla småbarn som skulle behöva trygghet men istället proppas fulla med psykofarmaka. Det är läskigt om något.
Det är synd att romanen inte höll hela vägen, för en skräckroman med en Ellisk tvist har ju all potential att bli riktigt riktigt bra, och allt annat än ordinär.
Stina
Ganska lik min recension tror jag, var ju ett tag sedan jag plitade ner den. Håller med om att den lätt var läskigast i början innan man visste om det var på riktigt eller inte.
SvaraRadera