Del 2 i Hungerspelen-triologin. Den tar vid där den första slutade, med att Katnis och Peeta vunnit spelet och är på väg hem till Distrikt 12. Liksom den första boken är det relationen mellan dem som är i fokus. De kommer hem som segrare, men måste fortfarande delta i regimens spel och låtsas vara kära i varandra för att inte riskera bestraffning. Bröllop börjar till och med att arrangeras för att blidka makthavarna. Och sen kommer dråpslaget – det är dags för kvartssekelkuvning och det här året innebär det att alla deltagare i spelen kommer att vara gamla vinnare. Så då är det åter dags för kärleksparet från distrikt 12 att bege sig ut på arenan, men denna gång tillsammans med betydligt farligare motståndare. Och nu är det inte heller främlingar som står mot varandra utan gamla vänner. Och grymheterna fortsätter föstås, inte heller i denna bok med särskilt många försonande drag. Precis som i de första spelen dödar man motståndarna tämligen lättvindigt, även om vissa av deltagarna beter sig ganska märkligt. Men denna gång ger sig inte Katnis in i spelet för att vinna och återvända hem, utan för att se till att det blir Peeta som segrar.
Jag gillar hur man inte idealiserar motstådet mot regimen, för här är det inte svart eller vitt utan endast möjligehten att byta till sig en regering som kanske inte nödvändigtvis är bra, men som alla fall är bättre.
Katnis har blivit Härmskrikan, revolutionens ansikte utåt – men ironisk nog helt mot sin egen vilja.
Spelen får riktigt aldrig fart i denna del, vilket väl inte är meningen heller, men det drar ändå ned betyget en aning. Är också lite trött på triangeldramat som jag inte tycker tillför handlingen så värst mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar