Tänkte vänta med årskrönikan till helgen då vår blogg av någon anledning fått för sig att det fortfarande är 2012. Därför blir det idag en recension av 2012 års Stephen King-konsumtion, närmare bestämt en roman och två längre noveller.
I boken "Sommardåd" finns två långa noveller/kortromaner av allas vår skräckmästare. Oklart dock varför de ges ut under namnet Sommardåd då det inte är särskilt mycket sommar i någon av berättelserna. Jag gillar i alla fall dem båda, och särskilt ”Sommardåd” om skolpojken Todd som fascineras av nazisterna och deras död och därför blir stormförtjust när han upptäcker att han bor granne med en f.d nazist. Han söker upp honom och tvingar honom - under hot om att han annars kommer att bli avslöjad – att berätta om koncentrationslägrens fasor. Han riktigt frossar i ondskan och går längre och längre för att riktigt uppleva den. Tyvärr i mitt tycke så pass långt att det blir riktigt fånigt mot slutet. Jag tror att King hade vunnit på ett något mer subtilt förhållningssätt.
Den andra berättelsen kallas för ”Vårbedrift” och handlar om en oskyldigt dömd fånge och hans vänskap med historiens berättare, Red. En faktiskt ganska finstämd historia långt från hans skräckromaner. Men det är såhär jag tycker att King är som bäst, när han inte gottar sig i skräck utan låter sina berättelser mer handla om känslor och om att bygga upp miljöer och stämningar.
"Flickan som älskade Tom Gordon" spontanlånade jag efter en trevlig kräftskiva hos Danne. Liksom de två förra berättelserna är det inte dirket skräck som är i fokus i denna, inte fånig splasherskräck med random monster i alla fall – även om vi får möta även skräck i denna finstämda roman.
Det är den 9-åriga Trisha, som är ett stort fan av baseballspelaren Tom Gordon, som vi får möta under några skräckfyllda dygn. I början av romanen går hon vilse i skogen och det är i skogen som resten av romanen utspelar sig, med en 9-årig flicka som blir allt mer skräckslagen ju längre tid som går. Som det konstateras början av boken så får hon snabbt upptäcka att världen har tänder och kan bitas precis när den vill.
Jag skulle nästan vilja säga att det här är en ny "The body", fast där huvudpersonen är tjej och istället för att komma fram dit hon ska går vilse utan några kompisar att lita till.
//Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar