En vacker död stad

Min första Thomas Mann, Döden i Venedig. Jag blev sjukt sugen på att läsa den efter Cunninghams När natten faller som har hämtat inspiration från denna. Också den handlar om en man som handlöst förälskar sig i en vacker yngre man. Som blir bergtagen. Cunninghams är dock mer lättillgänglig.

Manns är en kort historia, en långnovell på 126 sidor inklusive förord. Det liknar på gott och ont inget annat jag läst, för Mann kräver sin läsare. Efter de första sidorna hade jag aldrig kunnat gissa att detta skulle vara något av det bästa jag skulle läsa under 2012. Ta bara inledningen som exempel:

Gustav Aschenbach eller von Aschenbach, som han sedan sin femtioårsdag officiellt hette, hade en eftermiddag våren 19…, som i månader visade vår kontinent en så hotfull uppsyn, i ensamhet tagit en längre promenad från sin våning vid Prinzregenstrasse i Munchen. Överretad av förmiddagens svåra och vanskliga arbete, som just nu krävde ett övermått av försiktighet, varsamhet, viljeanspänning och noggrannhet, hade författaren inte ens efter middagen förmått hejda det producerande maskineriet i sitt inre, denna ”motus animi continuus”, vari Cicero ser vältalighetens väsen, och han hade inte lyckats skaffa sig den vederkvickande sömn som han med tilltagande nerslitning allt oumbärligare behövde en gång om dagen.

Det är ett så snårigt, vindlande språk att man får anstränga sig för att hänga med. Man frågar sig om det är värt besväret. Men det är värt besväret, ni har mitt ord på det. När man kommit en bit in i berättelsen tänker man inte på berättartekniken längre. Man vill bara veta hur det ska gå. Inte för att det egentligen händer särskilt mycket. Gustav trånar efter det ouppnåeliga, efter den unga pojken Tadzio som bor med sin familj på samma hotell i Venedig. Det är inte det Venedig som möter oss i turistbrochyrerna. Det här är ett vattensjukt febrigt Venedig. En smittad stad. En stad Gustav inte förmår lämna, inte så länge Tadzio finns där.

Det här är en sådan klassiker att man knappast kan undgå att veta hur det ska sluta, men det spelar ingen roll. Vägen mot det oundvikliga är mästerligt berättad. Precis som Gustav är jag oförmögen att lämna den här sjaskiga staden innan det bittra slutet. Bergtagen? Jag tror faktiskt det.

Stina