2 gånger Oates

Tänkte beta av ytterligare lite bokrecensioner sedan 2012, närmare bestämt 2 böcker lästa under juli månad, strax innan lillgrabben gjorde entré. Då hade det äntligen blivit dags för genomläsning av två Oates-romaner jag haft liggande i min ska-läsa-hög, "Lilla himlafågel" och "Älskade syster".

Tror att jag börjar med den förstnämnda, "Lilla himlafågel". Den är ännu en mastodontroman, men absolut ingen som är i klass med hennes bästa romaner. Romanen byggs upp kring mordet på Zoe, vars gifta älskare blir misstänkt för mordet. Det är hans dotter, Krista, och den mördade kvinnans son, Aaron, som står i centrum för berättelsen. Båda tror att den andras far är skyldig till mordet, med de kan samtidigt inte riktigt hålla sig undan varandra. Allt kulminerar flera år efter mordet, när de båda barnen hunnit bli tonåringar. Besattheten kring varandra påminner mig om uppbyggnaden i ”Bittert som mitt hjärta”, en av mina Oates-favoriter, där relationen mellan en svart pojke och en vit flicka står i centrum. Också i den spelar ett mord stor roll för vad som utspelar sig.

Krista känns som en typisk Oates-hjältinna; osäker och bräcklig och samtidigt halstarrig och inte sen att gå sin egen väg. Men jag vet inte, det hela känns redan gjort – och det så mycket bättre. Läs hellre den förra.
Aaron är väl också, på sitt vis, en typisk Oateskaraktär, men utan det där försonande draget som gör att man ändå gillar hennes typiska skitstövel-män.

Det intressanta med boken är just de två unga karaktärernas relation – och den nästan förbjudna lockelse de har till varandra.

"Älskade syster" lånade jag faktiskt för ett bra tag sedan på biblioteket, men lämnade tillbaka den utan att ha tagit mig igenom många kapitel. Den bygger på den kända händelsen med den lilla skönhetsmissen Jon Benet Ramsey som 1996 hittades mördad och vars mord aldrig blev uppklarat.

Jag vet inte, men själva idén med att skriva en historia på temat känns så ovärdigt och snaskigt och lite som ännu ett slag i ansiket på den stackars drabbade familjen. För tjock är den också, över 600 sidor, när det känns som att historien hade kunnat kortas ner betydligt.

Det jag verkligen vill ge en eloge för är dock hur Oates verkligen blir berättaren, den tonårige sonen, Skyler Rampike. För det här är hans historia. Hon fångar honom så på pricken och det känns verkligen pojkaktigt tonårigt berättat. I vanliga fall tycker jag annar att det kan kännas ganska krystat när en författare försöker fånga tonårsjargong. Och det är ironiskt och satiriskt så det förslår och det gillar jag också. Så när boken är utläst måste jag ändå säga att jag blev positivt överraskad.

//Sofia