Vad passar väl bättre att fira in det nya året med än en recension av en signerad Björn Ranelid-roman? Ja, ingenting om du frågar mig ;-).
Man kan sannerligen säga att det är på tiden också då romanen införskaffades för en sisådär 2,5 år sedan och lästes i juni i år. Men den som väntar på något gott, he he.
Grejen är ju att jag vill gilla Ranelid just för att han är så härligt full av sig själv, men på ett alldeles oemotståndligt vis. Med fler människor som honom skulle Sverige vara ett roligare land att bo i.
Och visst känner man även i denna roman igen den speciella Ranelidskan, liksom det lätt diskbänksrealistiska temat med den svenska immigrantdottern Julia som växer upp i Amerika, och som tydligen reder sig i livet med just sitt hjärta som vapen.
Själv är jag inget större fan av vare sig temat eller Julia själv – diskbänksrealism som sagt, inte min grej! Boken ska säga sig utmana oss till att ta ställning och jag känner att mitt ställningstagande är emot den, i mitt tycke, irriterande Julia. Det bli således inget jättehögt betyg för denna bok. Däremot får den ett extra plus för den vackra signeringen och så kanske ett extra plus också bara för att Ranelid är Ranelid, ett unikum som Stina skulle säga.
(Och för att han under signeringen inte tyckte att jag såg ut att vara en dag över 16...)
// Sofia
Japp, Ranelid förtjänar sannerligen några extra plus bara för att han är sig själv. // Stina
SvaraRadera