Kattöga

Såhär i retrospektiv kan jag bara konstatera att Kattöga var årets läsupplevelse 2012. Det är den fjärde boken av Atwood jag läst och klart en av de jag tyckt bäst om. Kan inte avgöra om jag föredrar denna eller Den blinde mördaren då det var ett bra tag sedan jag läste den sistnämnda, men riktigt bra är de båda två.

Det handlar om Elaine som återvänder till sin barndomsstad Toronto för att medverka vid en konstutställning. Inte mycket är sig likt. Staden är inte som hon minns den, så mycket har förändrats. Men minnena finns kvar och Cordelia spökar fortfarande. Cordelia, som var både vän och plågoande. För det finns, som Atwood skriver, aldrig bara en enda version, inte av någon.
 

Elaine lever ett kringflackande liv med sina föräldrar och sin storebror Stephen. Som åttaåring önskar hon sig flickkamrater. Hon har läst om dem och vet att de finns men har aldrig stannat tillräckligt länge på samma plats för att lyckas skaffa några. Så flyttar de till sitt första egna hus och snart ska Elaine få känna på hur det är att ha flickkamrater och exakt hur grymma sådana kan vara. Hon kan inte de koder man förväntas kunna men vill passa in och försöker desperat anpassa sig efter Cordelias nycker.
 

 

Det är så mycket igenkänning trots att det utspelar sig flera årtionden innan vi växte upp. De hånar snattade skräckserier med tveksam handling men vågar inte ha dem i sina rum om natten. Får mig att tänka tillbaka på en episod då Jenny och jag freakade ut åt framsidan till Den onda dockan ur Phantom Valley-serien. Obegripligt, idag kan jag inte riktigt se vad det var som var så läskigt. Codelia dricker coca cola med aspirin i ett försök att bli full bara för att konstatera att det inte påminner ett dugg om att bli full på riktigt. Kan bara instämma där.
 

Utdragen från dessa serier får mig också att tänka på alstren från Den blinde mördaren. Något Sofia och Atwood har gemensamt kanske? Deras faiblesse för kiosklitteratur.







 

Det är vemodig och bitvis obehaglig läsning. Det är hudlöst. Det går inte att värja sig, men varför skulle man vilja när det är så snyggt gjort? Men det är inte bara tragedi. Atwoods humor både vässar svärtan och tar udden av den, och stundtals är det sjukt kul. Som när Elaine förundrat redogör för Cordelias storasystrars replikskiften:

”Jag nästan dog”, säger de. Eller: ”Jag ser ut som Guds straff.” Ibland säger de: ”Jag ser ut som en riktig häxa”, och ibland: ”Jag ser ut som Häxan Pjäxan.” Det är en ful gammal kärring som de tycks ha hittat på. Men de tror inte att de nästan dog eller att de är fula. Båda två är vackra: en mörk och intensiv, den andra blond och rådjursögd och själfull.

I bokens inledning skriver Atwood: ”Man ser inte tillbaka längsmed tiden utan ner genom den, som vatten. Ibland är det ett som kommer upp till ytan, ibland något annat, ibland ingenting. Men ingenting försvinner.” Det är nog så att ingenting försvinner, men man glömmer. Man glömmer även det svartaste. Det som var på liv och död en gång. Det är helt enkelt tiden och vad den gör med oss. En huligan, eller hur var det nu igen?

Stina