Det
handlar om Elaine som återvänder till sin barndomsstad Toronto för att medverka
vid en konstutställning. Inte mycket är sig likt. Staden är inte som hon minns
den, så mycket har förändrats. Men minnena finns kvar och Cordelia spökar
fortfarande. Cordelia, som var både vän och plågoande. För det finns, som
Atwood skriver, aldrig bara en enda version, inte av någon.
Elaine
lever ett kringflackande liv med sina föräldrar och sin storebror Stephen. Som
åttaåring önskar hon sig flickkamrater. Hon har läst om dem och vet att de
finns men har aldrig stannat tillräckligt länge på samma plats för att lyckas
skaffa några. Så flyttar de till sitt första egna hus och snart ska Elaine få
känna på hur det är att ha flickkamrater och exakt hur grymma sådana kan vara.
Hon kan inte de koder man förväntas kunna men vill passa in och försöker desperat anpassa sig efter Cordelias
nycker.
Det
är så mycket igenkänning trots att det utspelar sig flera årtionden innan vi
växte upp. De hånar snattade skräckserier med tveksam handling men vågar inte
ha dem i sina rum om natten. Får mig att tänka tillbaka på en episod då Jenny
och jag freakade ut åt framsidan till Den onda dockan ur Phantom Valley-serien. Obegripligt, idag kan jag inte riktigt
se vad det var som var så läskigt. Codelia dricker coca cola med aspirin i ett
försök att bli full bara för att konstatera att det inte påminner ett dugg om
att bli full på riktigt. Kan bara instämma där.
Utdragen
från dessa serier får mig också att tänka på alstren från Den blinde mördaren. Något Sofia och Atwood har gemensamt kanske?
Deras faiblesse för kiosklitteratur.
Det
är vemodig och bitvis obehaglig läsning. Det är hudlöst. Det går inte att värja
sig, men varför skulle man vilja när det är så snyggt gjort? Men det är inte
bara tragedi. Atwoods humor både vässar svärtan och tar udden av den, och
stundtals är det sjukt kul. Som när Elaine förundrat redogör för Cordelias
storasystrars replikskiften:
”Jag nästan dog”, säger de. Eller: ”Jag ser ut som Guds
straff.” Ibland säger de: ”Jag ser ut som en riktig häxa”, och ibland: ”Jag ser
ut som Häxan Pjäxan.” Det är en ful gammal kärring som de tycks ha hittat på.
Men de tror inte att de nästan dog eller att de är fula. Båda två är vackra: en
mörk och intensiv, den andra blond och rådjursögd och själfull.
I
bokens inledning skriver Atwood: ”Man ser
inte tillbaka längsmed tiden utan ner genom den, som vatten. Ibland är det ett
som kommer upp till ytan, ibland något annat, ibland ingenting. Men ingenting
försvinner.” Det är nog så att ingenting försvinner, men man glömmer. Man
glömmer även det svartaste. Det som var på liv och död en gång. Det är helt
enkelt tiden och vad den gör med oss. En huligan, eller hur var det nu igen?
Stina
Kul att du gillade den så mycket, men trodde nästan att du skulle göra det. Håller med om allt! //Sofia
SvaraRaderaHe, he och läst att Atwood och jag delar smaken för billig skräplítteratur!