Is love a tender thing?

I Gargoylen är det berättelsen som fångar snarare än författarens skicklighet med pennan. Det är en fantastisk historia där kärleken är stark som döden och hård som helvetet om man ska tro texten på bokens framsida.

Huvudpersonen har efter en bilolycka blivit svårt brännskadad, närmast förvandlad till ett monster. Livet som han kände det är slut. Hans enda önskan är att han ska bli så pass bra att han ska lyckas ta livet av sig själv. Det är då den mystiska Marianne Engel kommer in i hans liv. Hon är skulptör och skapar otroliga gargoyler ur stenblock. Hon påstår att de båda varit älskande i det medeltida Tyskland och att detta inte är första gången han blivit bränd.

Huvudpersonen är förstås övertygad om att hans besökare är galen, men en galen besökare är bättre än ingen alls så han accepterar hennes besök. Vid varje besök får han ta del av ännu en pusselbit i det som Marianne påstår varit deras tidigare liv. Han får höra om Mariannes uppväxt i klostret Engheltal och om hans eget liv som legosoldat. Han förblir skeptisk till hennes historier även om vissa detaljer i dem är svåra att bortse ifrån. Dessutom vet hon saker om honom som hon omöjligt borde känna till.

Det är dock ingen tvekan om att Marianne själv tror på sina historier och att hon verkligen har äkta känslor gentemot honom, hennes sedan länge förlorade själsfrände. Precis som hon befriar sina gargoyler bit för bit ur stenblocken befriar hon också honom med sin kärlek. Men det är kostsamt och precis som omslaget lovar är det ingen mesig tandlös kärlek vi pratar om. Det är en uppslukande kärlek som stinger och smärtar. För att citera Shakespeare: "Is love a tender thing? It is too rough, too rude, too boisterous; and it pricks like thorn."

Stina